Secret heroes - rarely heard of in the West, but not forgotten here

This week has been a bit challenging to me health-wise as I struggled a bit with a running stomach after having eaten a salad in one restaurant. I know we don't normally talk about these issues when we travel, we prefer to report on the positive sides of seeing new places. Well, I don't mind going through some smaller adjustments to the local environment here in Lagos, cause I know in the end it makes my system stronger. But when your body is weak and you wonder if it might be a virus, an infection or even malaria you get to reflect on the importance of good health services. 

Mama Dorcas took me to First Consultants Hospital, a private hospital here in Lagos. The doctor I met had studied at Karolinska in Stockholm, what a coincidence! Now as we were there waitting for the results from my blood test, which I by the way never in my life have experienced so gently that I hardly felt the needle and it didn't even  bleed afterwards, Mama Dorcas shared a story from the time when there was an Ebola case treated at that hospital. 

First Consultants Hospital treated the first Ebola patient in Nigeria, the Liberian-American financial consultant Patrick Sawyer. Sawyer came to Lagos in July 2014 for business meetings. At his first reaction he denied the symptoms and the disease, and was treated for malaria. As he was taken to First Consultants Hospital Dr Ameyo Adadevoh took action in trying to treat the patient and keep the virus from spreading. As Sawyer first denied the disease he even got the embassy to demand his release. Dr Adedevoh refused to release Sawyer and placed him in quarantine despite the pressure from the Liberian gouvernment. It is said that Sawyer in his anger tore off his catheter and pointed at the doctor and a nurse. Sawyer died five days after his arrival in Lagos. Both the nurse and doctor contracted the virus from him and died about a month later. The nurse was serving her first year as a professional, she was newly married and was expecting her first child. Without doubt, Dr Adadevoh in her act to prevent Sawyer to expose others to the virus, saved the city of Lagos and its over 20 million inhabitants and maybe the whole of Nigeria from experiencing a disastrous epidemic.

The Nigerian gouvernment also took other important decisions to prevent the spread, by mobilising their epidemiologists they traced down all individuals that Sawyer had been in contact with since his arrival in the country, and those of other Ebola cases. They visited a total of 26000 households and played a role in spreading information and preventing false rumours to cause riots and civil unrest.

Within three months the most densely populated nation of Africa had contained the Ebola virus with only eight deaths. Much thanks to those who unselfishly gave their lives to serve and protect others. Including Dr Adedevoh and the nurse treating Sawyer. The unheard stories of secret heroes that rarely reach the media in the West! 

Dr. Ameyo Adadevoh

Glädje och elkablar

Jag sitter på mitt rum i Oworonshoki, det är varmt, fuktigt och någon granne har visst fest ikväll så högtalarna dunkar på för fullt i hela kvarteret, bilar tutar och det är allmänt dammigt. Detta är Lagos, staden som många säger att man 'antingen älskar eller hatar'. 

Hemma hos oss bor vi tre barn och tre vuxna i en lägenhet med tre rum och ett vardagsrum, ett kök också. Här har vi rinnande vatten i stort sett hela tiden (det har bara hänt en gång under min vistelse här att det inte funnits rinnande vatten i kranen). Vi har en generator också som dundrar på balkongen för elen kommer och går lite som den vill. Under dagarna följer jag med Mommy till hennes kontor vid Lagos Universitet, där studerar också farbror Laye för tillfället. Jag har fått tillåtelse att sitta i biblioteket och läsa under tiden som farbror Laye har sina lektioner. När han är ledig jobbar vi tillsammans med Baa språket som är hans modersmål. Vi jobbar med ordlistor, fraser, meningar, grammatik, översätter från Baa till Engelska, vi sjunger sånger och jag får lära mig Baa.

