Ett val eller två

Sitter här på kontoret i Villejuif och borde egentligen jobba. Ibland måste man ju bara skriva av sig lite innan man kan fokusera sig på det man ska. 

Jag öppnade mitt facebookkonto igår, efter mer en ett år. Jag hade egentligen inte behövt öppna det om det inte varit för alla bilder som jag förlorade när min externa hårddisk gick sönder i våras. När jag sitter och tittar på foton av vänner från olika tider i livet så påminns jag hur lätt det är att felaktigt jämföra sig med andra. Titta vad den har hunnit med, eller oj så vacker hon har blivit, de har gift sig, en annan har fått barn, någor har rest jorden runt typ etc. Vad har jag hunnit med i livet, vad har jag inte gjort ännu? Det är lätt att hamna i att man antingen ser sig själv som bättre eller sämre än andra. Tyvärr, är inget av det en sann verklighet, det fungerar inte att vara varken bättre eller sämre. Antingen blir man överstolt eller hamnar i självmedömkan som om livet bara en kedja av händelser utan min inverkan eller påverkan.

Jag minns när en god vän påminde mig om att inte vara ett offer. Att inte vara ett offer för mitt eget liv. Det är trots allt jag som har gjort de val som lett till där jag är idag. Vad har jag som jag själv inte valt? Om jag valde att tacka 'ja' eller 'nej' till något i livet spelar kanske inte så stor roll. Vad som räknas mer är kanske 'varför'. Vad var det som motiverade mig, vad fick mig att välja som jag gjorde, var det för pengar, ära, framgång, uppmärksamhet, eller var det av ärlighet, längtan efter sanning, kärlek och rättfärdighet? Jag kan bara svara för mig själv och vet inte så mycket om någon annan. Då blir jag så översvällande tacksam att jag fått göra så många rika erfarenheter i livet, och ja, det var jag som valde att tacka 'ja' till var och en av dem. Nu fortsätter jag framåt i väntan på nya äventyr, tittar tillbaka gör jag ibland, och då ser jag att det var jag som valt den väg jag är på nu. Nu följer jag Jesus, han påminde mig igår att han bara går framåt, aldrig bakåt.

Vända andra kinden till - eller inte?

Det har nu gått två veckor sedan attackerna här i Paris. Förra veckan var jag hemma en sväng i Stockholm. Inte att förvånas över så stod det fortfarande om terrorhot på löpsedlarna och vi pratade om det hemma, i skolan och i kyrkan. Jag lyssnade och försökte tänka mig in hur vi försöker övervinna någon slags fruktan över att vi inte längre har kontroll. Om vi någonsin haft det?! 

Därute finns människor som lever under hot varje dag, de är tillfångatagna, blir sålda, för vissa är döden kanske en räddning. Vad har jag egentligen upplevt i mitt liv som kan ens vara i närheten av att behöva frukta? Ändå fruktar jag, tänk om något skulle hända någon jag älskar? Men jag fruktar även andra saker, att känna mig ensam, bli kritiserad och allmänt vara ouppskattad. Sånt kan verkligen såra och göra mig rädd för framtiden. Annat jag fruktar är min egen oförmåga att förändra dåliga vanor, själviskhet eller avundsjuka. Egentligen vill jag inte frukta någonting utan lära mig övervinna det onda med det goda. 

Min farmor sa alltid att 'det ordnar sig' och det var ett trosstarkt uttryckt att lita på i tider då kassan kanske var mindre än utgifterna, eller vintern alldeles för kall och maten lite för lite för att räcka till alla nio. Hon övervann sin fruktan och hjälpte på så vis många andra att tro och det fungerade.  Men man kan liksom inte längre säga 'det ordnar sig' när någon står med automatvapen framför en, eller kan man det? Vad skulle en mamma ha sagt till sin dotter i en av Birkenaus gaskamrar? Ord kan trösta och hjälpa men förändrar inte nödvändigtvis en situation, iallafall inte med omedelbar verkan. Hur är det då med att vända andra kinden till, fungerar det? Hade inte folk och nationer valt att med våld stå emot nazisterna så är det logiska att tänka att många fler skulle ha dött under andra världskriget. Det känns därför inte så förtroendeingivande när biskopar som, så vitt jag vet, aldrig sett döden i vitögat säger att vi ska prata med IS. Någon annan som genomgått lidande och tortyr, sett hela sin släkt nermejad eller så, kanske kan säga något om saken och om det verkligen fungerar, det där att vända andra kinden till.

