Lingvistik är ganska skoj!

Jag sitter i Småland och lyssnar på meningar och berättelser som jag spelat in i Bambili tidigare i år. Det är närmare 1000 ord och fraser som vi spelat in som jag nu lyssnar på, namnger, organiserar och transkriberar. Det är ganska spännande vad mycket man kan få med av ett språks grammatik bara i ett ord, en fras, en mening. Tänk bara hur frasen bɨ̀tì ba kan delas upp i olika delar: 

bɨ̀-tɨ̀         b-á
2-syster   2-min  
'mina äldre systrar'

Visst blir det fint när man förstår att prefixet bɨ̀- betyder att substantivet tillhör klass 2, av totalt 12 olika klasser. Det kan vara lite klurigt i början att lista ut vilken grupp ett substantiv tillhör, men eftersom varje substantiv, i stort sett, tar ett prefix så kan man hitta systemet ganska snart. Jo, det intressanta är också att klass-markören inte bara syns på substantivet utan även på determineraren, i det här fallet, det possessiva pronomenet 'min'. Och lyssnar man på ljudfilen hör man att substantivet har en låg tonmelodi medans följande ord har en hög ton. Jämför man det sen med andra substantiv så märker man ganska snart att alla substantiv prefix är låga. Så kan man ju för säkerhets skull kolla detta med andra närliggande, besläktade språk om detta är vanligt. Och, då hittar man att det är det. Tänk va bra! 

Sen kan man ju fortsätta att fråga hur man säger t.ex 'din syster', 'våra systrar', 'deras systrar'. Det borde ju vara relativt lätt att hitta rätt. Men så efter ett tag så upptäcker jag att det finns väldigt många olika 'vår'. Inte bara att det finns en form för varje  substantivklass, dvs minst 10 olika former, utan det varierar vilka 'vår' refererar till. Är det 'min och din', 'min och eran', 'min och hans' eller 'min och deras'? Räknar man ihop dem så blir det 50 olika former av 'vår'. Ganska bra att man med all säkerhet kan uttrycka vem som äger vad.

Ja, man kan helt enkelt lära sig så mycket på bara en liten nominalfras som denna. Det är lite som en tårta, där det finns lager på lager av olika goda, intressanta, färgglada innehåll. Tycker man inte sånt här är roligt bör man nog inte ge sig på lingvistik. Tycker man att det är lite för lätt, kan jag glädjande meddela att det finns hårdare nötter att knäcka än dessa. Men de tar vi nästa gång när jag hunnit lite längre i min analys;)

En tillbaka-blick

Jag har tagit mig tid idag att gå igenom en del bilder och små filmklipp från förra gången jag var i Kamerun. De flesta filmklipp var dock alldeles för stora för att ladda upp direkt här på bloggen så varsågoda och se klippen via youtube istället. Kvalitén är inte det bästa men det visar lite av hur livet kan se ut i Kamerun.

Här är en video om 'livet i Bafumen'

Här är ett litet klipp om 'Bamenda market' 

Här är lite mer information om 'Projektet i Bafumen'

Här är ett vittnesbörd från 'Fonen av Meku'


Tackar Gud för att hans verk fortsätter. Som en god vän och pastor i Bafumen brukar säga: "Nothing can stop the spirit of the gospel" Amen!

Love like an ocean

Jag satt här vid min dator och tittade igenom lite bilder för att se om det fanns någon som jag kunde dela med er här på bloggen. Då hittade jag den här videon som spelades in hemma hos pastorsfamiljen Massa. Pappa Massa är pastor i en lokal baptistförsamling och tillsammans med Mama Massa har de fem barn plus några syskon barn som bor i deras två rum och kök. Barnen sover på madrasser på golvet och i vardagsrummet har de en liten soffa, två stolar, ett litet bord och så en tv på en byrå. Så enkelt möblerat och ändå så fyllt av skönhet. Jag träffade familjen Massa för första gången 2011 då jag besökte Baptistkyrkan där pappan är pastor. Vid offret hade någon skänkt ett par skor. Skorna såldes på auktion direkt efter gudstjänsten, som man brukar göra med hårdvaror som getts i offerboxarna. Jag köpte skorna för 20 kronor och pengarna lades till offerkassan. Det var bara det att skorna var lite för små för mig att ha, storlek 36 var det ju ett tag sen jag kunde ha. Men där fanns en liten flicka som såg ut att kunna behöva ett par nya skor. Hennes egna verkade alldeles för trånga. Hon fick skorna och blev glad. Ja, hela familjen tackade. För mig var det ju bara roligt att skorna kom till användning.

