Snart blir det dags för mig
att packa resväskan igen. Det är många saker man går igenom när man ska
packa. Jag tycker alltid det är lika svårt varje gång, oavsett hur många
gånger man packat tidigare. Man vet mer för varje gång kanske vad man
behöver eller inte behöver. Vissa är strukturerade och skriver långa listor. Jag är alltid optimistisk och tror att jag ska komma ihåg vad jag behöver och kommer jag inte ihåg det så behöver jag det inte. Att packa väskan hjälper mig att samla mig och reflektera över vad som är viktigt i livet. Man samlar så mycket saker i livet. Saker som man tycker om, eller som andra tycker om, saker man tycker man behöver eller som man fått av någon. Andra saker är mindre nödvändiga men man råkar bara ha dem. Jag samlar alltid på mig en massa saker som kan komma antingen mig eller andra till nytta bland mina vänner. Så att fylla väskan brukar aldrig vara ett problem, det brukar snarare bli svårt att stänga den.
Det fina ändå när man reser är nog att det finns vänner att ta farväl av och andra som välkomnar en dit man kommer. Därför känns det inte så viktigt att man får med sig alla saker som man tror sig behöva eller inte vill glömma. Det viktigaste blir helt plötsligt det att vara tacksam och glad över de människor man har runtomkring en, som älskar en, bryr sig om en. Grannen som bjuder på te, vännen som kommer på besök, och kära som ber för en, eller bara den som sitter i kassan på ICA och ler. Jesus säger ju till sina lärjungar att det inte hjälper så mycket att oroa sig för vad man ska ha på sig eller vad man ska äta imorgon. Utan att det är bättre att se på fåglarna. Ja fåglarna behöver ju inte packa så mycket när de flyttar. De flyger lätt iväg till sitt andra hem och hittar tillbaka till rätt bo när det är dags. Om jag bara får med mig mitt pass och min biljett borde det räcka. Ja, och så tacksamhet och glädje förstås, men de väger ju inte så tungt som tur är.