Samma Gud som uppmanade Israeliterna att utrota sina fiender i Gamla testamentet uppmanar oss att be för dem som förföljer oss. Dessa är till synes två motsägelsefulla dimensioner, om det inte är så att de tillämpas på två helt olika kontexter, i likhet med lagen om gravitation och aerodynamik. I krig mot ondskan och orättvisan så måste det onda till slut tillintetgöras. Den som är mest upprörd och vred över ondskan borde ju vara Fader Gud själv, det finns ingen möjlighet att han skulle godkänna, finna behag i eller stå likgiltig inför orättvisorna i vår tid. Ändå griper han inte till synes in med våld och legioner av änglar?! 
 
Min pastor påminde oss i söndags om att det är en väsentligt stor skillnad att döda sig själv och andra för att man själv ska komma till himlen och att vara sann martyr som ger sitt liv för att andra ska få liv. En syrisk präst vittnade om att IS soldaterna som fängslat honom ofta frågade honom om hans tro, särskilt om Jesus död på korset och uppståndelsen (just de bitar som koranen säger aldrig ägde rum). Kanske IS soldater ändå söker lite hopp i sin destruktiva förintelsemaskin? (känns lite ofattbart dock då de verkar leva i en annan verklighet, men de är ju fortfarande människor eller?) Jesu död vittnar ju om att vara fröet som sås, som dör, inte för att det älskar döden utan för att det älskar att ge liv. Jag vet inte så mycket om att ge mitt liv för någon annan. Kanske jag i min vildaste fantasi kan föreställa mig att jag tar på mig bombvästen istället för att en 11-årig flicka ska sprängas i luften på en marknad av några galna terrorister i norra Nigeria. Men en psykopat till terrorist vem kan föreställa sig att ta hans plats? Jesus är vårt exempel, kanske?

Jag vet inte om vi alla kommer bli offer för terror och död och om det är bäst att bli offer med eller utan vapen i hand. Mitt enda hopp är Jesus. Han sa att han är uppståndelsen och livet och att om någon tror på det, att han ÄR uppståndelsen och livet, ska den personen leva även om han än dör. (Joh 11) Jag vill leva, så Jesus hjälp mig att dö i tro var och när än min död kommer till mig.  

Bibliothèque National de France

Nationalbiblioteket i Paris (BnF) världens sjätte största bibliotek. Att gå igenom dessa säkerhetsgångar, enorma korridorer som omger de ännu större läs-salarna, som i sin tur omges av till synes oändliga hyllor av böcker och dokument, känns som en blandning av att vara i ett enormt stort arkiv, som att befinna sig i en virtuell värld,  och som att vara i himlen. För det känns bokstavligen overkligt då jag finner det svårt att föreställa mig något vackrare (även om jag förstår att himlen säkerligen är vackrare än något som går att jämföra med här på jorden). Tänk er 40 miljoner, av manuskript, böcker, tidningar, i stort sett allt som publicerats i Frankrike sen 1300-talet. Det innebär en nitiskt detaljerad katalogisering och hantering av 1000-tals dokument som anländer varje dag. Vackrare ändå tycker jag deras vision är, att göra dokumenten tillgängliga för alla. 

Jag har mitt studentleg och mitt pass och efter att ha gått igenom en första säkerhetskontroll vid entrén, som i övrigt liknar mer entrén till en stor flygplats, fick jag en kölapp, jag registrerade mig, skrev under besöksreglerna, betalade mitt årskort (för det reducerade priset 35 €), gav sedan min väska till personalen vid garderoben, använde mitt kort för att komma igenom första spärrarna, därefter tog jag två rulltrapporna för att ytterligare finna en säkerhetsspärr och en ingång till alla läs-salar, och fick så tillgång till en läsplats i det största arkiv jag någonsin sett. Vilken ära att få tillgång till ett av världens största arkiv, att enkelt kunna få del av dokument om språk i Afrika tack vare att andra arbetat här i hundratals år med dokumentation. Det är värdet av en demokrati, Merci France!   