I söndags besökte vi en grupp Baa talare som alla har vuxit upp i Kwa eller Gyakan men numera bor i Lagos. Där fick jag göra min första presentation på Baa språket. Den blev inte så lång och jag var tvungen att tänka ganska länge innan vissa meningar kom fram. Inför min presentation så bad jag Auntie Dorcas och Uncle Laye att ge mig ett namn på Baa. De tyckte det var en bra idé men vad ska man ge för ett namn som passar? Auntie Dorcas första förslag var ett namn som var lite svårt att uttala tyckte jag, men hon tyckte det passade då betydelsen av namnet var något i stil med 'Guds elkabel som förmedlar ljus'. Ja, det är inte illa att bli associerad med Guds elkabel men jag tänkte det kan vara bra undvika kortslutning så finns det inget annat, något med M som i Mirjam. Ja, varför inte Mitan, eller Dimitan. Mitt namn stavas ju med 'j' och många engelsktalande tycker det är lite märklig stavning när de uttalar mitt namn efter engelsk ortografi 'Mijam' så Mitan är inte så långt ifrån. Så från elkabeln fick det bli, Zɨ mi kaa Dimitan, vilket ordagrant betyder 'Mitt namn är Glädje'!

 

I love Nigeria

I went to the Nigerian embassy this week to apply for visa. The embassy is a place where people wait. Some wait for new passports others wait for visa, others might just keep someone company. I felt rather at home in the atmosphere. The man in the reception looked down at my papers, and then looked at me asking what brings a swedish girl to apply for a Nigerian visa in Paris. I said, Yes, I'm a swede, and I'm a student here in Paris, and I love Nigeria. The man obviously did not expect that and couldn't hide the smile coming across his face. I didn't plan to proclaim my love for a country I've never visited, so openly at the embassy, but it just came naturally: I love Nigeria!

While preparing for my first fieldtrip I've read travelguides and articles on Nigeria, and I try to read from as many different authors as possible. Some English, French and of course I want to know what Nigerians think about their own country. Unfortunately I haven't found a travel guide by a Nigerian yet but will be happy to read it if there is one. However, there are obviously many who want to share their opinion about this country, the most populated in Africa, and third in the world, estimations vary between 140-180 million inhabitants. The biggest economy in Africa and sometimes referred to as the 'Giant of Africa'. Linguistically, Nigeria has one of the highest density of languages in the world, with approximately some 500 languages. Most of them are among the least described languages in the world. Nigeria also seems to be one of the most religious nations in the world, less then 1 % considered themselves atheists in 2012. You can find all denominations of Christianity, and all branches of Islam coexisting more or less along with African traditional religions.

Now, despite all the enthusiasm and fascination people might have for Nigeria I find some dissapointment or contempt in phrases like "a giant with feet of clay", "a growing giant or a failing nation?". I read about the chaotic city of Lagos, which got the Guiness record in 1983 as "the world's most dirty city", an environmental catastrophe. I read about corruption and a malfunctioning economy where 100 000 - 400 000 barels of oil dissappear every day(!) I read about beutiful landscapes and hot springs, potential touristic cites, and national parks, that are slowly fading as they are not being well kept. I read about conflicts where about 800 000 children have been displaced in order to escape Boko Haram violence. I read about a so called brain drained state where young adults go abroad for higher education and only come back for visits. The other students left in the country, the majority by the way, drop out of school, leaving them with too little education for a qualified job, but too high education for traditional manual farming. 

Nigeria has oil, gas, fertile land, and other natural resources, not least it has lots of creative people, with one of the world's largest population of youth. With rainforests and mangroves in the south, desert in the north, mountains in the east, and two big rivers, Benue and Niger, flowing through the land, I can only imagine its great biodiversity.

Nigeria is certainly a dynamic nation with lots of potential, facing some seriously big challenges. Still when I say that I love Nigeria, I believe there must be someone who loved Nigeria long before me. Someone who honestly believes in this nation and the people inhabiting it, its languages and cultures, someone who trusts them with an aboundant supply of natural resources. I'm determined to go there and discover who those people are. I'm going to meet young men and women in this "Giant of Africa" and listen to their dreams and hopes for their future. I believe in you, I believe in your nation, I believe you can be the change, cause someone else far more greater than me, loves your country unconditionally, he invested the best he had to give you a future and a hope. So what else can I do but to love you, Nigeria!     