Några veckor senare var jag ute och gick på min morgonpromenad, bedjande och funderande över hur Herren skulle hjälpa mig och leda mig. Jag gick en ny väg som jag aldrig tagit förrut, jag gick lite på känsla, stigen måste ju leda mig någonstans. Så hör jag en man som ropar 'sister Mirjam'. Ja, tänkte jag. Vem känner mig här i det här kvarteret. Jag vänder mig om och undrar vad det är för en man som känner till mitt namn. Lite skeptisk går jag för att hälsa. Då får jag se Victory, Elinda, Berry och Gracious, flickorna från kyrkan. Elinda, flickan som fick skorna. Jag kände ju igen familjen och pappan var ju pastorn. Tänk där stod jag så förvånad att ha vänner på en plats jag aldrig gått förrut, och ännu mer förvånad att de kände mig, visste mitt namn. Jag hälsade på hos dem många gånger under året då jag bodde i Bamenda. De kom ofta och ringde på hos mig, ofta i de stunder då jag undrade varför jag bodde där och av vilken anledning Gud skickat mig till Kamerun. Då sken deras glada ansikten rakt in i mitt hjärta med sådan uppmuntran och tröst. Ja, visst finns det en uppgift för oss där vi går fram. Herren leder steg för steg och där vi minst anar kan vi få vara med och ge kärlek. 'Love like an ocean' så sjöng vi min sista dag i Bamenda i augusti. Vi sjöng den fortare och fortare tills vi inte klarade av att stå på bena. Jag som trodde att jag skulle ge dem något innan jag reste blev bemött av en vid ocean av kärlek som strömmade tillbaka. Allt, tack vare ett par skor.

 

Se på fåglarna

Snart blir det dags för mig att packa resväskan igen. Det är många saker man går igenom när man ska packa. Jag tycker alltid det är lika svårt varje gång, oavsett hur många gånger man packat tidigare. Man vet mer för varje gång kanske vad man behöver eller inte behöver. Vissa är strukturerade och skriver långa listor. Jag är alltid optimistisk och tror att jag ska komma ihåg vad jag behöver och kommer jag inte ihåg det så behöver jag det inte. Att packa väskan hjälper mig att samla mig och reflektera över vad som är viktigt i livet. Man samlar så mycket saker i livet. Saker som man tycker om, eller som andra tycker om, saker man tycker man behöver eller som man fått av någon. Andra saker är mindre nödvändiga men man råkar bara ha dem. Jag samlar alltid på mig en massa saker som kan komma antingen mig eller andra till nytta bland mina vänner. Så att fylla väskan brukar aldrig vara ett problem, det brukar snarare bli svårt att stänga den. 

Det fina ändå när man reser är nog att det finns vänner att ta farväl av och andra som välkomnar en dit man kommer. Därför känns det inte så viktigt att man får med sig alla saker som man tror sig behöva eller inte vill glömma. Det viktigaste blir helt plötsligt det att vara tacksam och glad över de människor man har runtomkring en, som älskar en, bryr sig om en. Grannen som bjuder på te, vännen som kommer på besök, och kära som ber för en, eller bara den som sitter i kassan på ICA och ler. Jesus säger ju till sina lärjungar att det inte hjälper så mycket att oroa sig för vad man ska ha på sig eller vad man ska äta imorgon. Utan att det är bättre att se på fåglarna. Ja fåglarna behöver ju inte packa så mycket när de flyttar. De flyger lätt iväg till sitt andra hem och hittar tillbaka till rätt bo när det är dags. Om jag bara får med mig mitt pass och min biljett borde det räcka. Ja, och så tacksamhet och glädje förstås, men de väger ju inte så tungt som tur är. 

Här bor jag!

Idag fick jag en karta över Bambili. Så nu är det lite lättare att visa vart byn ligger någonstans i relation till andra byar och orter i Kamerun. Nedanför finns också en satellitbild tagen över huset där jag bor, se den lilla pilen. För att ta sig till hem till mig måste man först svänga höger vid den stora korsningen 'three corners'. Efter ca en kilometer kommer man till en katolsk kyrka som kallas Ntsɨ'wi. Där tar man sedan vänster och efter ytterligare en km uppför den branta bergsvägen så kommer man till två barer. Strax efter det finns en liten stig till höger som leder in till mitt hus. Om du råkar ha vägarna förbi Bambili eller så, så vet du var du hittar mig. När du kommer dit kan du också fråga om huset där Mianwi bor. Det är det namn som byhövdingen gav mig när jag kom till Bambili i Mars. Då kan vilken 'okadaman' eller taxi som helst visa dig vägen. Tänk nu har jag faktiskt varit hemifrån i över en månad jag börjar sakna maten, värmen, och inte minst vännerna. Tänk vad fantastiskt att man kan känna sig hemma på så många ställen i världen; Edsvära, Mariannelund, Morogoro, Awassa, Massawa, Rosh-Ayin, Bafumen och även Bambili, för att nämna några :)

Vem talar vad med vem?