I love me!

Have you ever had a dream? Have you ever felt like you had to give it up? Have you ever felt like your dreams were going through fire and all that came out was burnt ashes? Have you been alone in times when it felt like everyone watched you fall and thought you would never rise again? Have you ever been in love? Have you ever had to give up someone you truly admired, or had to reject someone whom you felt loved you more than any other ever had before? I wish to share my story with you, maybe not all the details right here, but if you come to Paris for a coffee or two I will.;)

I have heared that we humans were created for intimacy. We are love starved. We seek closeness in all ways possible, some more extreme than others. The crazy thing is that despite our inherent longing for intimacy we seem to have lost the code how to get the true, long lasting love relationship that we all so desperately hunger for. As for me, I have fallen in love so many times. But I look back at my experiences in life and see where they have brought me today. 

A few years ago, I said 'yes' to a man I didn't know. I proclaimed my love for the man in a local newspaper and told a national paper in Sweden how I was going to marry a man I had hardly met. People tried to tell me that it was a bad idea. But I was in love, so convinced of what I wanted. Nothing could move me, I was so full of faith and confidence in that young man and in God. I didn't tell anyone how afraid I was, how I cried when he didn't respond to my love the way I expected or he made choices that went straight opposite to my convictions. I believed love was all about giving up myself in every sense. When the man didn't get a visa to come to our wedding (which I had planned despite all those warnings), one week before our planned wedding date, yes after having bought the dress and made the arrangements and all, I canceled the wedding. The young man on the other side of the world had been brave enough to let me know he was afraid, and he said 'let's wait'. That day felt like the worst in my life. There was no way anyone could comfort me. He didn't say he was leaving, but he basically said he wasn't sure he could stay with me, even if he wanted, he wasn't sure. Right there when talking to him on the phone I realised I had a choice. I could chose who I wanted to marry and I could also chose not to marry. I cried every day for months because of the pain in knowing that I loved him but realising I no longer wanted to marry him.  

When hurt, we still try to move on, forgive, keep the good and forget the bad. Since the heart is a muscle it needs to go through some hard time excercising, right? I too had to move on, and not too long after, I met a man on a night bus going from Bamenda to Yaounde, a man who cared for me and touched my heart in ever deeper dimensions than any other man. I was swept away, I was the center of someone's affection, someone who boaldly proclaimed that he loved me. Once again people around me warned me, out of love or out of fear that they were losing control over me, I don't know. However, I wanted to be free, I refused to listen to people who seemed to be locked up in religious rules. Inside of me it couldn't have been a more difficult chaotic storm of emotions, one moment I would be sure I could stand up for my love and let the world know their opinions mattered less to me. In the next moment I was filled with fear, I was paralysed. I got back and forth in our relationship so many times I stopped counting. With time, I realised I once again had to make a choice, a choice that I alone had to make.

Now, if I wish to keep anything from my previous 'failed' or broken relationships, lost trust and misunderstandings, it is that life remains beautiful.  A broken heart doesn't mean a dead heart. My dreams are not dead, they are more alive than ever. I am not dead, I'm still alive and I can smile. I love my life, cause it is mine and noone else's, it is my responsibility today to make choices that can lead me in the direction of my dreams. I would even state that it is first when I live the life given to me that I can genuinely appreciate other people for who they are. Last year in my turquoise home with yellow tiles in the hills of Bambili I got to know many lovely children. One girl gave me her drawing and it pictures it so well. Only here can our broken hearts mend and be engraved with what is crucial for any future relationship, with a little more understanding for others, and most of all, courage to love again.

About sisterhood - a testimony from Naomi (Tanzania)

 This time I hand over the pen to Naomi to share her story...

My name is Jacob Naomi. I was born in 1987 in Bagamoyo district, Chalinze, the coastal region of Tanzania. Growing up in a family in simple circumstances, as the oldest daughter of four children, meant I could not have the chance to get the education I wished for. As the oldest girl there are expectations to earn money for the rest of the family, and also get married early in order not to be a burden for the parents, but I dreamt of going to University. 

