Lära från början!

Idag är måndag, en ny vecka med nya utmaningar och nya spännande uppdrag. Jag reser till Yaounde imorgon för att vara med på ett möte för lingvister på vårt kontor där. Men det har hänt mycket på en vecka här.

Vi hade ett möte med våra sponsorer och partners från olika delar av världen, Kanada, Burkina Faso, Fillipinerna, Guinea Bissau i Mmen i fredags. De kom för att undersöka vårt alfabetiseringsprojekt, för att träffa pastorerna och översättarna där. Vi hade ett bra utbyte av kunskap och erfarenheter för att se hur vi kan utveckla projektet mera. När saker och ting går framåt finns det anledning till att glädjas och vara tacksam men ännu mer borde vi se hur vi kan göra saker ännu bättre. Det är dock svårt att diskutera vad vi inte lyckats så bra med. Jag vet saker som jag vill göra annorlunda för projektet i Bambili den här gången. Jag vill vara mer inriktad på att göra det folket vill. De har säkert många ideer om vad de tycker är intressant och viktigt i sitt språk. Om vi nu får chansen att skriva och publicera något tillsammans med folket i Bambili bör det vara något som de själva är intresserade av. Kanske de vill publicera namn på djur, träd, eller sina ordspråk, historier, sånger, recept eller berättelser som kan hjälpa människor i vardagen. Låter inte så komplicerat kanske att låta människor styra själva över sitt språk men det är så lätt att gå in i sitt eget projekt, man drömmer och gör det man själv tror är bäst när ens medarbetare sitter och tyst håller med fast de kanske har en annan idé. Det är inte lätt det där med kommunikation.

Så igår, kom det 13 barn och ville lära mig Bambili. Barn är verkligen bra lärare. De är inte rädda för att rätta mig och de försöker prata så tydligt de kan för att jag ska höra varenda konsonant, vokal och ton. De lärde mig namnen på olika kroppsdelar så vi sjöng tillsammans: Atu (huvud), mbi'lu (axlar), njam (rygg), bətam (ben), mkwi'ɗu (knän), mɨkwu (fötter) Nwi lə kɔŋɔ wɛ nu (Gud älskar mig!) Så roligt. Vi kunde inte låta bli att skratta när vi försökte sjunga sången så fort som möjligt. Tänk vad roligt det kan vara att lära sig språk! 

En kvinna - vilken hjälte!

Igår hade vi en särskild dag på CABTALs kontor i Yaounde vi firade internationella kvinnodagen. Därför lämnade jag Bafumen torsdag kl 18 med motorcykel för att hinna till Fundong och ta minibussen till Bamenda och där köpa biljett till nattbussen som skulle ta mig till Yaounde. Jag överlevde bussresan och stoppet kl 3 mitt i natten vid Makenene visar att det finns platser som aldrig sover här i Kamerun. Det var full fart på alla som sålde mat, frukt och så barerna så klart, men dem försöker jag undvika. Jag hamnade bredvid en kvinna som är blind Mama Yila Elizabeth. Hon blev blind när hon var tolv år efter att ha drabbats av fileria, jag vet inte vad det heter på svenska, men det är en sjukdom som ger utslag på kroppen och det kliar och till slut äter bakterierna upp pupilen i ögat så man blir blind. Väldigt tragiskt. Men som hon sa: Jag hade kunnat dö men jag överlevde, jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Hon berättar lite om sitt liv, hur hon stöder och hjälper andra blinda, hur hon själv gör halsband och säljer för 1000 CFA (ca 14 kr). Jag frågade hur hon kan göra så vackra halsband utan att se. Hon berättar att hon har någon som hjälper henne välja färger, och så klart hon har något att referera till eftersom att hon kunde se som barn. 

Sen berättar hon hur hon försöker hjälpa sina fem döttrar att klara sig bättre i livet och ta sig ur fattigdomen hon själv växte upp i. Pappan till barnen eller papporna har aldrig frågat efter barnen. Nu har äldsta dottern gått 3 år på universitetet och de andra är också i olika skolor och utbildningar. Så där satt jag i bussen och klagade lite över de obekväma sätena, den högljudda musiken, värmen och så tänkte jag på min granne bredvid. Hon är blind, för henne är det alltid natt på ett sett, utan ljus, och utan vägledning, mer än hennes stav och eventuellt hjälpsamma människor. Men hon klagade inte, inte verkade hon särskild rädd heller för att ge sig ut på en resa alldeles själv utan någon vägledare. Hon litar på Gud, "vill han ta hem mig så är jag hans". Jag antar att om vi låter oss styras av rädsla skulle ingen av oss komma utanför vårt hus ens. Hennes mod uppmuntrar mig, hennes totala osjälviskhet att leva, arbeta och tjäna andra ger mig sådant hopp. Att det finns människor som hon, då har jag absolut ingen rätt att klaga om än saker och ting inte alltid blir som jag tänkt, det finns någon därute som väntar på en hjälpande hand, någon som kanske är blind som Mama Yila, som söker efter lite hjälp och stöd i att hitta vägen rätt, eller någon som jag som ser men som är upptagen av livets alla måsten så jag glömmer bort att se människorna runt omkring mig. Tack Jesus för att du öppnar mina ögon så jag kan se som Mama Yila!

Här tillsammans med några underbara kvinnor i Bambili