Vila

Jag är i Småland dan före dan före doppare dan. Mamma och pappa har firat sin 40 åriga bröllopsdag idag. Rubin bröllop, det ni, det är inte illa! Man kan ju tänka sig att ens första år i livet är de år då man behöver mest kärlek. Men jag kan nog tycka att det där med behov av kärlek liksom växer mer åren, men det kanske förändras lite. Man lär sig äta, gå, man flyttar hemifrån och man blir självständig, tror man iallafall. Så att ha föräldrar som håller ihop och älskar varandra och har ett öppet hem för kärlekshungrande barn som jag, det är lyx!

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av något jag lärt mig om ursprunget av ordet Bambili. Det finns ju som vanligt olika teorier om var namnet kommer ifrån. Ett är klart att på deras eget språk Mbili kallas deras by för ala'a Mbəligi och språket kallar de för agi'i Mbəligi. Det finns en klar koppling till verbet ligi som betyder 'sova'. Så varje morgon hälsar folk varandra med: o nie ligi? vilket betyder just 'har du sovit' och man svara ooo mə nə nye ligi 'ah, jag har sovit' och frågar då tillbaka till den som frågade först, o nie ligi yugu? 'har du också sovit?'. Kan man ha en bättre start på dagen än att veta att både en själv och grannen har sovit gott?

En man beskriver berättelsen om hur Bambili folket kom till den plats de är ida. De vandrade som en stor grupp som kallades för Tikari stammen, det är flera byar runtom Bamenda som har sitt ursprung i den stammen. När så folket vandrade över höjder så nådde de också en sjö och en ledare Nɔɔ'ɔdɨləm skulle då ha uttryckt Mbəligi och som skulle betytt 'jag vill sova'. Tanken var att de skulle stanna några dagar men det blev längre än så och de bosatte sig tillslut på platsen. Så kom platsen och folket att kalla sig för folket av Mbəligi 'jag vill sova'. Läser man en annan förklaring till historien så var det så att det bara var en viss grupp av vandrarna som stannade medans resten drog liksom vidare ner i dalen och bosatte sig längre bort. De brukade då, lite hånaktigt, referera till dem som stannade kvar som 'sovarna'.

Ja, vare sig det är på grund av att de var sjusovare och inte orkade vandra vidare eller de insåg att platsen vid sjön och den vackra utsikten över dalen var en ypperlig boplats, så står det klart att folkets språk och namn är relaterat till verbet 'sova'. Det kanske viktigaste mänskliga behovet i nivå med syre, mat och kärlek. Vem klarar sig utan att sova, eller utan att vila? 

Vila kan man ju göra på olika sätt. När jag anstränger mig fysiskt på mammas 'tigertramp' som vi kallar den, har ingen aning vad den där träningscykeln egentligen kallas för, men men, ja då får liksom hjärnan vila och tänka på hur många km jag orkar cykla på 40 min och med vilken genomsnittshastighet jag orkar köra. Ja, och fysiskt vila behöver ju inte automatiskt vara vila för själen, hur många gånger har man inte legat sömnlös av oro, eller varit totalt rastlös i stunder då själen brottats med ett dåligt samvete?

Ibland är det svårt att vila i ett effektivitetstänkande samhälle. Inte minst i dessa tider, runt jul. Man tror att ju mer man bakar, städar, shoppar, pyntar desto trevligare, mysigare, juligare får man, eller så tror vi iallafall så. Men hur många tillfällen av vila, stillhet och eftertanke springer vi förbi i julens rusningstrafik? Ibland kanske vi t.o.m. hånar de som stillsamt går genom julen utan att köpa klappar och utan att baka alla kakor. Jag själv har nog sprungit förbi alldeles för många vilostunder tidigare jular. Jag kan ju inte göra så mycket åt det som jag gått förbi och missat att betrakta, men jag kan fatta ett beslut att inte missa den vilan som erbjuds mig den här julen, idag. 

Bambili, en fantastisk plats, en vacker sjö, underbar utsikt, bördig mark, vackra människor och glada barn. Kanske jag borde välja att stanna här en stund, vila, betrakta, njuta och tacka. Ja, för jag vill iallafall inte missa mitt Bambili!

Lingvistik är ganska skoj!

Jag sitter i Småland och lyssnar på meningar och berättelser som jag spelat in i Bambili tidigare i år. Det är närmare 1000 ord och fraser som vi spelat in som jag nu lyssnar på, namnger, organiserar och transkriberar. Det är ganska spännande vad mycket man kan få med av ett språks grammatik bara i ett ord, en fras, en mening. Tänk bara hur frasen bɨ̀tì ba kan delas upp i olika delar: 

bɨ̀-tɨ̀         b-á
2-syster   2-min  
'mina äldre systrar'

Visst blir det fint när man förstår att prefixet bɨ̀- betyder att substantivet tillhör klass 2, av totalt 12 olika klasser. Det kan vara lite klurigt i början att lista ut vilken grupp ett substantiv tillhör, men eftersom varje substantiv, i stort sett, tar ett prefix så kan man hitta systemet ganska snart. Jo, det intressanta är också att klass-markören inte bara syns på substantivet utan även på determineraren, i det här fallet, det possessiva pronomenet 'min'. Och lyssnar man på ljudfilen hör man att substantivet har en låg tonmelodi medans följande ord har en hög ton. Jämför man det sen med andra substantiv så märker man ganska snart att alla substantiv prefix är låga. Så kan man ju för säkerhets skull kolla detta med andra närliggande, besläktade språk om detta är vanligt. Och, då hittar man att det är det. Tänk va bra! 

