Vända andra kinden till - eller inte?

Det har nu gått två veckor sedan attackerna här i Paris. Förra veckan var jag hemma en sväng i Stockholm. Inte att förvånas över så stod det fortfarande om terrorhot på löpsedlarna och vi pratade om det hemma, i skolan och i kyrkan. Jag lyssnade och försökte tänka mig in hur vi försöker övervinna någon slags fruktan över att vi inte längre har kontroll. Om vi någonsin haft det?! 

Därute finns människor som lever under hot varje dag, de är tillfångatagna, blir sålda, för vissa är döden kanske en räddning. Vad har jag egentligen upplevt i mitt liv som kan ens vara i närheten av att behöva frukta? Ändå fruktar jag, tänk om något skulle hända någon jag älskar? Men jag fruktar även andra saker, att känna mig ensam, bli kritiserad och allmänt vara ouppskattad. Sånt kan verkligen såra och göra mig rädd för framtiden. Annat jag fruktar är min egen oförmåga att förändra dåliga vanor, själviskhet eller avundsjuka. Egentligen vill jag inte frukta någonting utan lära mig övervinna det onda med det goda. 

Min farmor sa alltid att 'det ordnar sig' och det var ett trosstarkt uttryckt att lita på i tider då kassan kanske var mindre än utgifterna, eller vintern alldeles för kall och maten lite för lite för att räcka till alla nio. Hon övervann sin fruktan och hjälpte på så vis många andra att tro och det fungerade.  Men man kan liksom inte längre säga 'det ordnar sig' när någon står med automatvapen framför en, eller kan man det? Vad skulle en mamma ha sagt till sin dotter i en av Birkenaus gaskamrar? Ord kan trösta och hjälpa men förändrar inte nödvändigtvis en situation, iallafall inte med omedelbar verkan. Hur är det då med att vända andra kinden till, fungerar det? Hade inte folk och nationer valt att med våld stå emot nazisterna så är det logiska att tänka att många fler skulle ha dött under andra världskriget. Det känns därför inte så förtroendeingivande när biskopar som, så vitt jag vet, aldrig sett döden i vitögat säger att vi ska prata med IS. Någon annan som genomgått lidande och tortyr, sett hela sin släkt nermejad eller så, kanske kan säga något om saken och om det verkligen fungerar, det där att vända andra kinden till.

Samma Gud som uppmanade Israeliterna att utrota sina fiender i Gamla testamentet uppmanar oss att be för dem som förföljer oss. Dessa är till synes två motsägelsefulla dimensioner, om det inte är så att de tillämpas på två helt olika kontexter, i likhet med lagen om gravitation och aerodynamik. I krig mot ondskan och orättvisan så måste det onda till slut tillintetgöras. Den som är mest upprörd och vred över ondskan borde ju vara Fader Gud själv, det finns ingen möjlighet att han skulle godkänna, finna behag i eller stå likgiltig inför orättvisorna i vår tid. Ändå griper han inte till synes in med våld och legioner av änglar?! 
 
Min pastor påminde oss i söndags om att det är en väsentligt stor skillnad att döda sig själv och andra för att man själv ska komma till himlen och att vara sann martyr som ger sitt liv för att andra ska få liv. En syrisk präst vittnade om att IS soldaterna som fängslat honom ofta frågade honom om hans tro, särskilt om Jesus död på korset och uppståndelsen (just de bitar som koranen säger aldrig ägde rum). Kanske IS soldater ändå söker lite hopp i sin destruktiva förintelsemaskin? (känns lite ofattbart dock då de verkar leva i en annan verklighet, men de är ju fortfarande människor eller?) Jesu död vittnar ju om att vara fröet som sås, som dör, inte för att det älskar döden utan för att det älskar att ge liv. Jag vet inte så mycket om att ge mitt liv för någon annan. Kanske jag i min vildaste fantasi kan föreställa mig att jag tar på mig bombvästen istället för att en 11-årig flicka ska sprängas i luften på en marknad av några galna terrorister i norra Nigeria. Men en psykopat till terrorist vem kan föreställa sig att ta hans plats? Jesus är vårt exempel, kanske?

Jag vet inte om vi alla kommer bli offer för terror och död och om det är bäst att bli offer med eller utan vapen i hand. Mitt enda hopp är Jesus. Han sa att han är uppståndelsen och livet och att om någon tror på det, att han ÄR uppståndelsen och livet, ska den personen leva även om han än dör. (Joh 11) Jag vill leva, så Jesus hjälp mig att dö i tro var och när än min död kommer till mig.  

