Mbilis språk-kommitté

Förra veckan fick jag förmånen att träffa Mbilis språk-kommitté. Den består av ett 40 tal män och kvinnor som blivit valda av sitt kvarter, eller sin by, att vara med och bidra till att Mbili får ett skriftspråk. De har olika erfarenheter och olika kunskaper. Vissa har hög utbildning, har jobbat som läkare och lärare, andra är vanliga jordbrukare som kanske aldrig gått i skolan men som gärna delar med sig av sin kunskap. 

När jag träffade Mbili talarna så hade jag ganska tråkiga nyheter att dela med dem. Jag kommer nämligen inte kunna delta i arbetet som planerat. Jag var tvungen att resa bort för en tid och kommer sedan att komma tillbaka. De blev så klart besvikna. Vi är ju bara i början i processen att utforma ett skriftspråk för Mbili. De frågade vad de kunde göra själva medans jag är bortrest. Jag föreslog att de skulle kunna fortsätta samla in data och material som är användbart för oss i arbetet att beskriva och dokumentera Mbili. Sekreteraren skrev ner olika områden som han sedan frågade om vilka som kunde ställa upp och ta ansvar för att samla in. Vem tar och skriver ner våra traditionella sånger, ordspråk, våra namn på träd, växter, djur, våra traditionella historier? Alla blev involverade och flera anmälde sig. De inte bara lovade att skriva ner översättningen på en 1700 ord lång lista från engelska till Mbili utan ville också involvera fler som inte var närvarande i mötet. Tänk vad Gud är god, han vänder allt till något gott!

Children

När jag är hemma i Bambili är jag aldrig ensam. Varje dag kommer barn och hälsar på. Ibland kommer de för att bara säga 'hej'. Ibland kommer de för att spela spel, eller läsa en bok, eller för att låna fotbollen eller hopprepet. Barnen i Bambili pratar Mbili med mig, även om jag inte förstår allt så lär jag mig mer för varje dag. Barnen ger mig skäl att avbryta mina studier en liten stund för att bara njuta av livet runtomkring mig. Barnen påminner mig om när jag själv var liten. Ibland försöker jag lära dem lekar jag brukade leka med mina kompisar som barn. Men ganska snabbt märker jag att våra lekar är så olika. Vi är vana att leka kurragömma, varje barn springer och gömmer sig, var och en för sig. Här springer barnen och gömmer sig, men alla är på samma plats, vilket gör leken lite roligare på ett sätt. Allt beror på vad man förväntar sig. 

Men mest av allt så påminner barnen mig om att våra liv är så dyrbara i Guds ögon. Dessa barn bär vatten, diskar och städar innan de går till skolan kl 6, sen under loven hjälper de till i jordbruket, eller något annat av hemmets verksamheter, laga mat, bära ved etc. Barnen här leker medans de gör allt detta. Jag vet inte om de saknar något, så länge de har kläder, mat och kärlek. När jag ser på mina barn i Bambili känner jag en sådan tacksamhet. Tacksamhet över att få vara med dem under ett år. Tacksam att få visa dem lite 'white-man' galen dans (vi brukar dansa i min lägenhet så både tak och golv skakar :). Jag är så tacksam att få påminnas om Guds kärlek i deras leenden, skratt ja och även tårar. Barn kan inte dölja sina känslor de lever ut dem fullt ut. Det är kanske därför Jesus uppmanar oss att va som dem. 

Building a highway!