Sen kan man ju fortsätta att fråga hur man säger t.ex 'din syster', 'våra systrar', 'deras systrar'. Det borde ju vara relativt lätt att hitta rätt. Men så efter ett tag så upptäcker jag att det finns väldigt många olika 'vår'. Inte bara att det finns en form för varje  substantivklass, dvs minst 10 olika former, utan det varierar vilka 'vår' refererar till. Är det 'min och din', 'min och eran', 'min och hans' eller 'min och deras'? Räknar man ihop dem så blir det 50 olika former av 'vår'. Ganska bra att man med all säkerhet kan uttrycka vem som äger vad.

Ja, man kan helt enkelt lära sig så mycket på bara en liten nominalfras som denna. Det är lite som en tårta, där det finns lager på lager av olika goda, intressanta, färgglada innehåll. Tycker man inte sånt här är roligt bör man nog inte ge sig på lingvistik. Tycker man att det är lite för lätt, kan jag glädjande meddela att det finns hårdare nötter att knäcka än dessa. Men de tar vi nästa gång när jag hunnit lite längre i min analys;)

En tillbaka-blick

Jag har tagit mig tid idag att gå igenom en del bilder och små filmklipp från förra gången jag var i Kamerun. De flesta filmklipp var dock alldeles för stora för att ladda upp direkt här på bloggen så varsågoda och se klippen via youtube istället. Kvalitén är inte det bästa men det visar lite av hur livet kan se ut i Kamerun.

Här är en video om 'livet i Bafumen'

Här är ett litet klipp om 'Bamenda market' 

Här är lite mer information om 'Projektet i Bafumen'

Här är ett vittnesbörd från 'Fonen av Meku'


Tackar Gud för att hans verk fortsätter. Som en god vän och pastor i Bafumen brukar säga: "Nothing can stop the spirit of the gospel" Amen!

Love like an ocean

Jag satt här vid min dator och tittade igenom lite bilder för att se om det fanns någon som jag kunde dela med er här på bloggen. Då hittade jag den här videon som spelades in hemma hos pastorsfamiljen Massa. Pappa Massa är pastor i en lokal baptistförsamling och tillsammans med Mama Massa har de fem barn plus några syskon barn som bor i deras två rum och kök. Barnen sover på madrasser på golvet och i vardagsrummet har de en liten soffa, två stolar, ett litet bord och så en tv på en byrå. Så enkelt möblerat och ändå så fyllt av skönhet. Jag träffade familjen Massa för första gången 2011 då jag besökte Baptistkyrkan där pappan är pastor. Vid offret hade någon skänkt ett par skor. Skorna såldes på auktion direkt efter gudstjänsten, som man brukar göra med hårdvaror som getts i offerboxarna. Jag köpte skorna för 20 kronor och pengarna lades till offerkassan. Det var bara det att skorna var lite för små för mig att ha, storlek 36 var det ju ett tag sen jag kunde ha. Men där fanns en liten flicka som såg ut att kunna behöva ett par nya skor. Hennes egna verkade alldeles för trånga. Hon fick skorna och blev glad. Ja, hela familjen tackade. För mig var det ju bara roligt att skorna kom till användning.

Några veckor senare var jag ute och gick på min morgonpromenad, bedjande och funderande över hur Herren skulle hjälpa mig och leda mig. Jag gick en ny väg som jag aldrig tagit förrut, jag gick lite på känsla, stigen måste ju leda mig någonstans. Så hör jag en man som ropar 'sister Mirjam'. Ja, tänkte jag. Vem känner mig här i det här kvarteret. Jag vänder mig om och undrar vad det är för en man som känner till mitt namn. Lite skeptisk går jag för att hälsa. Då får jag se Victory, Elinda, Berry och Gracious, flickorna från kyrkan. Elinda, flickan som fick skorna. Jag kände ju igen familjen och pappan var ju pastorn. Tänk där stod jag så förvånad att ha vänner på en plats jag aldrig gått förrut, och ännu mer förvånad att de kände mig, visste mitt namn. Jag hälsade på hos dem många gånger under året då jag bodde i Bamenda. De kom ofta och ringde på hos mig, ofta i de stunder då jag undrade varför jag bodde där och av vilken anledning Gud skickat mig till Kamerun. Då sken deras glada ansikten rakt in i mitt hjärta med sådan uppmuntran och tröst. Ja, visst finns det en uppgift för oss där vi går fram. Herren leder steg för steg och där vi minst anar kan vi få vara med och ge kärlek. 'Love like an ocean' så sjöng vi min sista dag i Bamenda i augusti. Vi sjöng den fortare och fortare tills vi inte klarade av att stå på bena. Jag som trodde att jag skulle ge dem något innan jag reste blev bemött av en vid ocean av kärlek som strömmade tillbaka. Allt, tack vare ett par skor.

 

Se på fåglarna

Snart blir det dags för mig att packa resväskan igen. Det är många saker man går igenom när man ska packa. Jag tycker alltid det är lika svårt varje gång, oavsett hur många gånger man packat tidigare. Man vet mer för varje gång kanske vad man behöver eller inte behöver. Vissa är strukturerade och skriver långa listor. Jag är alltid optimistisk och tror att jag ska komma ihåg vad jag behöver och kommer jag inte ihåg det så behöver jag det inte. Att packa väskan hjälper mig att samla mig och reflektera över vad som är viktigt i livet. Man samlar så mycket saker i livet. Saker som man tycker om, eller som andra tycker om, saker man tycker man behöver eller som man fått av någon. Andra saker är mindre nödvändiga men man råkar bara ha dem. Jag samlar alltid på mig en massa saker som kan komma antingen mig eller andra till nytta bland mina vänner. Så att fylla väskan brukar aldrig vara ett problem, det brukar snarare bli svårt att stänga den. 

