Bambili - vilket underbart folk

Jag vet inte vart jag ska börja... jag har senaste två dagarna varit i 'min' nya by, Bambili. I tsidags kände jag inte en enda människa där, men så fick jag ju kontakt med proffessorn i Usa, vars syster Mama Mary jag träffade i Bamenda, som i sin tur hade en son som bor i Bambili. När jag klev ur taxin i onsdags ställde jag mig bredvid Auntie Dora, hon säljer apelsiner där vid vägskälet 'three corners' Bambili. Hon gav mig generöst en av sina saftiga apelsiner. Vilket välkomnande. Sen mötte mig min bror som jag aldrig träffat förr men som är son till Mama Mary och eftersom han är hennes son och jag är hennes nya dotter så ser han mig som del i familjen. Han heter Benedict men är mest känd som Daddy. Alla i hela Bambili känner Daddy och han tog mig med på en sightseing över hela byn på sin motorcykel. För besväret bad han inte om någon betalning, han såg det som sin egen del av projektet att utveckla bambili språket. Daddy hade till och med letat efter ett ställe för mig att bo. Huset var nytt och fint, ett rum och ett litet köt och litet badrum. Det var bara ett problem husvärden ville att jag skulle betala mycket pengar och dessutom var rummet inte riktigt så stort och ljust som jag skulle behöva. Men tänkte jag vi får väl tänka på det. Så kom jag hem och tänkte att om husvärden inte kan komma överens med mig om ett rimligt pris, hur ska vi då kunna lösa andra problem som eventuellt kan uppstå längs vägen. Sen om det är så där mörkt inomhus hur kommer jag då att kunna studera och läsa bra. 

Så i torsdags, igår, anlände hela mitt CABTAL team till Bambili och vi besökte Fonen. Vilken man, ung men med mycket auktoritet och väldigt gudfruktig. När han nu hörde att sister Mirjam letar efter ett ställe att bo på kallade han på sina egna bröder och vänner och beordrade dem att söka reda på en plats. Jag häpnar och förundras när jag besökte platsen idag. Vilken lägenhet, två rum och ett stort badrum, fin veranda och sen vilken utsikt! Jag hade inte kunnat valt en vackrare plats att bo på. Är inte Gud stor och vacker och underbar som ger sina barn sådana överraskningar.  Gud förmår att göra långt mer än vi kan bedja eller tänka!

Bamenda - I don reach fine oh!

Äntligen hemma, äntligen tillbaka i Bamenda, efter att ha åkt efter bussen, som åkte så där en fem minuter innan vi hann fram och som vi till slut hann fatt vid en bensinstation, och efter sex timmars resa på en överaskande hålig men stundvis relativt hel väg så kom jag äntligen fram. Jag fick damma av mina väskor, efter en lång resa i ett sandigt baggage utrymme blir nästan allt rött av sand, sen fick jag landa i BRTC, Bamenda Regional Training Center, bara ett år gammalt center som CABTAL har byggt här. Jag tyckte det var så fint, men bara det att det var lite ensamt så jag åkte till Uncle Paul Kimbi. Han är mer som en far för mig här i Bamenda, och han och hans fru tog så fantastiskt emot mig när jag kom så där på en kvart. Jag fick träffa Afu, Blessing, Meakness, Smith och lille JJ och Marceline och Kalesta med flera. Vi lekte kurragömma, mycket roligare än att plugga, sen kom mörkret och det var dags att sova. Lilla Afu, 8 år, ville inte gå hem så hon fick sova mellan mig och Kalesta. Vilken förmån och jag slapp sova ensam!

tre veckor i Yaounde

Tre veckor har redan hunnit gå sedan jag landade i Yaounde. Så många glada återseenden så många nya möten och människor. Jag älskar att vara där det finns tid och utrymme där jag själv kan lära mig nya saker varje dag. Jag älskar Kamerun. Nu är det dags att dra vidare från Yaounde till Bamenda, jag åker på måndag morgon. Hoppas sedan kunna flytta vidare till Bambili så snart jag bara hittat mitt hus. Här är några bilder från den gångna månaden

 

Här är en missionärsfamilj, familjen Wamba, som startat en missionskola och en grundskola. De tränar andra nationella missionärer för att gå till byar som aldrig förrut har fått höra om Jesu kärlek. Vilka hjältar!

 

Här är våra underbara vänner i City Church Yaounde. Är så stolt att få vara del av detta nya verk i Guds rike. Pastor Emeline syns längst till vänster i bilden.

Här med några vänner en kär syster sitter bredvid mig.

CityChurchYaounde

 

Tack Jesus för nåden!

Tack Jesus för nåd som gör att jag kan börja om. Tack Jesus för nåd som ger mod att försöka än en gång. Tack Jesus för nåd som ger tröst i min egen svaghet. Tack Jesus för nåd som ger mig del av evig verklighet.