Ett val eller två

Sitter här på kontoret i Villejuif och borde egentligen jobba. Ibland måste man ju bara skriva av sig lite innan man kan fokusera sig på det man ska. 

Jag öppnade mitt facebookkonto igår, efter mer en ett år. Jag hade egentligen inte behövt öppna det om det inte varit för alla bilder som jag förlorade när min externa hårddisk gick sönder i våras. När jag sitter och tittar på foton av vänner från olika tider i livet så påminns jag hur lätt det är att felaktigt jämföra sig med andra. Titta vad den har hunnit med, eller oj så vacker hon har blivit, de har gift sig, en annan har fått barn, någor har rest jorden runt typ etc. Vad har jag hunnit med i livet, vad har jag inte gjort ännu? Det är lätt att hamna i att man antingen ser sig själv som bättre eller sämre än andra. Tyvärr, är inget av det en sann verklighet, det fungerar inte att vara varken bättre eller sämre. Antingen blir man överstolt eller hamnar i självmedömkan som om livet bara en kedja av händelser utan min inverkan eller påverkan.

Jag minns när en god vän påminde mig om att inte vara ett offer. Att inte vara ett offer för mitt eget liv. Det är trots allt jag som har gjort de val som lett till där jag är idag. Vad har jag som jag själv inte valt? Om jag valde att tacka 'ja' eller 'nej' till något i livet spelar kanske inte så stor roll. Vad som räknas mer är kanske 'varför'. Vad var det som motiverade mig, vad fick mig att välja som jag gjorde, var det för pengar, ära, framgång, uppmärksamhet, eller var det av ärlighet, längtan efter sanning, kärlek och rättfärdighet? Jag kan bara svara för mig själv och vet inte så mycket om någon annan. Då blir jag så översvällande tacksam att jag fått göra så många rika erfarenheter i livet, och ja, det var jag som valde att tacka 'ja' till var och en av dem. Nu fortsätter jag framåt i väntan på nya äventyr, tittar tillbaka gör jag ibland, och då ser jag att det var jag som valt den väg jag är på nu. Nu följer jag Jesus, han påminde mig igår att han bara går framåt, aldrig bakåt.

Vända andra kinden till - eller inte?

Det har nu gått två veckor sedan attackerna här i Paris. Förra veckan var jag hemma en sväng i Stockholm. Inte att förvånas över så stod det fortfarande om terrorhot på löpsedlarna och vi pratade om det hemma, i skolan och i kyrkan. Jag lyssnade och försökte tänka mig in hur vi försöker övervinna någon slags fruktan över att vi inte längre har kontroll. Om vi någonsin haft det?! 

Därute finns människor som lever under hot varje dag, de är tillfångatagna, blir sålda, för vissa är döden kanske en räddning. Vad har jag egentligen upplevt i mitt liv som kan ens vara i närheten av att behöva frukta? Ändå fruktar jag, tänk om något skulle hända någon jag älskar? Men jag fruktar även andra saker, att känna mig ensam, bli kritiserad och allmänt vara ouppskattad. Sånt kan verkligen såra och göra mig rädd för framtiden. Annat jag fruktar är min egen oförmåga att förändra dåliga vanor, själviskhet eller avundsjuka. Egentligen vill jag inte frukta någonting utan lära mig övervinna det onda med det goda. 

Min farmor sa alltid att 'det ordnar sig' och det var ett trosstarkt uttryckt att lita på i tider då kassan kanske var mindre än utgifterna, eller vintern alldeles för kall och maten lite för lite för att räcka till alla nio. Hon övervann sin fruktan och hjälpte på så vis många andra att tro och det fungerade.  Men man kan liksom inte längre säga 'det ordnar sig' när någon står med automatvapen framför en, eller kan man det? Vad skulle en mamma ha sagt till sin dotter i en av Birkenaus gaskamrar? Ord kan trösta och hjälpa men förändrar inte nödvändigtvis en situation, iallafall inte med omedelbar verkan. Hur är det då med att vända andra kinden till, fungerar det? Hade inte folk och nationer valt att med våld stå emot nazisterna så är det logiska att tänka att många fler skulle ha dött under andra världskriget. Det känns därför inte så förtroendeingivande när biskopar som, så vitt jag vet, aldrig sett döden i vitögat säger att vi ska prata med IS. Någon annan som genomgått lidande och tortyr, sett hela sin släkt nermejad eller så, kanske kan säga något om saken och om det verkligen fungerar, det där att vända andra kinden till.