Det fina ändå när man reser är nog att det finns vänner att ta farväl av och andra som välkomnar en dit man kommer. Därför känns det inte så viktigt att man får med sig alla saker som man tror sig behöva eller inte vill glömma. Det viktigaste blir helt plötsligt det att vara tacksam och glad över de människor man har runtomkring en, som älskar en, bryr sig om en. Grannen som bjuder på te, vännen som kommer på besök, och kära som ber för en, eller bara den som sitter i kassan på ICA och ler. Jesus säger ju till sina lärjungar att det inte hjälper så mycket att oroa sig för vad man ska ha på sig eller vad man ska äta imorgon. Utan att det är bättre att se på fåglarna. Ja fåglarna behöver ju inte packa så mycket när de flyttar. De flyger lätt iväg till sitt andra hem och hittar tillbaka till rätt bo när det är dags. Om jag bara får med mig mitt pass och min biljett borde det räcka. Ja, och så tacksamhet och glädje förstås, men de väger ju inte så tungt som tur är. 

Här bor jag!

Idag fick jag en karta över Bambili. Så nu är det lite lättare att visa vart byn ligger någonstans i relation till andra byar och orter i Kamerun. Nedanför finns också en satellitbild tagen över huset där jag bor, se den lilla pilen. För att ta sig till hem till mig måste man först svänga höger vid den stora korsningen 'three corners'. Efter ca en kilometer kommer man till en katolsk kyrka som kallas Ntsɨ'wi. Där tar man sedan vänster och efter ytterligare en km uppför den branta bergsvägen så kommer man till två barer. Strax efter det finns en liten stig till höger som leder in till mitt hus. Om du råkar ha vägarna förbi Bambili eller så, så vet du var du hittar mig. När du kommer dit kan du också fråga om huset där Mianwi bor. Det är det namn som byhövdingen gav mig när jag kom till Bambili i Mars. Då kan vilken 'okadaman' eller taxi som helst visa dig vägen. Tänk nu har jag faktiskt varit hemifrån i över en månad jag börjar sakna maten, värmen, och inte minst vännerna. Tänk vad fantastiskt att man kan känna sig hemma på så många ställen i världen; Edsvära, Mariannelund, Morogoro, Awassa, Massawa, Rosh-Ayin, Bafumen och även Bambili, för att nämna några :)

Vem talar vad med vem?

  

När man undersöker ett språks livsstatus, till vilken nivå det fortfarande används och kan tänkas användas i framtiden, då vill man gärna få svar på frågor om vem som använder språket, när, var och med vem de använder det. Ibland refererar vi till sådana studier som del av sociolingvistik.

Om ett språk bara talas i hemmet och inte utanför, ute på marknaden, i skolan eller i kyrkan, hur kan då det språkets utveckling komma att se ut, så där om 50 eller 100 år? Egentligen kan man väl aldrig riktigt veta hur ett språk kommer utvecklas, men man kan ju ha olika teorier och också se olika tendenser i historien. Svenskan till exempel kanske inte kommer vara så aktuell i Sverige om 100 år. Vi kanske kommer använda Engelska helt uteslutande, eller varför inte Kinesiska eller kanske rentav Ryska?

I Bambili försöker vi också diskutera och fråga oss, vilka använder egentligen Mbili? Kan barnen prata Mbili helt flytande? Pratar de Mbili med varandra eller bara med vuxna? Ja, det är många frågor och svar som kan indikera hur livaktigt ett språk är. Jag har fått fråga föräldrar, vuxna, barn och ungdomar, och bara iaktta hur de använder Mbili. Alla jag har intervjuat har svarat väldigt ärligt att de faktiskt använder Mbili när de är hemma, men ganska ofta blandat med ord och fraser från engelska och pidgin. Deras ambition är dock att kommunicera med barn och barnbarn genom Mbili. I Bambili är det ganska positivt att alla barn i byn inte bara förstår Mbili utan också talar det. Ja, och när vi säger 'byn' så refererar vi till de som inte bor i centrum nära huvudgatan och universitetet, för där är det mest engelska, franska och pidgin som barnen använder. Andra frågor som vi försöker få svar på är om språket används i skolan och i andra officiella sammanhang. Just nu använder en del lärare Mbili i de tidigaste åldrarna för att förklara saker för barnen, men sedan används Mbili mer och mer sällan. Varför blir det så? Jo, Mbili har ju ännu inte en standardiserad skrift och har heller inga material att använda i skolan. Nästa fråga blir då, vill ni använda Mbili mer i skolan om ni hade undervisningsmaterial? Då blir svaret nästan uteslutande: Ja, självklart. 

Då blir vår nästa utmaning att få utveckla sådana material tillsammans. Vad vill de läsa om i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan? Många frågor att fortsätta undersöka, men åh så roligt det är att få jobba med människor som älskar sitt språk.

 

Mbilis språk-kommitté

Förra veckan fick jag förmånen att träffa Mbilis språk-kommitté. Den består av ett 40 tal män och kvinnor som blivit valda av sitt kvarter, eller sin by, att vara med och bidra till att Mbili får ett skriftspråk. De har olika erfarenheter och olika kunskaper. Vissa har hög utbildning, har jobbat som läkare och lärare, andra är vanliga jordbrukare som kanske aldrig gått i skolan men som gärna delar med sig av sin kunskap. 

När jag träffade Mbili talarna så hade jag ganska tråkiga nyheter att dela med dem. Jag kommer nämligen inte kunna delta i arbetet som planerat. Jag var tvungen att resa bort för en tid och kommer sedan att komma tillbaka. De blev så klart besvikna. Vi är ju bara i början i processen att utforma ett skriftspråk för Mbili. De frågade vad de kunde göra själva medans jag är bortrest. Jag föreslog att de skulle kunna fortsätta samla in data och material som är användbart för oss i arbetet att beskriva och dokumentera Mbili. Sekreteraren skrev ner olika områden som han sedan frågade om vilka som kunde ställa upp och ta ansvar för att samla in. Vem tar och skriver ner våra traditionella sånger, ordspråk, våra namn på träd, växter, djur, våra traditionella historier? Alla blev involverade och flera anmälde sig. De inte bara lovade att skriva ner översättningen på en 1700 ord lång lista från engelska till Mbili utan ville också involvera fler som inte var närvarande i mötet. Tänk vad Gud är god, han vänder allt till något gott!