Already at elementary school I learnt to study hard and sometimes in difficult environments due to the low standard of living and our financial background as a family. With this it was sometimes difficult to pay my school fees at the right time. However, I learnt already as a young girl that I could only trust God and not man to help me see my dreams come true. I prayed and I believed Jesus would see me through, no matter what. 

In 2005 I completed my ordinary level of education. I wanted so much to continue my studies but there were no means. I choose to stay at home for several years so as to wait for the door to open and be able to continue with my education. I got an opportunity to work with Pioneer Bible Translators (PBT) and the WORD FOR THE WORLD as a literacy worker. I enjoyed my job a lot but I also remembered my dream as a child to one day study at a university. So, in 2012 I got a chance to join the Ruaha Catholic University at Iringa (formerly known as Ruaha University College-RUCO, A Constituent College of St. Augustine University of Tanzania). There I completed a certificate of library and information science for one year. I continued for another two years and got my diploma this year (2015). Thanks to my experience I have got to know different kinds of people from various regions and countries. My studies have brought me from my childhood environment in Dar es Salaam, where my family lives, to far distant places in Tanzania as Morogoro, Arusha and Iringa. 

My dream today is to continue with my degree at the University so that one day I can be a lecturer and teach. Moreover, I dream of helping orphans and widows, and especially help people with disability. In our society today they grew up without education and it seems like society has abandoned them.Every human is important to God and the people we sometimes refer to as disabled have something to teach us. I wish to encourage students, orphans, widows and outcasts to believe that God has a purpose for their lives no matter our background. In all circumstance God has been so good to me. He made a way for me and I will continue to believe in Him even today as I am still waiting for some dreams to come true. I believe they are going to be well as He guides me. So, I humbly give my special thanks to God who provides me with all required needs for my life.

Alla bananer kommer från Sydamerika - eller inte!

Detta bär, ja för det är ingen frukt i botanisk mening, odlades ursprungligen i Sydost Asien och på PNG så tidigt som 8000 år f.Kr. Den spreds sen till Europa och Afrika av arabiska handelsmän och senare av portugiser till Sydamerika. Det var också portugiser som spred benämningen banan till Europa. Fransmännen kallade den till och börja med figue du paradis, dvs fikon från paradiset. Portugiserna däremot lånade namnet banan från ett afrikanskt språk, Wolof (som talas i Senegal, Gambia och Mauretanien). Men det var sen en svensk, smålänningen Carl von Linné som gav bananen dess genetiska namn, Musa. Den första lasten med bananer, 150 stockar, anlände till Sverige först 1909 från just Västindien. Så det är inte undra på att man tror att alla bananer kommer från Sydamerika. I Kamerun, om man vill köpa bananer kan man få frågan, hur många händer bananer man vill ha. Vill man då bara ha en banan får man svara att det räcker med ett finger. Önskar man ha en hel stock ja då får man snällt be om ett huvud.

 (photo by RogerBlench)

Ny adress

Det är fantastiskt vilka äventyr livet tar med en på. Just nu känner jag mig särskilt privilegierad då jag genom mina studier får bo och plugga i en den fantastiska staden Paris. Så många intryck, så mycket människor, så många språk överallt. Jag slutar aldrig att fascineras över denna stad som bjuder på både små och stora överraskningar, vackra hus, små caféer i varje hörn, konst och poesi, höga torn, små kullerstensgator parallellt med stora avenyer, och så denna vackra franska. 

I parken utanför mitt hus vid Cité Universitaire är det många träningsfriska och glada som springer både tidigt och sent. Ibland blir man till och med inbjuden att hänga på. Har ännu inte tackat ja till någon sådan inbjudan dock. 

Fast att jag älskar Paris och älskar det franska livet med ost och vindruvor så kunde jag inte låta bli att åka till IKEA i lördags. Där hittade jag praktiskt allt jag behövde för att fixa till det lite här i mitt rum på 12 kvadrat. Jag var så glad att jag hittade dit och ännu gladare att kunna köpa köttbullar och lingonsylt. All god mat i Paris, men potatismos och köttbullar är inte att ringakta. 

