Förra veckan hade vi planering här på kontoret i Bamenda. Vi gjorde upp en plan för de kommande 18 månaderna inom språkforskning, alfabetisering och bibelöversättning, ja i stort sett alla områden som ett språkprojekt som Mmen innehåller. Det kan tyckas enkelt och litet när man planerar att publicera ca fem små häften med berättelser från bibeln, trycka en sångbok eller starta träning av lärare och börja läs och skriv undervisning för vuxna. Men för ett språk som för bara några år sedan inte hade ett alfabet, för människor som aldrig tidigare läst på sitt eget modersmål och heller inte skrivit på sitt eget språk, för dem betyder det en stor skillnad att kunna höra en bibelberättelse och ha en sångbok på sitt eget språk. Det är inte bara en person som är involverad i alla dessa delar, det måste finnas lärare som är villiga att träna andra att läsa och skriva Mmen, det behövs material för undervisningen, det behövs en plats för att samla människor till undervisning… I april planerar vi att ha vår första introduktionskurs för personer som vill vara med och starta läs och skrivundervisning i Mmen. Vi vet inte än hur många som kommer, men spännande är det. Varje individ som finns med i projektet har en viktig roll. 

Under veckan fick jag också tillfälle att prata med två pastorer från Bafumen. De berättade för mig och hur deras församlingar är frukten av några missionärer som kom och arbetade i Kamerun under 1900-talet. Det är mycket som finns idag tack vare människor som gav sina liv för att leva för andra, människor ute på fältet och människor på hemmafronten. Där vi stod och pratade jag och pastorn, tänkte jag på min farmor som aldrig hade samma chans som jag, eller min morfar som ville åka ut men aldrig fick möjlighet, och som så många andra vänner bett för andra länder och folk som aldrig hört om Jesus. Jag tänker på vilken nåd det är att jag fått chansen att vara en del i denna länk av människor, förebedjare, understödjare och alla som gått före. Tänker på Heb 11 att vi skall uppnå fullkomligheten först tillsammans… vi och dem.

I'm privileged

                                                     


24:e december är det idag och de flesta av er därhemma har nog ätit både sill och potatis, köttbullar och prinskorvar, hunnit se på Kalle och sjungit julsånger och kanske delat ut en och annan julklapp. Min julafton har inte varit så traditionell som den brukar, varken Kalle eller prinskorv har det blivit... men ändå vilken välsignad dag. Gud som är överraskningarnas Gud, är expert på att sända oss välsignelser på sätt och genom situationer som vi själva inte kan förutse. Idag tex när jag stod och skalade potatis ringde det på dörren och där stod Chantal, en grannflicka som ville komma och hälsa på mig just idag. Medans vi skalade potatis tillsammans fick jag höra lite om hennes familj, om hennes pappa som är på sjukhus och att hon var tredje bästa elev bland klassens 50 elever. Vilken tjej, vem vet vad det kan bli av en sådan 11-åring en dag. Lite senare kom mina gäster, en pastorsfamilj med sex barn, jag som aldrig brukat laga mat till andra än mig själv, fick idag med Chantals hjälp ihop en middag för en hel familj. Gud är god! Vi åt potatismos med kött och vitsås, sen läste vi julevangeliet och bad innan barnen fick varsin liten julklapp, sen lekte vi och skrattade så taket gungade... tänk vilken välsignelse!

Igår kväll när jag och min syster Nisa från Bafumen satt och pratade så kom vi fram till att det var första gången för oss att fira jul någon annanstans än hemma hos mamma och pappa, min syster la snabbt till 'we are privileged'. Jag tänkte efteråt hur sant det var det hon sa, att vi är privilegierade. Privilegierade att få vara på en ny plats, få lära känna nya människor, ge en liten julklapp till någon som inte brukar få någon, få leka, skoja och skratta tillsammans med vänner och familj som man inte hade mött om man hade stannat där man var. Jag tackar Gud för Julen 2011, det är sant att den var annorlunda, den var ny och unik... den var välsignad. Jag är privilegierad! God fortsättning kära vänner!