Children

När jag är hemma i Bambili är jag aldrig ensam. Varje dag kommer barn och hälsar på. Ibland kommer de för att bara säga 'hej'. Ibland kommer de för att spela spel, eller läsa en bok, eller för att låna fotbollen eller hopprepet. Barnen i Bambili pratar Mbili med mig, även om jag inte förstår allt så lär jag mig mer för varje dag. Barnen ger mig skäl att avbryta mina studier en liten stund för att bara njuta av livet runtomkring mig. Barnen påminner mig om när jag själv var liten. Ibland försöker jag lära dem lekar jag brukade leka med mina kompisar som barn. Men ganska snabbt märker jag att våra lekar är så olika. Vi är vana att leka kurragömma, varje barn springer och gömmer sig, var och en för sig. Här springer barnen och gömmer sig, men alla är på samma plats, vilket gör leken lite roligare på ett sätt. Allt beror på vad man förväntar sig. 

Men mest av allt så påminner barnen mig om att våra liv är så dyrbara i Guds ögon. Dessa barn bär vatten, diskar och städar innan de går till skolan kl 6, sen under loven hjälper de till i jordbruket, eller något annat av hemmets verksamheter, laga mat, bära ved etc. Barnen här leker medans de gör allt detta. Jag vet inte om de saknar något, så länge de har kläder, mat och kärlek. När jag ser på mina barn i Bambili känner jag en sådan tacksamhet. Tacksamhet över att få vara med dem under ett år. Tacksam att få visa dem lite 'white-man' galen dans (vi brukar dansa i min lägenhet så både tak och golv skakar :). Jag är så tacksam att få påminnas om Guds kärlek i deras leenden, skratt ja och även tårar. Barn kan inte dölja sina känslor de lever ut dem fullt ut. Det är kanske därför Jesus uppmanar oss att va som dem. 

Building a highway!

Jag har inte skrivit på länge och det är mycket som hänt. Efter en månad i Sverige är jag nu tillbaka i Kamerun, Bambili, för att fortsätta mitt arbete med att ta fram en ortografi för Mbili språket. Människorna i kvarteret där jag bor är väldigt öppna. De är villiga att lära mig allt de kan om sitt språk. De vill verkligen hjälpa mig att göra ett bra arbete. Jag känner mig därför inte som en främling här, utan mer som en i familjen. Igår när jag vaknat och tvättat lite och skulle gå ut för att ringa ett telefonsamtal möttes jag av en grupp grannar som arbetade med att göra i ordning vägen. Vi har ju regnperiod här nu och när det regnar, bokstavligen öser det ner. Vägarna blir till lervällingar om man inte bygger rännor längs med vägarna och sen lägger ut stenar för att liksom fylla ut vägen med. Jag tyckte de arbetade på ganska bra men så sa någon åt mig att gå och hämta min spade och komma och hjälpa till. Först tänkte jag: jag har egentligen inte tid, jag måste läsa och ringa och...! Men så tänkte jag, hur lång tid tar det att hjälpa till här, kanske 30 min eller en timme. Jag har aldrig fixat vägar förr så något nytt borde jag ju kunna lära mig. Jag gick efter min spade och började gräva som de andra kvinnorna, och hämta stenar tillsammans med barnen. All var glada, alla hjälptes åt. Jag behövde inte vara där länge förrän de andra sa åt mig att vi var klara, inte var vi klara på långa vägar, men de sa att nu var det färdigt för idag. Jag tittade på det lilla jag gjort, det var bara några meter som jag hjälpt till att gräva undan jord, men alla var överens, nu var det dags att gå vidare till andra uppgifter i huset. Jag gick hem. Jag hade bara varit med och hjälpt till i kanske en halvtimme och inte gjort så mycket för den delen, men ändå kände jag mig som om jag hade gjort en riktigt stor insats i byn. Tänk vad viktigt att man får vara med, vara behövd och vara använd. Tänk vad viktigt att man griper tillfället när det ges en.

My defense!

Jag har äntligen fått ventilera eller försvara min masteruppsats vid Göteborgs Universitet onsdag morgon. Det var som en glädjefest. Inte så kritiskt granskande men mera som en familj samlad och jag fick förklara allt jag visste om ton i Grassfield Bantu språk. Så roligt!

Gud är så god han har lovat att våra fiender t.o.m. ska bli våra vänner (Ord 16:7). Han använder allt för att välsigna oss. Resan hem från Kamerun startade i torsdags. Jag hade inte mitt pass med mig, för det var i Yaounde i huvudstaden. När vi blev stoppade av polis på vägen fick jag förklara min situation och be om ursäkt. När jag väl kom till kontoret på fredag morgon visade sig att mitt pass inte fanns där. Jag blev så klart besviken. Min biljett var bokad till söndag kväll och jag skulle landa i Stockholm på måndag morgon. Dessutom hade jag ju min ventilering onsdag morgon. Hur skulle allt gå...? Men Gud är trofast. Jag fick boka om min biljett. Passet hittades på måndag morgon så jag kunde flyga hem på måndag natt. Men flyget var dock försenat så jag missade mitt andra flyg från Bryssel till Stockholm. Jag fick åka via Köpenhamn istället. När jag väl satt där och väntade på mitt flyg fick jag höra mitt namn ropas upp. "Mirjam Möller please continue to gate B16 the flight is about to departure" Jag trodde jag hade en timme på mig innan planet skulle lyfta men det visade sig att jag glömt dra fram klockan till sommartid. Tack och lov att jag hann med iallafall. När jag väl kom fram till Arlanda fanns ju mitt baggage inte med men mamma och pappa tog glatt emot mig tillsammans med mina underbara syskonbarn Leopold och Lorentz som bett för faster Mirjam att hon skulle komma hem :) Så efter en lång resa med mycket spänning tackar jag Gud att Allt samverkar till det bästa!