Jag har inte skrivit på länge och det är mycket som hänt. Efter en månad i Sverige är jag nu tillbaka i Kamerun, Bambili, för att fortsätta mitt arbete med att ta fram en ortografi för Mbili språket. Människorna i kvarteret där jag bor är väldigt öppna. De är villiga att lära mig allt de kan om sitt språk. De vill verkligen hjälpa mig att göra ett bra arbete. Jag känner mig därför inte som en främling här, utan mer som en i familjen. Igår när jag vaknat och tvättat lite och skulle gå ut för att ringa ett telefonsamtal möttes jag av en grupp grannar som arbetade med att göra i ordning vägen. Vi har ju regnperiod här nu och när det regnar, bokstavligen öser det ner. Vägarna blir till lervällingar om man inte bygger rännor längs med vägarna och sen lägger ut stenar för att liksom fylla ut vägen med. Jag tyckte de arbetade på ganska bra men så sa någon åt mig att gå och hämta min spade och komma och hjälpa till. Först tänkte jag: jag har egentligen inte tid, jag måste läsa och ringa och...! Men så tänkte jag, hur lång tid tar det att hjälpa till här, kanske 30 min eller en timme. Jag har aldrig fixat vägar förr så något nytt borde jag ju kunna lära mig. Jag gick efter min spade och började gräva som de andra kvinnorna, och hämta stenar tillsammans med barnen. All var glada, alla hjälptes åt. Jag behövde inte vara där länge förrän de andra sa åt mig att vi var klara, inte var vi klara på långa vägar, men de sa att nu var det färdigt för idag. Jag tittade på det lilla jag gjort, det var bara några meter som jag hjälpt till att gräva undan jord, men alla var överens, nu var det dags att gå vidare till andra uppgifter i huset. Jag gick hem. Jag hade bara varit med och hjälpt till i kanske en halvtimme och inte gjort så mycket för den delen, men ändå kände jag mig som om jag hade gjort en riktigt stor insats i byn. Tänk vad viktigt att man får vara med, vara behövd och vara använd. Tänk vad viktigt att man griper tillfället när det ges en.

My defense!

Jag har äntligen fått ventilera eller försvara min masteruppsats vid Göteborgs Universitet onsdag morgon. Det var som en glädjefest. Inte så kritiskt granskande men mera som en familj samlad och jag fick förklara allt jag visste om ton i Grassfield Bantu språk. Så roligt!

Gud är så god han har lovat att våra fiender t.o.m. ska bli våra vänner (Ord 16:7). Han använder allt för att välsigna oss. Resan hem från Kamerun startade i torsdags. Jag hade inte mitt pass med mig, för det var i Yaounde i huvudstaden. När vi blev stoppade av polis på vägen fick jag förklara min situation och be om ursäkt. När jag väl kom till kontoret på fredag morgon visade sig att mitt pass inte fanns där. Jag blev så klart besviken. Min biljett var bokad till söndag kväll och jag skulle landa i Stockholm på måndag morgon. Dessutom hade jag ju min ventilering onsdag morgon. Hur skulle allt gå...? Men Gud är trofast. Jag fick boka om min biljett. Passet hittades på måndag morgon så jag kunde flyga hem på måndag natt. Men flyget var dock försenat så jag missade mitt andra flyg från Bryssel till Stockholm. Jag fick åka via Köpenhamn istället. När jag väl satt där och väntade på mitt flyg fick jag höra mitt namn ropas upp. "Mirjam Möller please continue to gate B16 the flight is about to departure" Jag trodde jag hade en timme på mig innan planet skulle lyfta men det visade sig att jag glömt dra fram klockan till sommartid. Tack och lov att jag hann med iallafall. När jag väl kom fram till Arlanda fanns ju mitt baggage inte med men mamma och pappa tog glatt emot mig tillsammans med mina underbara syskonbarn Leopold och Lorentz som bett för faster Mirjam att hon skulle komma hem :) Så efter en lång resa med mycket spänning tackar jag Gud att Allt samverkar till det bästa!

Här är bilder från min ventilering. Min handledare Laura Downing till vänster i första bilden:

The Farm

I Bambili har regnperioden kommit. Människor behöver regn, växterna och planteringarna behöver regn. En del har redan fått första skörden från sina gårdar. Jag bestämde mig för att göra ett litet land, en liten plantering, en liten trädgård. Jag har aldrig planterat någonting tidigare i mitt liv. Kanske ett solrosfrö i skolan, men annars har jag inte planterat, vattnat eller skördat. Jag har läst om det, jag har sett andra göra det, men jag har aldrig själv planterat.