Här är lite bilder från utsikten från Eiffeltornet. Och min nya adress också, så ni kan komma och hälsa på när ni har vägarna förbi:
Cité Universitaire de Paris, Maison Heinrich Heine, Mirjam Möller, 27c Boulevard Jourdan, 75014 Paris, France. Vous êtes les bienvenus! 

(Holy) chaos house

Normally in my house this is what happens. I start out the day eating breakfast and drinking tea with some of my kids that live in the compound. They run off to school hopefully with something either in their belly or at least something edible for lunch. After having sent some kids to school I sit down to start my work. Very soon smaller and younger kids come to greet and I say 'àbɛ̀ŋ wá'à'. As they want some games to play with or just a bit of food I politely send them back home telling them it is not yet time to play. That they should come back in the afternoon. However, it is not very easy to know what is afternoon or later when a whole day seems so long to them. Their moms are off working in the fields. Their dads are either occupied with something or gathered at the local bar. They surely just want some place to rest and have some fun together. Well, after some time they do wander off playing and find some toys that another child thrown away the day before. 

 

Not long after lunch the older kids return from school. Some hungry and some just wanting to borrow a game. They greet 'Ù dí sɛ́ɛ auntie Míyà Nwì'. I send them home first to change their clothes and help mom and dad with some chores in the house before they might play. Within short they all return with their biggest smiles and convince me that they have done enough at home to deserve some rest and time to play. I take out the box of few games and puzzles, maybe even a football that they might take to the field. I tell them they still have to be quiet since auntie is still working. 

As I sit in my room to work on my data I start hearing the excitement from the kids, that someone wins while another child is upset about the other one cheating. The younger kids are sometimes not given a chance to join the game. Very soon auntie has to get out of her room and tell them all to be very quiet. She even tries to show a bit of anger and serious threat to send them away unless they lower their voices. But it doesn't seem to be very effective. How can it be? When most of them are hushed and beaten and scoled at every day at school, a small voice telling them to be silent doesn't seem to give them reason at all to obey. Well, well since they are already here they may atleast enjoy themselves. Sometimes I join them in their games. Or at times I tell them it is time to help clean the floor and they all come together with brooms and rags. We all help not because we have to but because it is fun to do something together.

At times I wonder if I will ever get anything done in life. Making short breaks and pauses to stop for the little ones, to share a banana and a smile, maybe to wipe a tear. Well, if life was all about being effective and productive, in a working moral sense, then for sure it wouldn't be of much value if we didn't make time and room to allow these little ones to share their world and riches with us. It might seem a bit like a chaos but it surely is a holy one!    

About sisterhood - A testimony from Destiny

This time I give the pen to Destiny....

My name is  KM.Destiny, I want to share with you my testimony. I pray that it may encourage you in your walk with God in Jesus name. May it cause you to never give up in any situation you may be facing, and may it cause you to love God more and more and trust him, only him. I come from the family of eight, and has suffered great rejection from my family and friends since childhood. However, I give glory to God because as I look back I can see he permitted that in order to make me strong.

2014 was one of the hardest years in my life. It was the year I decided to continue my studies at the university. One friend and sister in church had promised to sponsor me and we had agreed on everything, but to my greatest surprise she decided she couldn't afford it. Without money or place to stay and nowhere to go I felt so disappointed. 

Before deciding to go back to school I had tried to do some minor jobs just to survive since I had no one to take care of me. I had jobs like call box (where one sells telephone credit to people on the street), I would work as a house help and take care of peoples children, clean offices and have even been waitress in restaurants. Though I was a born again Christian, I was faced with so many challenges among one especially when I helped a family as their househelp. I faced difficulties with the people I was living with. I could hardly eat well, I was always stressed up, I would get up at night and cry to God and ask him why he had abandoned me. No mather how I tried to please them, nothing I did was good enough. All my efforts were in vain.  They finally chased me out of their home for no good reason. This even happened several times, and in some families they just seemed to be jealous of me.  I equally faced the challenge of men coming my way to help me, their intention was to buy me. Since they knew I needed help they thought I would be an easy prey. But I had vowed to God that, even if He wouldn't even exist and if He would have decided to abandon me, I WOULD WALK UPRIGHTLY IN ANY CONDITION. I refused all their offers and instead chose to suffer. As I look back at my childhood I remember walking for a long distance to reach my school. Friends would abandon me, people spoke evil things about me, accused me of things I knew nothing of. All these experiences really brought pains in my life. I almost gave up. But a spirit which I believe is the spirit of God, was really comforting me from within.  In all of this, though not easy, I still had faith and trust that one day, my story would change. Some of the things that motivated me not to give up, was first of all my trust and faith in God. I had the hope, though with lot of pains that one day, God would rescue me.