När jag kom till Kamerun första gången kände jag mig som ett barn, jag kände ingen, kunde inte prata så bra franska, visste inte riktigt hur jag skulle klä mig för att passa in eller hur jag skulle hälsa och prata för att interagera med människor. Sådana erfarenheter gör en ödmjuk och man inser att det inte är så lätt att vara en främling. Så den här gången tänkte jag att det skulle vara annorlunda. Jag känner ju ganska många här nu, och visst har min franska förbättrats och garderoben har jag uppdaterat enligt kontorsstandard, högklackat och kjol bla. Jag lärde min läxa. Men ändå känns det som att listan av saker som vi gör annorlunda här i Kamerun jämfört med Sverige är oändlig. I köket till exempel, hur vet man att man inte ska spola ner smutsvatten i slasken utan slänga det utanför, eller att man tvättar skorna utomhus och inte inomhus, så man slipper smutsvatten i badrummet, eller hos myndigheterna att man bör fråga helst två tre gånger om det är något annat papper man behöver fylla i för att göra ens ansökan giltig, att man inte behöver ge dem några pengar för att det är fredag, de får ju faktiskt bra betalt för att göra sitt jobb. Listan på saker jag lär mig här blir bara längre för varje dag och jag älskar det, det utmanar mig, ger mig tillfälle att träna mitt tålamod och min kärlek till människor. Att aldrig låta något stjäla ens frid och glädje, att man aldrig slösar tid om man bara bestämmer sig för att njuta i väntan på något bättre. Jag älskar Kamerun, jag älskar Afrika, men livet har ändå sina utmaningar. Jag tackar Gud för hans nåd att bevara mig ödmjuk så jag kan lära mig av varje ny, oväntad, spännande situation.  Så min bön idag blir: Herre bevara mig ödmjuk att jag må se varje utmaning som ett tillfälle att förhärliga dig på nya sätt och att jag aldrig ger upp hur många gånger jag än måste försöka innan jag lär mig. All glory to you!

The Lord is my shepherd I shall not want!

Idag var det Ungdomens dag i hela Kamerun, en röd dag då alla kontor och vanliga arbetsplatser är stängda. Jag passade på att besöka en av mina kära vänner Julie och hennes familj. Jag fick möjlighet att vila, äta och skratta tillsammans med hela familjen. Gud är god. Psalm 23 säger ju det att ingenting skall fattas oss. Det är så sant! Många kanske tror att det fattas många saker här i Kamerun, i byar utan rinnande vatten och el som kommer och går. Men sanningen är den att här fattas mig ingenting, Gud har verkligen förberett varje dag med så många goa stunder att även om jag skulle sakna något en kort stund så glömmer jag bort det. 

Jag har idag också fått äran att besöka ett par från Bambili. Min första kontakt med Mbili talare. Vi hade aldrig träffats förr men familjen tog emot mig här i sitt hem i Yaounde. Tack vare en professor i USA som själv är bror till frun i familjen. Jag skrev till honom, då han är författaren till grammatiken om Mbili språket, och frågade honom om han hade några kontakter, någon som kände till någonstans jag kunde bo i Bambili. Jag fick numret till hans syster och där satt jag idag ovetandes om vilka människor jag skulle möta. Allt jag visste var att de är släkt med en professor i USA och att de talar Mbili. Så när vi satt där såg jag på bilderna på väggarna och flera bilder visade mannen i familjen tillsammans med Kameruns president, Paul Biya. Så jag frågade vad mannen har för yrke. Då fick jag veta att han suttit i parlamentet. Tänk vad Gud är god, han för oss inför konungar redan innan vi vet om det. Det sätt som han och hans fru tog emot mig vittnar om Guds godhet och omsorg. Innan jag gick uppmuntrade han mig med orden att jag bara skulle höra av mig till honom om jag behövde hjälp på något vis.  Jag behöver verkligen inte sakna någonting.

I don reach fine oh!

Jag landade i torsdags kväll på Kamerunsk mark med allt baggage inklusive ett piano som vi inte behövde betala en franc för, tack och lov. Kände mig så välkomnad av alla som mötte mig på flygplatsen, Mama Leah, Pastor Peter, Cyntia, David, Minister Emeline och hennes bror. Nu sitter jag och skriver detta från CABTAL's kontor, Tropicana, Yaoundé. Jag har fått vara med om mycket under dessa fem dagar och Gud är så trofast.

I söndags hade vi vår öppningsgudtjänst kan man säga i City Church Yaoundé, (Borne 10, Enfant Noir) Nu vet ni taxi-adressen om ni vill komma förbi och hälsa på :) Vi var sex vuxna som samlades till bön och tillbedjan och vi gick sedan ut i grupper av två och två för att be för kvarteret. Människor i området där vår kyrka är, har väldigt fina, vackra hus. De bor bättre än de flesta vanliga yaounde-bor. Men åh vad de behöver möta Guds kärlek. När vi gick runt i kvarteret fick vi möta ungdomar som spelade fotboll, andra som flätade hår, och många barn som lekte. Vi tror att Gud har ett alldeles särskilt syfte med att vi får vara med och plantera en församling i detta område. Än så länge vet jag inte av någon annan församling som finns i området. Vi ser hur Gud leder. Minister Emeline, är som min stora syster och låter mig bo hos henne i en lägenhet som är den finaste jag sett under min tid i Kamerun. Vi har t.o.m. egen jacuzzi, det ni! Missionärslivet är inte så illa ;)

 Här är två av mina systrar från CCY, Merline och Adeline