I Bambili vaknar kvinnorna kl fem på morgonen och går till sin "farm", jag vet inte vad vi kallar det på svenska. Man går uppför en väldigt brant backe ca 5-10 km. Sen arbetar man där till sent på eftermiddagen och går tillbaka runt fem på eftermiddagen. Barnen lämnar man hemma, de som är för små för att klara av hela långa dagen och arbetet, de väntar tills mamma kommer tillbaka innan de får något att äta. Har de tur har hon lämnat mat i grytan på morgonen så de har något under dagen, men det är inte alltid det räcker och kanske det finns något äldre syskon, eller mindre som redan ätit upp allt själv. Ja, livet här är lite annorlunda för de små.

Jag fick låna en hacka från min granne och jag började gräva i jorden. Min plätt är inte så stor kanske 5*10 m. Mina grannar kom och hjälpte mig och de skrattade åt mig, att en vit ska försöka plantera något, det var mer än de kunnat föreställa sig. Det är roligt att lära sig nya saker, men det är inte lätt. När jag försökte mig på att gräva och vända på jorden, så insåg jag, wow vilket yrke, dessa kvinnor jobbar nedåtböjda så här i timmar. Efter en liten stund fick jag blåsor i händerna och ryggen värkte men de, de jobbar så här varje dag. 

Jag planterade majs, selleri, persilja bla. Så förväntansfull att se hur de kommer växa och en dag kommer jag få skörda. Men visst kommer det ta tid, och visst krävs det jobb, vattna och rensa bort ogräs. Jag behöver tålamod, våga vänta, våga tro att det kommer bära frukt, bara jag inte ger upp.

 

Vad heter den här?

De senaste två veckorna har jag fått förmånen att delta vid två workshop med antropologen och lingvisten Roger Blench. En av världens kanske främsta forskare med fokus på västra Afrika. Det var en sådan förmån att resa med honom och jag försökte ta tillfället att fråga allt jag kunde om alla möjliga ämnen för Roger är mer eller mindre ett levande uppslagsverk med kunskap inom etnologi, arkeologi, lingvistik, antropologi, biologi, historia, etnomusik etc. Vi besökte Bafumen och Wum. Wum är en by där man arbetat för att göra ett lexikon eller en ordbok över alla verb och namn i språket. Mycket spännande. Vi bjöd in gamla människor som fortfarande kommer ihåg namnen på växter, djur och insekter etc. namn som de yngre generationerna slutat använda eller bara glömt bort. Den här pojken på bilden var med oss ut på en utflykt och han tog tillfället att plocka svamp till kvällens måltid. Under samma utflykt hittade vi en blomma som ingen kunde namnet på. De visste att det fanns et namn men ingen i gruppen kom ihåg det. Så är det med många språk här. När ord och uttryck inte används glöms de bort. Det kanske inte är så farligt att ett språk tappar ett ord eller två. Men vad som också händer med att ord förloras och glöms bort är all annan kunskap som fanns länkat till det. Kanske det fanns en historia, eller en tradition, en läkande medicin eller något annat bra man kunde använda växten till. När namnen försvinner, försvinner även kunskapen.

Nu fick vi chans att skriva ner allt som den äldre generationen kunde komma ihåg vad gäller växter, träd, insekter, reptiler, däggdjur, fiskar, och mycket mycket mer. Så spännande att återupptäcka dessa språk både för dem och för oss. Visste du att det finns en fågel häromkring som har röda fjädrar och om man jagar den måste man se till att fånga den innan den innan den faller till marken för då anses den röda färgen förlora sin färg. Visste ni förresten att det finns minst 7 sorters olika möss här. Det finns också ett stort antal olika myror och termiter. En del används i traditionella riter bla. finns det en myra som verkar hålla borta onda andar. Därför tar man ofta nyfödda barn och sätter i myrstacken så att myran kan bita barnet och bli ett beskydd för barnet. Det kan vara både intressant och ibland skrämmande att lära känna nya kulturer. En sak har jag lärt mig dock och det är att det är nödvändigt att ta tid att lyssna till människors tro, vidskepelser och historier om man ska kunna nå dem med ett budskap som blir relevant för dem. Vad innebär det för oss att Gud är vår beskyddare, jo bla. innebär det att vi inte behöver frukta om någon uggla landar på vårt tak. Vare sig det är en förklädd medicinman eller häxa som sitter på ditt tak eller inte så behöver du inte frukta. Herren Jesus är med dig och du behöver inte frukta något ont inte ens ugglor.    