Här är bilder från min ventilering. Min handledare Laura Downing till vänster i första bilden:

The Farm

I Bambili har regnperioden kommit. Människor behöver regn, växterna och planteringarna behöver regn. En del har redan fått första skörden från sina gårdar. Jag bestämde mig för att göra ett litet land, en liten plantering, en liten trädgård. Jag har aldrig planterat någonting tidigare i mitt liv. Kanske ett solrosfrö i skolan, men annars har jag inte planterat, vattnat eller skördat. Jag har läst om det, jag har sett andra göra det, men jag har aldrig själv planterat.

I Bambili vaknar kvinnorna kl fem på morgonen och går till sin "farm", jag vet inte vad vi kallar det på svenska. Man går uppför en väldigt brant backe ca 5-10 km. Sen arbetar man där till sent på eftermiddagen och går tillbaka runt fem på eftermiddagen. Barnen lämnar man hemma, de som är för små för att klara av hela långa dagen och arbetet, de väntar tills mamma kommer tillbaka innan de får något att äta. Har de tur har hon lämnat mat i grytan på morgonen så de har något under dagen, men det är inte alltid det räcker och kanske det finns något äldre syskon, eller mindre som redan ätit upp allt själv. Ja, livet här är lite annorlunda för de små.

Jag fick låna en hacka från min granne och jag började gräva i jorden. Min plätt är inte så stor kanske 5*10 m. Mina grannar kom och hjälpte mig och de skrattade åt mig, att en vit ska försöka plantera något, det var mer än de kunnat föreställa sig. Det är roligt att lära sig nya saker, men det är inte lätt. När jag försökte mig på att gräva och vända på jorden, så insåg jag, wow vilket yrke, dessa kvinnor jobbar nedåtböjda så här i timmar. Efter en liten stund fick jag blåsor i händerna och ryggen värkte men de, de jobbar så här varje dag. 

Jag planterade majs, selleri, persilja bla. Så förväntansfull att se hur de kommer växa och en dag kommer jag få skörda. Men visst kommer det ta tid, och visst krävs det jobb, vattna och rensa bort ogräs. Jag behöver tålamod, våga vänta, våga tro att det kommer bära frukt, bara jag inte ger upp.

 

Vad heter den här?

De senaste två veckorna har jag fått förmånen att delta vid två workshop med antropologen och lingvisten Roger Blench. En av världens kanske främsta forskare med fokus på västra Afrika. Det var en sådan förmån att resa med honom och jag försökte ta tillfället att fråga allt jag kunde om alla möjliga ämnen för Roger är mer eller mindre ett levande uppslagsverk med kunskap inom etnologi, arkeologi, lingvistik, antropologi, biologi, historia, etnomusik etc. Vi besökte Bafumen och Wum. Wum är en by där man arbetat för att göra ett lexikon eller en ordbok över alla verb och namn i språket. Mycket spännande. Vi bjöd in gamla människor som fortfarande kommer ihåg namnen på växter, djur och insekter etc. namn som de yngre generationerna slutat använda eller bara glömt bort. Den här pojken på bilden var med oss ut på en utflykt och han tog tillfället att plocka svamp till kvällens måltid. Under samma utflykt hittade vi en blomma som ingen kunde namnet på. De visste att det fanns et namn men ingen i gruppen kom ihåg det. Så är det med många språk här. När ord och uttryck inte används glöms de bort. Det kanske inte är så farligt att ett språk tappar ett ord eller två. Men vad som också händer med att ord förloras och glöms bort är all annan kunskap som fanns länkat till det. Kanske det fanns en historia, eller en tradition, en läkande medicin eller något annat bra man kunde använda växten till. När namnen försvinner, försvinner även kunskapen.

Nu fick vi chans att skriva ner allt som den äldre generationen kunde komma ihåg vad gäller växter, träd, insekter, reptiler, däggdjur, fiskar, och mycket mycket mer. Så spännande att återupptäcka dessa språk både för dem och för oss. Visste du att det finns en fågel häromkring som har röda fjädrar och om man jagar den måste man se till att fånga den innan den innan den faller till marken för då anses den röda färgen förlora sin färg. Visste ni förresten att det finns minst 7 sorters olika möss här. Det finns också ett stort antal olika myror och termiter. En del används i traditionella riter bla. finns det en myra som verkar hålla borta onda andar. Därför tar man ofta nyfödda barn och sätter i myrstacken så att myran kan bita barnet och bli ett beskydd för barnet. Det kan vara både intressant och ibland skrämmande att lära känna nya kulturer. En sak har jag lärt mig dock och det är att det är nödvändigt att ta tid att lyssna till människors tro, vidskepelser och historier om man ska kunna nå dem med ett budskap som blir relevant för dem. Vad innebär det för oss att Gud är vår beskyddare, jo bla. innebär det att vi inte behöver frukta om någon uggla landar på vårt tak. Vare sig det är en förklädd medicinman eller häxa som sitter på ditt tak eller inte så behöver du inte frukta. Herren Jesus är med dig och du behöver inte frukta något ont inte ens ugglor.    

Ormens huvud; KROSSAT!