Bibliothèque National de France

Nationalbiblioteket i Paris (BnF) världens sjätte största bibliotek. Att gå igenom dessa säkerhetsgångar, enorma korridorer som omger de ännu större läs-salarna, som i sin tur omges av till synes oändliga hyllor av böcker och dokument, känns som en blandning av att vara i ett enormt stort arkiv, som att befinna sig i en virtuell värld,  och som att vara i himlen. För det känns bokstavligen overkligt då jag finner det svårt att föreställa mig något vackrare (även om jag förstår att himlen säkerligen är vackrare än något som går att jämföra med här på jorden). Tänk er 40 miljoner, av manuskript, böcker, tidningar, i stort sett allt som publicerats i Frankrike sen 1300-talet. Det innebär en nitiskt detaljerad katalogisering och hantering av 1000-tals dokument som anländer varje dag. Vackrare ändå tycker jag deras vision är, att göra dokumenten tillgängliga för alla. 

Jag har mitt studentleg och mitt pass och efter att ha gått igenom en första säkerhetskontroll vid entrén, som i övrigt liknar mer entrén till en stor flygplats, fick jag en kölapp, jag registrerade mig, skrev under besöksreglerna, betalade mitt årskort (för det reducerade priset 35 €), gav sedan min väska till personalen vid garderoben, använde mitt kort för att komma igenom första spärrarna, därefter tog jag två rulltrapporna för att ytterligare finna en säkerhetsspärr och en ingång till alla läs-salar, och fick så tillgång till en läsplats i det största arkiv jag någonsin sett. Vilken ära att få tillgång till ett av världens största arkiv, att enkelt kunna få del av dokument om språk i Afrika tack vare att andra arbetat här i hundratals år med dokumentation. Det är värdet av en demokrati, Merci France!   

I love me!

Have you ever had a dream? Have you ever felt like you had to give it up? Have you ever felt like your dreams were going through fire and all that came out was burnt ashes? Have you been alone in times when it felt like everyone watched you fall and thought you would never rise again? Have you ever been in love? Have you ever had to give up someone you truly admired, or had to reject someone whom you felt loved you more than any other ever had before? I wish to share my story with you, maybe not all the details right here, but if you come to Paris for a coffee or two I will.;)

I have heared that we humans were created for intimacy. We are love starved. We seek closeness in all ways possible, some more extreme than others. The crazy thing is that despite our inherent longing for intimacy we seem to have lost the code how to get the true, long lasting love relationship that we all so desperately hunger for. As for me, I have fallen in love so many times. But I look back at my experiences in life and see where they have brought me today. 

A few years ago, I said 'yes' to a man I didn't know. I proclaimed my love for the man in a local newspaper and told a national paper in Sweden how I was going to marry a man I had hardly met. People tried to tell me that it was a bad idea. But I was in love, so convinced of what I wanted. Nothing could move me, I was so full of faith and confidence in that young man and in God. I didn't tell anyone how afraid I was, how I cried when he didn't respond to my love the way I expected or he made choices that went straight opposite to my convictions. I believed love was all about giving up myself in every sense. When the man didn't get a visa to come to our wedding (which I had planned despite all those warnings), one week before our planned wedding date, yes after having bought the dress and made the arrangements and all, I canceled the wedding. The young man on the other side of the world had been brave enough to let me know he was afraid, and he said 'let's wait'. That day felt like the worst in my life. There was no way anyone could comfort me. He didn't say he was leaving, but he basically said he wasn't sure he could stay with me, even if he wanted, he wasn't sure. Right there when talking to him on the phone I realised I had a choice. I could chose who I wanted to marry and I could also chose not to marry. I cried every day for months because of the pain in knowing that I loved him but realising I no longer wanted to marry him.  

When hurt, we still try to move on, forgive, keep the good and forget the bad. Since the heart is a muscle it needs to go through some hard time excercising, right? I too had to move on, and not too long after, I met a man on a night bus going from Bamenda to Yaounde, a man who cared for me and touched my heart in ever deeper dimensions than any other man. I was swept away, I was the center of someone's affection, someone who boaldly proclaimed that he loved me. Once again people around me warned me, out of love or out of fear that they were losing control over me, I don't know. However, I wanted to be free, I refused to listen to people who seemed to be locked up in religious rules. Inside of me it couldn't have been a more difficult chaotic storm of emotions, one moment I would be sure I could stand up for my love and let the world know their opinions mattered less to me. In the next moment I was filled with fear, I was paralysed. I got back and forth in our relationship so many times I stopped counting. With time, I realised I once again had to make a choice, a choice that I alone had to make.

Now, if I wish to keep anything from my previous 'failed' or broken relationships, lost trust and misunderstandings, it is that life remains beautiful.  A broken heart doesn't mean a dead heart. My dreams are not dead, they are more alive than ever. I am not dead, I'm still alive and I can smile. I love my life, cause it is mine and noone else's, it is my responsibility today to make choices that can lead me in the direction of my dreams. I would even state that it is first when I live the life given to me that I can genuinely appreciate other people for who they are. Last year in my turquoise home with yellow tiles in the hills of Bambili I got to know many lovely children. One girl gave me her drawing and it pictures it so well. Only here can our broken hearts mend and be engraved with what is crucial for any future relationship, with a little more understanding for others, and most of all, courage to love again.