The Farm

I Bambili har regnperioden kommit. Människor behöver regn, växterna och planteringarna behöver regn. En del har redan fått första skörden från sina gårdar. Jag bestämde mig för att göra ett litet land, en liten plantering, en liten trädgård. Jag har aldrig planterat någonting tidigare i mitt liv. Kanske ett solrosfrö i skolan, men annars har jag inte planterat, vattnat eller skördat. Jag har läst om det, jag har sett andra göra det, men jag har aldrig själv planterat.

I Bambili vaknar kvinnorna kl fem på morgonen och går till sin "farm", jag vet inte vad vi kallar det på svenska. Man går uppför en väldigt brant backe ca 5-10 km. Sen arbetar man där till sent på eftermiddagen och går tillbaka runt fem på eftermiddagen. Barnen lämnar man hemma, de som är för små för att klara av hela långa dagen och arbetet, de väntar tills mamma kommer tillbaka innan de får något att äta. Har de tur har hon lämnat mat i grytan på morgonen så de har något under dagen, men det är inte alltid det räcker och kanske det finns något äldre syskon, eller mindre som redan ätit upp allt själv. Ja, livet här är lite annorlunda för de små.

Jag fick låna en hacka från min granne och jag började gräva i jorden. Min plätt är inte så stor kanske 5*10 m. Mina grannar kom och hjälpte mig och de skrattade åt mig, att en vit ska försöka plantera något, det var mer än de kunnat föreställa sig. Det är roligt att lära sig nya saker, men det är inte lätt. När jag försökte mig på att gräva och vända på jorden, så insåg jag, wow vilket yrke, dessa kvinnor jobbar nedåtböjda så här i timmar. Efter en liten stund fick jag blåsor i händerna och ryggen värkte men de, de jobbar så här varje dag. 

Jag planterade majs, selleri, persilja bla. Så förväntansfull att se hur de kommer växa och en dag kommer jag få skörda. Men visst kommer det ta tid, och visst krävs det jobb, vattna och rensa bort ogräs. Jag behöver tålamod, våga vänta, våga tro att det kommer bära frukt, bara jag inte ger upp.

 

Vad heter den här?

De senaste två veckorna har jag fått förmånen att delta vid två workshop med antropologen och lingvisten Roger Blench. En av världens kanske främsta forskare med fokus på västra Afrika. Det var en sådan förmån att resa med honom och jag försökte ta tillfället att fråga allt jag kunde om alla möjliga ämnen för Roger är mer eller mindre ett levande uppslagsverk med kunskap inom etnologi, arkeologi, lingvistik, antropologi, biologi, historia, etnomusik etc. Vi besökte Bafumen och Wum. Wum är en by där man arbetat för att göra ett lexikon eller en ordbok över alla verb och namn i språket. Mycket spännande. Vi bjöd in gamla människor som fortfarande kommer ihåg namnen på växter, djur och insekter etc. namn som de yngre generationerna slutat använda eller bara glömt bort. Den här pojken på bilden var med oss ut på en utflykt och han tog tillfället att plocka svamp till kvällens måltid. Under samma utflykt hittade vi en blomma som ingen kunde namnet på. De visste att det fanns et namn men ingen i gruppen kom ihåg det. Så är det med många språk här. När ord och uttryck inte används glöms de bort. Det kanske inte är så farligt att ett språk tappar ett ord eller två. Men vad som också händer med att ord förloras och glöms bort är all annan kunskap som fanns länkat till det. Kanske det fanns en historia, eller en tradition, en läkande medicin eller något annat bra man kunde använda växten till. När namnen försvinner, försvinner även kunskapen.

Nu fick vi chans att skriva ner allt som den äldre generationen kunde komma ihåg vad gäller växter, träd, insekter, reptiler, däggdjur, fiskar, och mycket mycket mer. Så spännande att återupptäcka dessa språk både för dem och för oss. Visste du att det finns en fågel häromkring som har röda fjädrar och om man jagar den måste man se till att fånga den innan den innan den faller till marken för då anses den röda färgen förlora sin färg. Visste ni förresten att det finns minst 7 sorters olika möss här. Det finns också ett stort antal olika myror och termiter. En del används i traditionella riter bla. finns det en myra som verkar hålla borta onda andar. Därför tar man ofta nyfödda barn och sätter i myrstacken så att myran kan bita barnet och bli ett beskydd för barnet. Det kan vara både intressant och ibland skrämmande att lära känna nya kulturer. En sak har jag lärt mig dock och det är att det är nödvändigt att ta tid att lyssna till människors tro, vidskepelser och historier om man ska kunna nå dem med ett budskap som blir relevant för dem. Vad innebär det för oss att Gud är vår beskyddare, jo bla. innebär det att vi inte behöver frukta om någon uggla landar på vårt tak. Vare sig det är en förklädd medicinman eller häxa som sitter på ditt tak eller inte så behöver du inte frukta. Herren Jesus är med dig och du behöver inte frukta något ont inte ens ugglor.    