  

När man undersöker ett språks livsstatus, till vilken nivå det fortfarande används och kan tänkas användas i framtiden, då vill man gärna få svar på frågor om vem som använder språket, när, var och med vem de använder det. Ibland refererar vi till sådana studier som del av sociolingvistik.

Om ett språk bara talas i hemmet och inte utanför, ute på marknaden, i skolan eller i kyrkan, hur kan då det språkets utveckling komma att se ut, så där om 50 eller 100 år? Egentligen kan man väl aldrig riktigt veta hur ett språk kommer utvecklas, men man kan ju ha olika teorier och också se olika tendenser i historien. Svenskan till exempel kanske inte kommer vara så aktuell i Sverige om 100 år. Vi kanske kommer använda Engelska helt uteslutande, eller varför inte Kinesiska eller kanske rentav Ryska?

I Bambili försöker vi också diskutera och fråga oss, vilka använder egentligen Mbili? Kan barnen prata Mbili helt flytande? Pratar de Mbili med varandra eller bara med vuxna? Ja, det är många frågor och svar som kan indikera hur livaktigt ett språk är. Jag har fått fråga föräldrar, vuxna, barn och ungdomar, och bara iaktta hur de använder Mbili. Alla jag har intervjuat har svarat väldigt ärligt att de faktiskt använder Mbili när de är hemma, men ganska ofta blandat med ord och fraser från engelska och pidgin. Deras ambition är dock att kommunicera med barn och barnbarn genom Mbili. I Bambili är det ganska positivt att alla barn i byn inte bara förstår Mbili utan också talar det. Ja, och när vi säger 'byn' så refererar vi till de som inte bor i centrum nära huvudgatan och universitetet, för där är det mest engelska, franska och pidgin som barnen använder. Andra frågor som vi försöker få svar på är om språket används i skolan och i andra officiella sammanhang. Just nu använder en del lärare Mbili i de tidigaste åldrarna för att förklara saker för barnen, men sedan används Mbili mer och mer sällan. Varför blir det så? Jo, Mbili har ju ännu inte en standardiserad skrift och har heller inga material att använda i skolan. Nästa fråga blir då, vill ni använda Mbili mer i skolan om ni hade undervisningsmaterial? Då blir svaret nästan uteslutande: Ja, självklart. 

Då blir vår nästa utmaning att få utveckla sådana material tillsammans. Vad vill de läsa om i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan? Många frågor att fortsätta undersöka, men åh så roligt det är att få jobba med människor som älskar sitt språk.

 

Mbilis språk-kommitté

Förra veckan fick jag förmånen att träffa Mbilis språk-kommitté. Den består av ett 40 tal män och kvinnor som blivit valda av sitt kvarter, eller sin by, att vara med och bidra till att Mbili får ett skriftspråk. De har olika erfarenheter och olika kunskaper. Vissa har hög utbildning, har jobbat som läkare och lärare, andra är vanliga jordbrukare som kanske aldrig gått i skolan men som gärna delar med sig av sin kunskap. 

När jag träffade Mbili talarna så hade jag ganska tråkiga nyheter att dela med dem. Jag kommer nämligen inte kunna delta i arbetet som planerat. Jag var tvungen att resa bort för en tid och kommer sedan att komma tillbaka. De blev så klart besvikna. Vi är ju bara i början i processen att utforma ett skriftspråk för Mbili. De frågade vad de kunde göra själva medans jag är bortrest. Jag föreslog att de skulle kunna fortsätta samla in data och material som är användbart för oss i arbetet att beskriva och dokumentera Mbili. Sekreteraren skrev ner olika områden som han sedan frågade om vilka som kunde ställa upp och ta ansvar för att samla in. Vem tar och skriver ner våra traditionella sånger, ordspråk, våra namn på träd, växter, djur, våra traditionella historier? Alla blev involverade och flera anmälde sig. De inte bara lovade att skriva ner översättningen på en 1700 ord lång lista från engelska till Mbili utan ville också involvera fler som inte var närvarande i mötet. Tänk vad Gud är god, han vänder allt till något gott!