Kära vänner. Jag kan inte nog tacka Gud för allt han gör för mig. Jag får erfara hans beskydd och vägledning varje dag här. Jag kom hem i måndags efter att varit borta en vecka i Wum, där vi hade ett workshop hur man samlar in data, namn på växter och djur bla. Jag åkte sen vidare till Bafumen och besökte min familj där. Fonen var mycket glad att veta att han har vänner i Sverige som ber för honom :) 

Jag kom hem på eftermiddagen och runt kl 10 på kvällen gick jag och la mig. Jag hade inte somnat riktigt men låg slumrande i sängen när jag väcktes av att något rörde sig vid sängkarmen. Jag tänkte att det var en mus, men varför skulle en mus komma så nära? Jag tände lampan och såg först inget särskilt, gick ändå upp och tände taklampan. Det var då jag såg en svart svans mellan väggen och min sängkarm. (ca 30 cm ovanför mitt huvud.) Jag tänkte att det här ser lite större ut än bara en ödla. Normalt om man tänder lyset så springer ödlor och gömmer sig någonstans. Men den här svansen liksom satt fast, men försökte röra sig uppåt ur springan mellan väggen och sängen. Jag ville gråta men visste att jag var tvungen att klämma till den så den fastnade ordentligt och iallafall inte kunde röra sig. Jag bad Gud om hjälp. Bokstavligen bad högt: Jesus ge mig kraft NU! Jag tryckte sängen närmare väggen och 'saken' satt nu fast. Jag gick ut i köket och hämtade en stor kniv. Jag hade inget val. Jag kunde inte väcka någon, alla låg och sov, och vad skulle de göra? Jag måste döda den här saken. Vad visste jag, kanske fanns det fler, eller var det bara en, var den farlig, stor, lång, var fanns huvudet, kommer den försöka komma fram och bita? Jag tog mod och började skära och upptäckte att det krävs ganska mycket kraft att skära i skinn när ett djur fortfarande lever. Till slut delades den i två delar, svansen åt ett håll och huvudet kvar bakom sängen. Jag visste inte om den fortfarande kunde röra sig snabbt. Jag drog fram sängen för att se vart huvudet tagit vägen och visst levde den fortfarande. Jag hämtade min största sopborste och slog mot huvudet, men den rörde sig så det var svårt att träffa. Jag tryckte till den tills jag krossade huvudet. Jag slog flera gånger och till slut låg saken där orörlig och krossad. En orm mellan 50cm och 1 m lång. Svart. Hur hade den kommit in? Hur länge hade den varit där? Varför hade den kommit? Pga möss eller pga kyla? Jag vet inte, jag kan bara spekulera.

Fienden vill använda allt för att skrämma oss och hindra oss att göra det vi är kallade att göra och vara det vi är kallade att vara. Jag vägrar att låta mig styras av rädsla och besvikelse. Även om saker inte blir som jag har tänkt. Jag hoppas på Gud. Han lär mig att trampa på ormar och skorpioner och att veta vem jag är i Kristus Jesus. Jag vägrar att frukta något ont. Vare sig missmod, besvikelse, brutna löften och drömmar som dröjer, eller spindlar, giftiga djur eller ormar i storlek 1 m. Jag är Jesus vän och tjänarinna och min uppgift är att älska, övervinna fruktan och mörker med kärleken från Gud. Jag har ingenting att förlora, jag kan inte vända om nu. Jag kan inte ge upp. Oavsett vad vi möter för motgångar just nu. Kanske fienden säger: trodde du det skulle vara lätt att göra detta, vara missionär, vara kristen, följa din kallelse, följa din dröm? Tveka inte; krossa ormens huvud! Du är en övervinnande, ormdödande, segrande Jesu efterföljare :)

Lära från början!

Idag är måndag, en ny vecka med nya utmaningar och nya spännande uppdrag. Jag reser till Yaounde imorgon för att vara med på ett möte för lingvister på vårt kontor där. Men det har hänt mycket på en vecka här.

Vi hade ett möte med våra sponsorer och partners från olika delar av världen, Kanada, Burkina Faso, Fillipinerna, Guinea Bissau i Mmen i fredags. De kom för att undersöka vårt alfabetiseringsprojekt, för att träffa pastorerna och översättarna där. Vi hade ett bra utbyte av kunskap och erfarenheter för att se hur vi kan utveckla projektet mera. När saker och ting går framåt finns det anledning till att glädjas och vara tacksam men ännu mer borde vi se hur vi kan göra saker ännu bättre. Det är dock svårt att diskutera vad vi inte lyckats så bra med. Jag vet saker som jag vill göra annorlunda för projektet i Bambili den här gången. Jag vill vara mer inriktad på att göra det folket vill. De har säkert många ideer om vad de tycker är intressant och viktigt i sitt språk. Om vi nu får chansen att skriva och publicera något tillsammans med folket i Bambili bör det vara något som de själva är intresserade av. Kanske de vill publicera namn på djur, träd, eller sina ordspråk, historier, sånger, recept eller berättelser som kan hjälpa människor i vardagen. Låter inte så komplicerat kanske att låta människor styra själva över sitt språk men det är så lätt att gå in i sitt eget projekt, man drömmer och gör det man själv tror är bäst när ens medarbetare sitter och tyst håller med fast de kanske har en annan idé. Det är inte lätt det där med kommunikation.

Så igår, kom det 13 barn och ville lära mig Bambili. Barn är verkligen bra lärare. De är inte rädda för att rätta mig och de försöker prata så tydligt de kan för att jag ska höra varenda konsonant, vokal och ton. De lärde mig namnen på olika kroppsdelar så vi sjöng tillsammans: Atu (huvud), mbi'lu (axlar), njam (rygg), bətam (ben), mkwi'ɗu (knän), mɨkwu (fötter) Nwi lə kɔŋɔ wɛ nu (Gud älskar mig!) Så roligt. Vi kunde inte låta bli att skratta när vi försökte sjunga sången så fort som möjligt. Tänk vad roligt det kan vara att lära sig språk! 

En kvinna - vilken hjälte!

