About sisterhood - A testimony from Destiny

This time I give the pen to Destiny....

My name is  KM.Destiny, I want to share with you my testimony. I pray that it may encourage you in your walk with God in Jesus name. May it cause you to never give up in any situation you may be facing, and may it cause you to love God more and more and trust him, only him. I come from the family of eight, and has suffered great rejection from my family and friends since childhood. However, I give glory to God because as I look back I can see he permitted that in order to make me strong.

2014 was one of the hardest years in my life. It was the year I decided to continue my studies at the university. One friend and sister in church had promised to sponsor me and we had agreed on everything, but to my greatest surprise she decided she couldn't afford it. Without money or place to stay and nowhere to go I felt so disappointed. 

Before deciding to go back to school I had tried to do some minor jobs just to survive since I had no one to take care of me. I had jobs like call box (where one sells telephone credit to people on the street), I would work as a house help and take care of peoples children, clean offices and have even been waitress in restaurants. Though I was a born again Christian, I was faced with so many challenges among one especially when I helped a family as their househelp. I faced difficulties with the people I was living with. I could hardly eat well, I was always stressed up, I would get up at night and cry to God and ask him why he had abandoned me. No mather how I tried to please them, nothing I did was good enough. All my efforts were in vain.  They finally chased me out of their home for no good reason. This even happened several times, and in some families they just seemed to be jealous of me.  I equally faced the challenge of men coming my way to help me, their intention was to buy me. Since they knew I needed help they thought I would be an easy prey. But I had vowed to God that, even if He wouldn't even exist and if He would have decided to abandon me, I WOULD WALK UPRIGHTLY IN ANY CONDITION. I refused all their offers and instead chose to suffer. As I look back at my childhood I remember walking for a long distance to reach my school. Friends would abandon me, people spoke evil things about me, accused me of things I knew nothing of. All these experiences really brought pains in my life. I almost gave up. But a spirit which I believe is the spirit of God, was really comforting me from within.  In all of this, though not easy, I still had faith and trust that one day, my story would change. Some of the things that motivated me not to give up, was first of all my trust and faith in God. I had the hope, though with lot of pains that one day, God would rescue me.

In 2014 God came to my rescue through a sister who loved me deeply. She decided not only to be my sponsor but to be my friend and family. What she did to me, none of my relatives or sisters had ever done before.  She caused me not to give up, she would always encourage me with her words. Each time she spoke to me I would always feel touched. I also had pastors who prayed for me and assured me of God's plans for my life, not to talk of friends too. So I started university and but faced challenges when the administration wouldn't accept my grades from upper secondary school. I spent the first year at different friends house and sometimes not having enough money to eat. Sometimes having to save money to buy books and other equipment. Despite all these challenges because I am a conqueror, I succeeded in my fist year exams. I didn't fail in any of my courses. Today I am still looking for my own appartment as I am preparing to continue my university studies. So at the end, God proved to me that, though all may abandon me, He, God would not abandon me. My closeness to God helped me because in those challenges, I understood that, I need only God and he alone is my Helper.  I encourage you that is reading this testimony, if you have taken the full decision to serve God, do it wholeheartedly. Don't allow anything to move you, trust in Him and stand firm in moments of challenges and you would see what God would do.

Den som vårdar sig om sparven

Jag sitter fortfarande och jobbar med Bambili-ordboken, hittar nya spännande ord hela tiden. Namn på fåglar, djur och växter av alla dess slag. Det svåra är inte att bara höra konsonanterna och vokalerna utan också tonerna, sen är det inte alltid så lätt att veta vad den rätta översättningen till engelska bör vara. Ett djur som flyger om natten? Ja, kanske fladdermus eller uggla bör det nog vara. Så kan man ställa frågor om djuret gör läten, har speciellt beteende, om den äter något specifikt, om dess färger etc. Har man tur får man tillräckligt med information för att kunna veta vilket djur det är. Det finns också mycket traditionell tro kopplat till vissa djur. Vissa djur kan hjälpa en att bli frisk, eller rik, andra tros vara förklädda häxor eller medicinmän. Så är fallet med ugglor. Ser man en på sitt tak, blir man rädd, kanske någon i huset kommer dö inom kort? Det finns också många förutfattade meningar om vissa djur som man iakttagit men missbedömt deras beteende. Fladdermöss till exempel äter frukter, men har ett tarmsystem som inte klarar av fibrer. Därför suger de ut saften och spottar ut resten av frukten. Därför tror en del felaktigt att fladdermöss inte har någon ändtarmsöppning. Så nu vet ni att de faktiskt har det ;)

Det finns även många fågelsorter i Bambili. Det är fantastiskt att lyssna till de olika färgglada bevingade tvåbenta varelsernas sång. Det finns så många läten och det är svårt för en oerfaren fågelskådare som jag att kunna urskilja dem. Jag har hört om kollegor som identifierat närmare 200 olika fågelarter i närområdet kring Bambili. Så mångfalden är stor. Bland dessa exotiska fåglar finns också 'vanliga' fåglar som svalor, skator och sparvar. Ja, också den blå lilla fågeln som syns på bilden. Den är väldigt vacker, jag vet faktiskt inte vad den kallas för. Den här lilla fågeln hade fått en skada och kunde inte längre flyga. Den dog strax efter att bilden tagits. Men tänk, att inte en enda sparv faller till marken utan att deras skapare vet om det.