Samma Gud som uppmanade Israeliterna att utrota sina fiender i Gamla testamentet uppmanar oss att be för dem som förföljer oss. Dessa är till synes två motsägelsefulla dimensioner, om det inte är så att de tillämpas på två helt olika kontexter, i likhet med lagen om gravitation och aerodynamik. I krig mot ondskan och orättvisan så måste det onda till slut tillintetgöras. Den som är mest upprörd och vred över ondskan borde ju vara Fader Gud själv, det finns ingen möjlighet att han skulle godkänna, finna behag i eller stå likgiltig inför orättvisorna i vår tid. Ändå griper han inte till synes in med våld och legioner av änglar?! 
 
Min pastor påminde oss i söndags om att det är en väsentligt stor skillnad att döda sig själv och andra för att man själv ska komma till himlen och att vara sann martyr som ger sitt liv för att andra ska få liv. En syrisk präst vittnade om att IS soldaterna som fängslat honom ofta frågade honom om hans tro, särskilt om Jesus död på korset och uppståndelsen (just de bitar som koranen säger aldrig ägde rum). Kanske IS soldater ändå söker lite hopp i sin destruktiva förintelsemaskin? (känns lite ofattbart dock då de verkar leva i en annan verklighet, men de är ju fortfarande människor eller?) Jesu död vittnar ju om att vara fröet som sås, som dör, inte för att det älskar döden utan för att det älskar att ge liv. Jag vet inte så mycket om att ge mitt liv för någon annan. Kanske jag i min vildaste fantasi kan föreställa mig att jag tar på mig bombvästen istället för att en 11-årig flicka ska sprängas i luften på en marknad av några galna terrorister i norra Nigeria. Men en psykopat till terrorist vem kan föreställa sig att ta hans plats? Jesus är vårt exempel, kanske?

Jag vet inte om vi alla kommer bli offer för terror och död och om det är bäst att bli offer med eller utan vapen i hand. Mitt enda hopp är Jesus. Han sa att han är uppståndelsen och livet och att om någon tror på det, att han ÄR uppståndelsen och livet, ska den personen leva även om han än dör. (Joh 11) Jag vill leva, så Jesus hjälp mig att dö i tro var och när än min död kommer till mig.  

Bibliothèque National de France

Nationalbiblioteket i Paris (BnF) världens sjätte största bibliotek. Att gå igenom dessa säkerhetsgångar, enorma korridorer som omger de ännu större läs-salarna, som i sin tur omges av till synes oändliga hyllor av böcker och dokument, känns som en blandning av att vara i ett enormt stort arkiv, som att befinna sig i en virtuell värld,  och som att vara i himlen. För det känns bokstavligen overkligt då jag finner det svårt att föreställa mig något vackrare (även om jag förstår att himlen säkerligen är vackrare än något som går att jämföra med här på jorden). Tänk er 40 miljoner, av manuskript, böcker, tidningar, i stort sett allt som publicerats i Frankrike sen 1300-talet. Det innebär en nitiskt detaljerad katalogisering och hantering av 1000-tals dokument som anländer varje dag. Vackrare ändå tycker jag deras vision är, att göra dokumenten tillgängliga för alla. 