Igår hade vi en särskild dag på CABTALs kontor i Yaounde vi firade internationella kvinnodagen. Därför lämnade jag Bafumen torsdag kl 18 med motorcykel för att hinna till Fundong och ta minibussen till Bamenda och där köpa biljett till nattbussen som skulle ta mig till Yaounde. Jag överlevde bussresan och stoppet kl 3 mitt i natten vid Makenene visar att det finns platser som aldrig sover här i Kamerun. Det var full fart på alla som sålde mat, frukt och så barerna så klart, men dem försöker jag undvika. Jag hamnade bredvid en kvinna som är blind Mama Yila Elizabeth. Hon blev blind när hon var tolv år efter att ha drabbats av fileria, jag vet inte vad det heter på svenska, men det är en sjukdom som ger utslag på kroppen och det kliar och till slut äter bakterierna upp pupilen i ögat så man blir blind. Väldigt tragiskt. Men som hon sa: Jag hade kunnat dö men jag överlevde, jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Hon berättar lite om sitt liv, hur hon stöder och hjälper andra blinda, hur hon själv gör halsband och säljer för 1000 CFA (ca 14 kr). Jag frågade hur hon kan göra så vackra halsband utan att se. Hon berättar att hon har någon som hjälper henne välja färger, och så klart hon har något att referera till eftersom att hon kunde se som barn. 

Sen berättar hon hur hon försöker hjälpa sina fem döttrar att klara sig bättre i livet och ta sig ur fattigdomen hon själv växte upp i. Pappan till barnen eller papporna har aldrig frågat efter barnen. Nu har äldsta dottern gått 3 år på universitetet och de andra är också i olika skolor och utbildningar. Så där satt jag i bussen och klagade lite över de obekväma sätena, den högljudda musiken, värmen och så tänkte jag på min granne bredvid. Hon är blind, för henne är det alltid natt på ett sett, utan ljus, och utan vägledning, mer än hennes stav och eventuellt hjälpsamma människor. Men hon klagade inte, inte verkade hon särskild rädd heller för att ge sig ut på en resa alldeles själv utan någon vägledare. Hon litar på Gud, "vill han ta hem mig så är jag hans". Jag antar att om vi låter oss styras av rädsla skulle ingen av oss komma utanför vårt hus ens. Hennes mod uppmuntrar mig, hennes totala osjälviskhet att leva, arbeta och tjäna andra ger mig sådant hopp. Att det finns människor som hon, då har jag absolut ingen rätt att klaga om än saker och ting inte alltid blir som jag tänkt, det finns någon därute som väntar på en hjälpande hand, någon som kanske är blind som Mama Yila, som söker efter lite hjälp och stöd i att hitta vägen rätt, eller någon som jag som ser men som är upptagen av livets alla måsten så jag glömmer bort att se människorna runt omkring mig. Tack Jesus för att du öppnar mina ögon så jag kan se som Mama Yila!

Här tillsammans med några underbara kvinnor i Bambili

Bambili - vilket underbart folk

Jag vet inte vart jag ska börja... jag har senaste två dagarna varit i 'min' nya by, Bambili. I tsidags kände jag inte en enda människa där, men så fick jag ju kontakt med proffessorn i Usa, vars syster Mama Mary jag träffade i Bamenda, som i sin tur hade en son som bor i Bambili. När jag klev ur taxin i onsdags ställde jag mig bredvid Auntie Dora, hon säljer apelsiner där vid vägskälet 'three corners' Bambili. Hon gav mig generöst en av sina saftiga apelsiner. Vilket välkomnande. Sen mötte mig min bror som jag aldrig träffat förr men som är son till Mama Mary och eftersom han är hennes son och jag är hennes nya dotter så ser han mig som del i familjen. Han heter Benedict men är mest känd som Daddy. Alla i hela Bambili känner Daddy och han tog mig med på en sightseing över hela byn på sin motorcykel. För besväret bad han inte om någon betalning, han såg det som sin egen del av projektet att utveckla bambili språket. Daddy hade till och med letat efter ett ställe för mig att bo. Huset var nytt och fint, ett rum och ett litet köt och litet badrum. Det var bara ett problem husvärden ville att jag skulle betala mycket pengar och dessutom var rummet inte riktigt så stort och ljust som jag skulle behöva. Men tänkte jag vi får väl tänka på det. Så kom jag hem och tänkte att om husvärden inte kan komma överens med mig om ett rimligt pris, hur ska vi då kunna lösa andra problem som eventuellt kan uppstå längs vägen. Sen om det är så där mörkt inomhus hur kommer jag då att kunna studera och läsa bra. 

Så i torsdags, igår, anlände hela mitt CABTAL team till Bambili och vi besökte Fonen. Vilken man, ung men med mycket auktoritet och väldigt gudfruktig. När han nu hörde att sister Mirjam letar efter ett ställe att bo på kallade han på sina egna bröder och vänner och beordrade dem att söka reda på en plats. Jag häpnar och förundras när jag besökte platsen idag. Vilken lägenhet, två rum och ett stort badrum, fin veranda och sen vilken utsikt! Jag hade inte kunnat valt en vackrare plats att bo på. Är inte Gud stor och vacker och underbar som ger sina barn sådana överraskningar.  Gud förmår att göra långt mer än vi kan bedja eller tänka!

Bamenda - I don reach fine oh!

