Tre månader har nu gått sedan jag satte mina fötter på Kamerunsk mark. Tre månader har gått fort, det har hänt så mycket runt omkring en och inte minst inom en… Tack Jesus att man inte är ensam.
Senaste veckorna har varit extra spännande då jag äntligen fått tillfälle att besöka Bafumen, byn där man talar Mmen språket. Jag fick träffa kommittén som träffas varje vecka för att utveckla skriftspråket för Mmen och jag fick träffa kungen, eller Fon som det kallas här. Han berättade att han har 15 fruar och så frågade han mig hur många fruar min kung har i Sverige…
För att komma till Bafumen behöver man först ta sig med taxi från St. Paul junction till Mile 4 park här i Bamenda. Därifrån tar man en minibuss eller bushtaxi som det också kallas för att åka till Fundong. Vi hann knappt åka en timme förrän ett däck gick sönder och föraren, som verkade van vid att däck går sönder så där ibland, bytte snabbt och smidigt däck, medan vi andra stod och tittade på vid vägkanten. Från Fundong blir vägen till Bafumen mycket sämre och smalare och inga taxi-bilar vill köra den vägen, därför får vi byta till moto (eller moped) sista biten. Emellanåt fick vi sakta in för vägspärrar och om vakten stoppar en så får man betala en slant eller två. Vi stannade vid en vägspärr som låg precis bredvid en skola och medan vi var fast där i några minuter hann ett trettio tal barn samlas kring oss för att titta på vita kvinnan som åkte moto med en hjälm på huvudet… Det tog oss cirka en timma att åka på slingriga vägar över berg och dalar med fantastiska utsikter innan vi till sist nådde Bafumen. Det är inte varje dag man får uppleva sådana äventyr.
I Bafumen har jag en mamma som tar hand om mig, hon underrvisar mig i språket, lär mig nya sånger och visar hur man lagar fufu corn (en slags majs-gröt man äter här morgon, middag och kväll). Jag får dela säng med hennes dotter Nisa och natten jag sov där så regnade det kraftigt, men det hördes knappt då grästaket dämpar det mesta. Vad som dock hördes var råttorna som sprang under taket och i väggarna, men de höll sig på avstånd den här gången i alla fall :)
När jag får vara med om så mycket nytt, se så mycket vackert och lära mig att hantera nya situationer så förundras jag över Guds kärlek. Han sänder alltid människor i ens väg som visar en kärlek och omsorg, människor som egentligen inte har något ansvar för en främling som jag… Då tänker jag på Rom 8 där det står att varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat skapat kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre…. inte ens obekväma turer på en moped fullastad med bananer.