In 2014 God came to my rescue through a sister who loved me deeply. She decided not only to be my sponsor but to be my friend and family. What she did to me, none of my relatives or sisters had ever done before.  She caused me not to give up, she would always encourage me with her words. Each time she spoke to me I would always feel touched. I also had pastors who prayed for me and assured me of God's plans for my life, not to talk of friends too. So I started university and but faced challenges when the administration wouldn't accept my grades from upper secondary school. I spent the first year at different friends house and sometimes not having enough money to eat. Sometimes having to save money to buy books and other equipment. Despite all these challenges because I am a conqueror, I succeeded in my fist year exams. I didn't fail in any of my courses. Today I am still looking for my own appartment as I am preparing to continue my university studies. So at the end, God proved to me that, though all may abandon me, He, God would not abandon me. My closeness to God helped me because in those challenges, I understood that, I need only God and he alone is my Helper.  I encourage you that is reading this testimony, if you have taken the full decision to serve God, do it wholeheartedly. Don't allow anything to move you, trust in Him and stand firm in moments of challenges and you would see what God would do.

Den som vårdar sig om sparven

Jag sitter fortfarande och jobbar med Bambili-ordboken, hittar nya spännande ord hela tiden. Namn på fåglar, djur och växter av alla dess slag. Det svåra är inte att bara höra konsonanterna och vokalerna utan också tonerna, sen är det inte alltid så lätt att veta vad den rätta översättningen till engelska bör vara. Ett djur som flyger om natten? Ja, kanske fladdermus eller uggla bör det nog vara. Så kan man ställa frågor om djuret gör läten, har speciellt beteende, om den äter något specifikt, om dess färger etc. Har man tur får man tillräckligt med information för att kunna veta vilket djur det är. Det finns också mycket traditionell tro kopplat till vissa djur. Vissa djur kan hjälpa en att bli frisk, eller rik, andra tros vara förklädda häxor eller medicinmän. Så är fallet med ugglor. Ser man en på sitt tak, blir man rädd, kanske någon i huset kommer dö inom kort? Det finns också många förutfattade meningar om vissa djur som man iakttagit men missbedömt deras beteende. Fladdermöss till exempel äter frukter, men har ett tarmsystem som inte klarar av fibrer. Därför suger de ut saften och spottar ut resten av frukten. Därför tror en del felaktigt att fladdermöss inte har någon ändtarmsöppning. Så nu vet ni att de faktiskt har det ;)

Det finns även många fågelsorter i Bambili. Det är fantastiskt att lyssna till de olika färgglada bevingade tvåbenta varelsernas sång. Det finns så många läten och det är svårt för en oerfaren fågelskådare som jag att kunna urskilja dem. Jag har hört om kollegor som identifierat närmare 200 olika fågelarter i närområdet kring Bambili. Så mångfalden är stor. Bland dessa exotiska fåglar finns också 'vanliga' fåglar som svalor, skator och sparvar. Ja, också den blå lilla fågeln som syns på bilden. Den är väldigt vacker, jag vet faktiskt inte vad den kallas för. Den här lilla fågeln hade fått en skada och kunde inte längre flyga. Den dog strax efter att bilden tagits. Men tänk, att inte en enda sparv faller till marken utan att deras skapare vet om det.

