Några vänner

Jag känner att jag borde skriva lite oftare för er där hemma och berätta mer om min vardag. Berätta om möten med enkla vanliga människor... Idag till exempel kom Chantal förbi igen, hon fyllde 11 år i måndags. Vi gjorde chokladbollar tillsammans som hon sen fick med sig några hem av. Hennes mamma, pappa och två småbröder bor inte så långt från vårt hus.

Familjen Massa, pastorsfamiljen med fem barn, Elinda, Gracious, Berryl, Maxwell och lilla Victory, bor inte heller så långt från oss. Även Gracious har fyllt år denna vecka, hon fyllde 8 i torsdags. Hon fick också chokladbollar men hon frågade varför jag inte kom med en tårta... det får bli nästa gång. Mispa, som tar hand om barnen när inte mama Comfort är hemma, och grannen mama Agnes lagade fufu corn tillsammans i köket, ett rum med två eldplatser och grytor i olika storlekar. De skrattar när jag försöker hjälpa dem laga fufu. Fufu är en gröt av majsmjöl som kokas väldigt länge och blir hård som man sen enkelt kan äta med händerna tillsammans med gröna löv som kallas 'njamajama'. Inte så lätt för magen att förstå sig på första gångerna men som efter ett tag smakar riktigt gott :) Ännu svårare är det dock att laga fufu i stor mängd, det blir så tungt att röra gröten för att undvika klumpar... mina armar är verkligen inte starka jämfört med de afrikanska kvinnornas bamse muskler... För att inte tala om barnen som bär 10 och 15 liters dunkar med vatten på huvudet... det börjas i tid.

På vägen hem mötte jag Anita med sin lille son på ryggen, vi hälsade och hon berättade att Mama Emilia inte var hemma utan hade gått till marknaden. Mama Emilia är den som säljer grönsaker i backen ner till stora vägen. Hon har ett barnbarn som heter Courage (mod) som alltid springer emot oss och kramar om oss när vi går förbi där... Tänk vilken förmån att få bli omfamnad av 'mod' varje morgon på väg till kontoret :)

Jag är glad att de så enkelt och lätt accepterar mig som sin vän, fast att jag inte pratar som dem, ser ut som dem eller är lika stark som dem... Det är Guds nåd att jag får vara här, känna gemenskap med människor och se Guds ledning i vardagsliv.

Förhärliga Fadern!!!

Förra veckan firade CABTAL 25 år, vi firade en hel vecka.... Vi hade flera körer som framträdde, var och en på sitt språk och vi lyssnade på intressanta föredrag om bibel översättning och språkforskning. Men roligast av allt var att vi spelade fotboll. Jag tog tillfället i akt att spela jag med... enda vita och enda tjej! Tack och lov att jag skrapade i knät så jag inte behövde spela så länge... man känner att benen inte är så snabba efter att ha suttit vid datorn de senaste fem åren ;)

Nu har jag precis kommit hem från en lång dag i kyrkan och med vänner, imorse vaknade jag kl 8 och åkte till kyrkan strax innan 10. Jag och min vän Fanny fick ingen taxi men tack och lov kom pastor Hans och hans familj med sin bil och de hade precis rum för två. Efter en gudstjänst med lovprisning, dans och Guds ord så åkte jag och Fanny till Mile 90 för att besöka en gemensam vän, Loveline. Loveline läser till idrottslärare, hon bor i ett rum. I rummet finns en hylla, en säng och en liten gasolspis för att kunna laga mat. Det är intressant att få besöka studenter i Kamerun. Jag är ju själv student i Sverige, men det är ganska olika nivå på hur studenter har det hemma jämfört med i Kamerun. Här i Kamerun betalar man terminsavgift, registreringsavgift och avgift för att få skriva tentor, sen köper man skoluniformen/erna, man köper böcker och annat material också. För många av mina kristna vänner har det visat sig svårt att få stöd från familjen för att gå i skolan. Man tycker att utbildning kostar mycket och är man kvinna så ska man helst vara hemma och arbeta och behöver därför inte gå någon utbildning. För mina vänner är det också så att de på grund av att de har valt att följa Jesus och inte längre vill delta i familjens traditionella riter t.ex. fira de döda, så vill inte familjen veta av dem mer. 

Det var intressant dock idag, när jag och Fanny besökte Loveline. Loveline hade förberett bönor och majs och när vi skulle äta bjöd hon in sin granne och tillika skolkamrat Gustav, för att äta med oss. Där satt vi, jag och Gustav på sängkanten, Loveline och Fanny på golvet och vi åt bönor och majs och drack läsk. Det var enkelt men väldigt gott. När jag möter mina vänner här i Kamerun blir jag så välsignad varje gång. Vi har så olika bakgrund och utgångsläge, men så när vi börjar be och lovsjunga Jesus tillsammans så känns det som om vi är syskon som känt varandra sen länge tillbaka. När vi sjöng till Guds ära idag fick vi verkligen erfara att det inte är så stor skillnad mellan oss, vi har samma Fader i himlen som fört oss hit till Bamenda för olika uppdrag men ändå för ett gemensamt syfte, för att förhärliga honom. Det är det vi längtar efter, att förhärliga Gud, vare sig det är genom att spela fotboll, studera och beskriva språk eller genom att äta bönor och majs!