Jag har mitt studentleg och mitt pass och efter att ha gått igenom en första säkerhetskontroll vid entrén, som i övrigt liknar mer entrén till en stor flygplats, fick jag en kölapp, jag registrerade mig, skrev under besöksreglerna, betalade mitt årskort (för det reducerade priset 35 €), gav sedan min väska till personalen vid garderoben, använde mitt kort för att komma igenom första spärrarna, därefter tog jag två rulltrapporna för att ytterligare finna en säkerhetsspärr och en ingång till alla läs-salar, och fick så tillgång till en läsplats i det största arkiv jag någonsin sett. Vilken ära att få tillgång till ett av världens största arkiv, att enkelt kunna få del av dokument om språk i Afrika tack vare att andra arbetat här i hundratals år med dokumentation. Det är värdet av en demokrati, Merci France!   

I love me!

Have you ever had a dream? Have you ever felt like you had to give it up? Have you ever felt like your dreams were going through fire and all that came out was burnt ashes? Have you been alone in times when it felt like everyone watched you fall and thought you would never rise again? Have you ever been in love? Have you ever had to give up someone you truly admired, or had to reject someone whom you felt loved you more than any other ever had before? I wish to share my story with you, maybe not all the details right here, but if you come to Paris for a coffee or two I will.;)

I have heared that we humans were created for intimacy. We are love starved. We seek closeness in all ways possible, some more extreme than others. The crazy thing is that despite our inherent longing for intimacy we seem to have lost the code how to get the true, long lasting love relationship that we all so desperately hunger for. As for me, I have fallen in love so many times. But I look back at my experiences in life and see where they have brought me today. 

A few years ago, I said 'yes' to a man I didn't know. I proclaimed my love for the man in a local newspaper and told a national paper in Sweden how I was going to marry a man I had hardly met. People tried to tell me that it was a bad idea. But I was in love, so convinced of what I wanted. Nothing could move me, I was so full of faith and confidence in that young man and in God. I didn't tell anyone how afraid I was, how I cried when he didn't respond to my love the way I expected or he made choices that went straight opposite to my convictions. I believed love was all about giving up myself in every sense. When the man didn't get a visa to come to our wedding (which I had planned despite all those warnings), one week before our planned wedding date, yes after having bought the dress and made the arrangements and all, I canceled the wedding. The young man on the other side of the world had been brave enough to let me know he was afraid, and he said 'let's wait'. That day felt like the worst in my life. There was no way anyone could comfort me. He didn't say he was leaving, but he basically said he wasn't sure he could stay with me, even if he wanted, he wasn't sure. Right there when talking to him on the phone I realised I had a choice. I could chose who I wanted to marry and I could also chose not to marry. I cried every day for months because of the pain in knowing that I loved him but realising I no longer wanted to marry him.  

When hurt, we still try to move on, forgive, keep the good and forget the bad. Since the heart is a muscle it needs to go through some hard time excercising, right? I too had to move on, and not too long after, I met a man on a night bus going from Bamenda to Yaounde, a man who cared for me and touched my heart in ever deeper dimensions than any other man. I was swept away, I was the center of someone's affection, someone who boaldly proclaimed that he loved me. Once again people around me warned me, out of love or out of fear that they were losing control over me, I don't know. However, I wanted to be free, I refused to listen to people who seemed to be locked up in religious rules. Inside of me it couldn't have been a more difficult chaotic storm of emotions, one moment I would be sure I could stand up for my love and let the world know their opinions mattered less to me. In the next moment I was filled with fear, I was paralysed. I got back and forth in our relationship so many times I stopped counting. With time, I realised I once again had to make a choice, a choice that I alone had to make.

Now, if I wish to keep anything from my previous 'failed' or broken relationships, lost trust and misunderstandings, it is that life remains beautiful.  A broken heart doesn't mean a dead heart. My dreams are not dead, they are more alive than ever. I am not dead, I'm still alive and I can smile. I love my life, cause it is mine and noone else's, it is my responsibility today to make choices that can lead me in the direction of my dreams. I would even state that it is first when I live the life given to me that I can genuinely appreciate other people for who they are. Last year in my turquoise home with yellow tiles in the hills of Bambili I got to know many lovely children. One girl gave me her drawing and it pictures it so well. Only here can our broken hearts mend and be engraved with what is crucial for any future relationship, with a little more understanding for others, and most of all, courage to love again.