27 år som människa

(© Joy Theda Björk)

För 27 år sedan den 22 juli 1988 på morgonen föddes en flicka på Västerviks sjukhus, den sista i skaran Möller. Det fanns nog olika förslag om vad den lilla nykomlingen skulle heta, Ruben om det hade varit en pojke. Mamma hade fått ett ord att barnet skulle bli en sångfågel. Mirjam var ju en bra förebild, hon var ju trots allt den som ledde tidernas största lovsångståg genom röda havet. 27 år senare ligger jag på soffan hemma i Mariannelund och tänker på vilken förmån det varit att få födas som människa in i en familj och vara älskad. Många andra fick aldrig se dagens ljus de valdes bort just för att de var flickor. Av de som föddes är det långt ifrån alla som haft tillgång till fri utbildning, möjlighet att få studera och drömma fritt. 

Jag växte upp i ett rikt och fritt land, jag kan i stort sett resa till vilket land i världen som helst på grund av att det står Swedish i mitt pass. Jag har fler förmåner än någon tidigare generation. Jag har möjligheter som min farmor, mormor och mamma aldrig fick. Jag har sedan liten förstått att livet är en gåva, en unik sådan till varje individ men att livet både är rättvist och orättvist på samma gång. Ingen människa väljer var den ska födas, i vilket land, hos vilka föräldrar, hos fattig eller rik. Inga två människor har exakt samma förutsättningar. Ändå föds vi alla med 24 timmar till vårt förfogande varje dygn, förmåga att älska och hata, skratta och gråta, rätten att välja hur vi tänker. Det får man väl ändå se som ganska lika förutsättningar. 

 

Igår läste jag om Esau som sålde sin förstfödslorätt och välsignelse till Jakob för ett mål mat. Han måste varit rejält hungrig, eller bara rejält obetänksam. Han tänkte inte på att hans välsignelse som var hans rätt från födseln skulle gå i arv i generationer. Han insåg inte vad som stod på spel. Han sålde sitt livs största förmån för en tallrik linsoppa. Efteråt insåg han kanske vad han hade gjort, han till och med grät. Men, han fick aldrig tillbaka sin förstfödslorätt. Jag vet inte alla förmåner och välsignelser jag fått med mig från födseln. Jag tar dem för givet. Jag ser också att i tillfällen då jag varit riktigt hungrig och längtat efter något nästan gett upp allt jag levt för de senaste 27 åren. Jag har varit nära att ge upp många gånger. Det är ju ändå ingen som ser, som vet, eller? 

Jag växte upp med en dröm att leva i Afrika, en längtan att göra något för andra, en glödande önskan att få se Gud. Livets spelplan verkar dock vara dynamisk och den förändras för mig hela tiden, nya dörrar öppnas, andra stängs, vissa drömmar dör, andra föds. Inte en enda dag kan jag förutse vad som ska hända. Jag kan planera, tänka, fundera men aldrig fullt ut veta. Som människa verkar jag vara född till att kämpa, möta det okända, övervinna rädslan att misslyckas. Det är faktiskt lättare att ge upp och sätta sig på läktaren och säga, det spelar ingen roll, jag kan ändå inte uppnå det jag vill. Men så slår hjärtat dubbla slag i mig. Vem är jag till att säga att mitt liv inte spelar roll? Vem är jag till att ge upp mina förutsättningar och möjligheter som andra unga kvinnor skulle ge sitt liv för att få?

Om 27 år fyller jag 54, min mamma är då 92 år. Var kommer jag vara då? Vad kommer jag drömma då? Jag önskar att jag ska kunnat hålla vid liv min obotliga barnsliga tro att livet är enkelt. En outtömlig vilja att använda varenda timme, varje vaken minut, inte missa en sekund av att leva livet fullt ut. Så till sist tänker jag här när jag ligger på soffan på alla som jag mött dessa 27 år, de som älskat och de som sårat en. De som uppmuntrat och de som missförstått en. Allt jag mött har gett mig en orsak att inte ge upp. För allt i världen, vill jag aldrig sluta försöka följa mina drömmar. Det spelar inte så stor roll om livet blev som jag trodde att de skulle när jag var 7. När allt kommer omkring så handlar det om att aldrig sluta kämpa för det man tror på att inte sälja sina välsignade möjligheter för en spottstyver. You were born a fighter!