Äntligen hemma, äntligen tillbaka i Bamenda, efter att ha åkt efter bussen, som åkte så där en fem minuter innan vi hann fram och som vi till slut hann fatt vid en bensinstation, och efter sex timmars resa på en överaskande hålig men stundvis relativt hel väg så kom jag äntligen fram. Jag fick damma av mina väskor, efter en lång resa i ett sandigt baggage utrymme blir nästan allt rött av sand, sen fick jag landa i BRTC, Bamenda Regional Training Center, bara ett år gammalt center som CABTAL har byggt här. Jag tyckte det var så fint, men bara det att det var lite ensamt så jag åkte till Uncle Paul Kimbi. Han är mer som en far för mig här i Bamenda, och han och hans fru tog så fantastiskt emot mig när jag kom så där på en kvart. Jag fick träffa Afu, Blessing, Meakness, Smith och lille JJ och Marceline och Kalesta med flera. Vi lekte kurragömma, mycket roligare än att plugga, sen kom mörkret och det var dags att sova. Lilla Afu, 8 år, ville inte gå hem så hon fick sova mellan mig och Kalesta. Vilken förmån och jag slapp sova ensam!

tre veckor i Yaounde

Tre veckor har redan hunnit gå sedan jag landade i Yaounde. Så många glada återseenden så många nya möten och människor. Jag älskar att vara där det finns tid och utrymme där jag själv kan lära mig nya saker varje dag. Jag älskar Kamerun. Nu är det dags att dra vidare från Yaounde till Bamenda, jag åker på måndag morgon. Hoppas sedan kunna flytta vidare till Bambili så snart jag bara hittat mitt hus. Här är några bilder från den gångna månaden

 

Här är en missionärsfamilj, familjen Wamba, som startat en missionskola och en grundskola. De tränar andra nationella missionärer för att gå till byar som aldrig förrut har fått höra om Jesu kärlek. Vilka hjältar!

 

Här är våra underbara vänner i City Church Yaounde. Är så stolt att få vara del av detta nya verk i Guds rike. Pastor Emeline syns längst till vänster i bilden.

Här med några vänner en kär syster sitter bredvid mig.

CityChurchYaounde

 

Tack Jesus för nåden!

Tack Jesus för nåd som gör att jag kan börja om. Tack Jesus för nåd som ger mod att försöka än en gång. Tack Jesus för nåd som ger tröst i min egen svaghet. Tack Jesus för nåd som ger mig del av evig verklighet.

När jag kom till Kamerun första gången kände jag mig som ett barn, jag kände ingen, kunde inte prata så bra franska, visste inte riktigt hur jag skulle klä mig för att passa in eller hur jag skulle hälsa och prata för att interagera med människor. Sådana erfarenheter gör en ödmjuk och man inser att det inte är så lätt att vara en främling. Så den här gången tänkte jag att det skulle vara annorlunda. Jag känner ju ganska många här nu, och visst har min franska förbättrats och garderoben har jag uppdaterat enligt kontorsstandard, högklackat och kjol bla. Jag lärde min läxa. Men ändå känns det som att listan av saker som vi gör annorlunda här i Kamerun jämfört med Sverige är oändlig. I köket till exempel, hur vet man att man inte ska spola ner smutsvatten i slasken utan slänga det utanför, eller att man tvättar skorna utomhus och inte inomhus, så man slipper smutsvatten i badrummet, eller hos myndigheterna att man bör fråga helst två tre gånger om det är något annat papper man behöver fylla i för att göra ens ansökan giltig, att man inte behöver ge dem några pengar för att det är fredag, de får ju faktiskt bra betalt för att göra sitt jobb. Listan på saker jag lär mig här blir bara längre för varje dag och jag älskar det, det utmanar mig, ger mig tillfälle att träna mitt tålamod och min kärlek till människor. Att aldrig låta något stjäla ens frid och glädje, att man aldrig slösar tid om man bara bestämmer sig för att njuta i väntan på något bättre. Jag älskar Kamerun, jag älskar Afrika, men livet har ändå sina utmaningar. Jag tackar Gud för hans nåd att bevara mig ödmjuk så jag kan lära mig av varje ny, oväntad, spännande situation.  Så min bön idag blir: Herre bevara mig ödmjuk att jag må se varje utmaning som ett tillfälle att förhärliga dig på nya sätt och att jag aldrig ger upp hur många gånger jag än måste försöka innan jag lär mig. All glory to you!

The Lord is my shepherd I shall not want!

Idag var det Ungdomens dag i hela Kamerun, en röd dag då alla kontor och vanliga arbetsplatser är stängda. Jag passade på att besöka en av mina kära vänner Julie och hennes familj. Jag fick möjlighet att vila, äta och skratta tillsammans med hela familjen. Gud är god. Psalm 23 säger ju det att ingenting skall fattas oss. Det är så sant! Många kanske tror att det fattas många saker här i Kamerun, i byar utan rinnande vatten och el som kommer och går. Men sanningen är den att här fattas mig ingenting, Gud har verkligen förberett varje dag med så många goa stunder att även om jag skulle sakna något en kort stund så glömmer jag bort det. 

Jag har idag också fått äran att besöka ett par från Bambili. Min första kontakt med Mbili talare. Vi hade aldrig träffats förr men familjen tog emot mig här i sitt hem i Yaounde. Tack vare en professor i USA som själv är bror till frun i familjen. Jag skrev till honom, då han är författaren till grammatiken om Mbili språket, och frågade honom om han hade några kontakter, någon som kände till någonstans jag kunde bo i Bambili. Jag fick numret till hans syster och där satt jag idag ovetandes om vilka människor jag skulle möta. Allt jag visste var att de är släkt med en professor i USA och att de talar Mbili. Så när vi satt där såg jag på bilderna på väggarna och flera bilder visade mannen i familjen tillsammans med Kameruns president, Paul Biya. Så jag frågade vad mannen har för yrke. Då fick jag veta att han suttit i parlamentet. Tänk vad Gud är god, han för oss inför konungar redan innan vi vet om det. Det sätt som han och hans fru tog emot mig vittnar om Guds godhet och omsorg. Innan jag gick uppmuntrade han mig med orden att jag bara skulle höra av mig till honom om jag behövde hjälp på något vis.  Jag behöver verkligen inte sakna någonting.