Ormens huvud; KROSSAT!

Kära vänner. Jag kan inte nog tacka Gud för allt han gör för mig. Jag får erfara hans beskydd och vägledning varje dag här. Jag kom hem i måndags efter att varit borta en vecka i Wum, där vi hade ett workshop hur man samlar in data, namn på växter och djur bla. Jag åkte sen vidare till Bafumen och besökte min familj där. Fonen var mycket glad att veta att han har vänner i Sverige som ber för honom :) 

Jag kom hem på eftermiddagen och runt kl 10 på kvällen gick jag och la mig. Jag hade inte somnat riktigt men låg slumrande i sängen när jag väcktes av att något rörde sig vid sängkarmen. Jag tänkte att det var en mus, men varför skulle en mus komma så nära? Jag tände lampan och såg först inget särskilt, gick ändå upp och tände taklampan. Det var då jag såg en svart svans mellan väggen och min sängkarm. (ca 30 cm ovanför mitt huvud.) Jag tänkte att det här ser lite större ut än bara en ödla. Normalt om man tänder lyset så springer ödlor och gömmer sig någonstans. Men den här svansen liksom satt fast, men försökte röra sig uppåt ur springan mellan väggen och sängen. Jag ville gråta men visste att jag var tvungen att klämma till den så den fastnade ordentligt och iallafall inte kunde röra sig. Jag bad Gud om hjälp. Bokstavligen bad högt: Jesus ge mig kraft NU! Jag tryckte sängen närmare väggen och 'saken' satt nu fast. Jag gick ut i köket och hämtade en stor kniv. Jag hade inget val. Jag kunde inte väcka någon, alla låg och sov, och vad skulle de göra? Jag måste döda den här saken. Vad visste jag, kanske fanns det fler, eller var det bara en, var den farlig, stor, lång, var fanns huvudet, kommer den försöka komma fram och bita? Jag tog mod och började skära och upptäckte att det krävs ganska mycket kraft att skära i skinn när ett djur fortfarande lever. Till slut delades den i två delar, svansen åt ett håll och huvudet kvar bakom sängen. Jag visste inte om den fortfarande kunde röra sig snabbt. Jag drog fram sängen för att se vart huvudet tagit vägen och visst levde den fortfarande. Jag hämtade min största sopborste och slog mot huvudet, men den rörde sig så det var svårt att träffa. Jag tryckte till den tills jag krossade huvudet. Jag slog flera gånger och till slut låg saken där orörlig och krossad. En orm mellan 50cm och 1 m lång. Svart. Hur hade den kommit in? Hur länge hade den varit där? Varför hade den kommit? Pga möss eller pga kyla? Jag vet inte, jag kan bara spekulera.

Fienden vill använda allt för att skrämma oss och hindra oss att göra det vi är kallade att göra och vara det vi är kallade att vara. Jag vägrar att låta mig styras av rädsla och besvikelse. Även om saker inte blir som jag har tänkt. Jag hoppas på Gud. Han lär mig att trampa på ormar och skorpioner och att veta vem jag är i Kristus Jesus. Jag vägrar att frukta något ont. Vare sig missmod, besvikelse, brutna löften och drömmar som dröjer, eller spindlar, giftiga djur eller ormar i storlek 1 m. Jag är Jesus vän och tjänarinna och min uppgift är att älska, övervinna fruktan och mörker med kärleken från Gud. Jag har ingenting att förlora, jag kan inte vända om nu. Jag kan inte ge upp. Oavsett vad vi möter för motgångar just nu. Kanske fienden säger: trodde du det skulle vara lätt att göra detta, vara missionär, vara kristen, följa din kallelse, följa din dröm? Tveka inte; krossa ormens huvud! Du är en övervinnande, ormdödande, segrande Jesu efterföljare :)