 

Hönsmammor

I Bambili fick jag möjlighet att hälsa på hos vår head quarter. Det är den person som har administrativ och traditionellt ansvar över ett visst kvarter i byn. Det finns 40 olika sådana kvarter i Bambili. Min granne och mitt kvarters ansvarige hade förlorat både man och barn under tiden jag var borta. När jag besökte henne hade hon mycket att berätta. Samtidigt observerade jag två fåglar som försökte komma in till mamma höna inne i stugan. Mamma höna kunde ju iallafall flyga upp till fönstret och sätta sig men det kunde inte fågelungarna. De letade efter en springa i väggen för att komma in. De små fåglarna. Jag känner mig så ofta som de. Så liten, hjälplös och alldeles oerfaren av vad som finns därute. Att ha en mamma är fantastiskt, även de dagar det kan vara svårt att hitta varandra. Tack gode Gud för hönsmammor. 

Angående min granne som blivit änka. Så är det väldigt bra i en by där alla tar hand om varandra och inte minst tar hand om sina ledare. Hon har människor som hjälper henne med att plantera och skörda och flera kvinnor erbjuder sig att laga mat och annat. Så är det när man är familj och alla hjälper till. Så blir det kanske i ett samhälle som tillåter många hönsmammor.

Bland träd och mediciner i Bambili

I Bambili, liksom i många andra delar av världen där man lever nära naturen, spelar växter och träd en stor roll i det vardagliga livet. Inte bara att man får sitt livsmedel från den jord man brukar, och färska frukter från olika träd i omgivningen. De har även en viktig del i traditionella ceremonier. Växters användning märks inte minst på deras namn. En del plantor bär namn efter deras läkande förmåga t.ex. blad mot reumatism, det finns inget särskilt ord för medicin utan det är samma som används för 'blad' ìfú. En del får sitt namn efter deras traditionella betydelse t.ex. blad att ge till tvillingar. Det finns en växt som är väldigt mjuk så den kalls för 'barnrumpa' för att dess blad kan användas till att torka baken på små barn. 

Växter finns så klart överallt, och det är ibland svårt att urskilja dem i djungeln. Vilken är vilken? Vad används de för? Har de något medicinskt syfte eller traditionellt syfte? Vissa växter får bara användas av vissa initierade och utvalda präster i det hemliga sällskapet i byn. Vissa växter används för att märka ut tomtgränser och gränser mellan olika kvarter och delar av byn. En del av dessa växter används då också för att markera en helig plats där något viktigt har hänt där man varje år går ut för att offra till förfäderna. Dessa platser finns i varje kvarter så kan man räkna iallafall 40 st i en by som Bambili. Ibland bildas en liten rondell kring sådana platser som finns mitt i vägen. Jag frågar så klart mycket om dessa saker för att jag vill lära mig. En dag frågade jag om varför det hängde en calabash i busken, är det något som ni brukar göra tänkte jag? Då skrattade de och berättade att det var en full man som slängt den där bara. Så lätt det kan gå att misstolka saker när man inte riktigt känner till kontexten av vad som är brukligt och vanligt. Hursomhelst så är växter och träd en stor del av folks tankevärld, omgivning och språk. Många gånger när jag intervjuar män och kvinnor som är kunniga i traditionell medicin uttrycker de: Oh du skulle varit här när Pa levde han hade kunnat svara på alla dessa frågor. På en del ställen finns dessa mediciner kvar efter att en människa dött och ingen vågar så klart röra medicinerna när man saknar kunskap om hur de bör användas. När en sådan människa dör försvinner också kunskapen och för varje språk som dör försvinner ett helt uppslagsverk om vad dessa växter har varit till användning av och fortfarande kan användas till. 

Läppar

Igår var jag på besök på Smålandskonferensen. Det var väldigt roligt att få träffa så många vänner som jag inte sett på länge. Jag blir lika tacksam varje gång jag möter vänner som efter många år fortsätter att be för människor i andra länder. 

Jag går inte så ofta till gudstjänster som jag brukade göra. Det känns svårt att ta till sig allt. Jag tycker man hör så mycket teoretiskt att det är svårt att se en praktiskt tillämpning av evangelium. Så predikade Hans Weichbrodt igår. En sak fastnade hos mig av allt han nämnde igår i sin predikan från Jesaja 6:1-5. Jesaja får se Gud i all sin strålglans och han uttrycker att han är oren, han har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar. Bibeln upprepar ganska ofta att det är viktigt att undvika onödiga ord, att vi inte bör välsigna Gud och sedan förbanna människor som är skapade till Guds avbild, allt från samma mun. Jag brukar väl försöka undvika att ljuga, men visst överdriver jag ibland, eller undanhåller viss fakta för att slippa vissa pinsamma situationer, sen är jag inte helt objektiv i min kritik mot andra, som jag ofta anser mig ha full rätt att uttrycka. Så sa Hans något så fint, ungefär i dessa ordalag... vet du varför jag tror läpparnas renhet är så viktig för Gud, jo för de symboliserar intimitet(!!) Läpparna har många känselceller, eller vad det kallas. Vi går inte på våra läppar till exempel. Vi använder våra läppar för att uttrycka kärlek, omsorg och närhet till de mest dyrbara människor i vår omgivning. Därför kan det vara bra att inte tugga grus och sand så läpparna blir hårda och okänsliga, nej det kan vara bra att låta läpparna förbli mjuka, känsliga och rena så vi kan älska och ära både människor och Gud med våra läppar.