27 år som människa

(© Joy Theda Björk)

För 27 år sedan den 22 juli 1988 på morgonen föddes en flicka på Västerviks sjukhus, den sista i skaran Möller. Det fanns nog olika förslag om vad den lilla nykomlingen skulle heta, Ruben om det hade varit en pojke. Mamma hade fått ett ord att barnet skulle bli en sångfågel. Mirjam var ju en bra förebild, hon var ju trots allt den som ledde tidernas största lovsångståg genom röda havet. 27 år senare ligger jag på soffan hemma i Mariannelund och tänker på vilken förmån det varit att få födas som människa in i en familj och vara älskad. Många andra fick aldrig se dagens ljus de valdes bort just för att de var flickor. Av de som föddes är det långt ifrån alla som haft tillgång till fri utbildning, möjlighet att få studera och drömma fritt. 

Jag växte upp i ett rikt och fritt land, jag kan i stort sett resa till vilket land i världen som helst på grund av att det står Swedish i mitt pass. Jag har fler förmåner än någon tidigare generation. Jag har möjligheter som min farmor, mormor och mamma aldrig fick. Jag har sedan liten förstått att livet är en gåva, en unik sådan till varje individ men att livet både är rättvist och orättvist på samma gång. Ingen människa väljer var den ska födas, i vilket land, hos vilka föräldrar, hos fattig eller rik. Inga två människor har exakt samma förutsättningar. Ändå föds vi alla med 24 timmar till vårt förfogande varje dygn, förmåga att älska och hata, skratta och gråta, rätten att välja hur vi tänker. Det får man väl ändå se som ganska lika förutsättningar. 

 

Igår läste jag om Esau som sålde sin förstfödslorätt och välsignelse till Jakob för ett mål mat. Han måste varit rejält hungrig, eller bara rejält obetänksam. Han tänkte inte på att hans välsignelse som var hans rätt från födseln skulle gå i arv i generationer. Han insåg inte vad som stod på spel. Han sålde sitt livs största förmån för en tallrik linsoppa. Efteråt insåg han kanske vad han hade gjort, han till och med grät. Men, han fick aldrig tillbaka sin förstfödslorätt. Jag vet inte alla förmåner och välsignelser jag fått med mig från födseln. Jag tar dem för givet. Jag ser också att i tillfällen då jag varit riktigt hungrig och längtat efter något nästan gett upp allt jag levt för de senaste 27 åren. Jag har varit nära att ge upp många gånger. Det är ju ändå ingen som ser, som vet, eller? 

Jag växte upp med en dröm att leva i Afrika, en längtan att göra något för andra, en glödande önskan att få se Gud. Livets spelplan verkar dock vara dynamisk och den förändras för mig hela tiden, nya dörrar öppnas, andra stängs, vissa drömmar dör, andra föds. Inte en enda dag kan jag förutse vad som ska hända. Jag kan planera, tänka, fundera men aldrig fullt ut veta. Som människa verkar jag vara född till att kämpa, möta det okända, övervinna rädslan att misslyckas. Det är faktiskt lättare att ge upp och sätta sig på läktaren och säga, det spelar ingen roll, jag kan ändå inte uppnå det jag vill. Men så slår hjärtat dubbla slag i mig. Vem är jag till att säga att mitt liv inte spelar roll? Vem är jag till att ge upp mina förutsättningar och möjligheter som andra unga kvinnor skulle ge sitt liv för att få?

Om 27 år fyller jag 54, min mamma är då 92 år. Var kommer jag vara då? Vad kommer jag drömma då? Jag önskar att jag ska kunnat hålla vid liv min obotliga barnsliga tro att livet är enkelt. En outtömlig vilja att använda varenda timme, varje vaken minut, inte missa en sekund av att leva livet fullt ut. Så till sist tänker jag här när jag ligger på soffan på alla som jag mött dessa 27 år, de som älskat och de som sårat en. De som uppmuntrat och de som missförstått en. Allt jag mött har gett mig en orsak att inte ge upp. För allt i världen, vill jag aldrig sluta försöka följa mina drömmar. Det spelar inte så stor roll om livet blev som jag trodde att de skulle när jag var 7. När allt kommer omkring så handlar det om att aldrig sluta kämpa för det man tror på att inte sälja sina välsignade möjligheter för en spottstyver. You were born a fighter!