Ormens huvud; KROSSAT!

Kära vänner. Jag kan inte nog tacka Gud för allt han gör för mig. Jag får erfara hans beskydd och vägledning varje dag här. Jag kom hem i måndags efter att varit borta en vecka i Wum, där vi hade ett workshop hur man samlar in data, namn på växter och djur bla. Jag åkte sen vidare till Bafumen och besökte min familj där. Fonen var mycket glad att veta att han har vänner i Sverige som ber för honom :) 

Jag kom hem på eftermiddagen och runt kl 10 på kvällen gick jag och la mig. Jag hade inte somnat riktigt men låg slumrande i sängen när jag väcktes av att något rörde sig vid sängkarmen. Jag tänkte att det var en mus, men varför skulle en mus komma så nära? Jag tände lampan och såg först inget särskilt, gick ändå upp och tände taklampan. Det var då jag såg en svart svans mellan väggen och min sängkarm. (ca 30 cm ovanför mitt huvud.) Jag tänkte att det här ser lite större ut än bara en ödla. Normalt om man tänder lyset så springer ödlor och gömmer sig någonstans. Men den här svansen liksom satt fast, men försökte röra sig uppåt ur springan mellan väggen och sängen. Jag ville gråta men visste att jag var tvungen att klämma till den så den fastnade ordentligt och iallafall inte kunde röra sig. Jag bad Gud om hjälp. Bokstavligen bad högt: Jesus ge mig kraft NU! Jag tryckte sängen närmare väggen och 'saken' satt nu fast. Jag gick ut i köket och hämtade en stor kniv. Jag hade inget val. Jag kunde inte väcka någon, alla låg och sov, och vad skulle de göra? Jag måste döda den här saken. Vad visste jag, kanske fanns det fler, eller var det bara en, var den farlig, stor, lång, var fanns huvudet, kommer den försöka komma fram och bita? Jag tog mod och började skära och upptäckte att det krävs ganska mycket kraft att skära i skinn när ett djur fortfarande lever. Till slut delades den i två delar, svansen åt ett håll och huvudet kvar bakom sängen. Jag visste inte om den fortfarande kunde röra sig snabbt. Jag drog fram sängen för att se vart huvudet tagit vägen och visst levde den fortfarande. Jag hämtade min största sopborste och slog mot huvudet, men den rörde sig så det var svårt att träffa. Jag tryckte till den tills jag krossade huvudet. Jag slog flera gånger och till slut låg saken där orörlig och krossad. En orm mellan 50cm och 1 m lång. Svart. Hur hade den kommit in? Hur länge hade den varit där? Varför hade den kommit? Pga möss eller pga kyla? Jag vet inte, jag kan bara spekulera.

Fienden vill använda allt för att skrämma oss och hindra oss att göra det vi är kallade att göra och vara det vi är kallade att vara. Jag vägrar att låta mig styras av rädsla och besvikelse. Även om saker inte blir som jag har tänkt. Jag hoppas på Gud. Han lär mig att trampa på ormar och skorpioner och att veta vem jag är i Kristus Jesus. Jag vägrar att frukta något ont. Vare sig missmod, besvikelse, brutna löften och drömmar som dröjer, eller spindlar, giftiga djur eller ormar i storlek 1 m. Jag är Jesus vän och tjänarinna och min uppgift är att älska, övervinna fruktan och mörker med kärleken från Gud. Jag har ingenting att förlora, jag kan inte vända om nu. Jag kan inte ge upp. Oavsett vad vi möter för motgångar just nu. Kanske fienden säger: trodde du det skulle vara lätt att göra detta, vara missionär, vara kristen, följa din kallelse, följa din dröm? Tveka inte; krossa ormens huvud! Du är en övervinnande, ormdödande, segrande Jesu efterföljare :)

Lära från början!

Idag är måndag, en ny vecka med nya utmaningar och nya spännande uppdrag. Jag reser till Yaounde imorgon för att vara med på ett möte för lingvister på vårt kontor där. Men det har hänt mycket på en vecka här.

Vi hade ett möte med våra sponsorer och partners från olika delar av världen, Kanada, Burkina Faso, Fillipinerna, Guinea Bissau i Mmen i fredags. De kom för att undersöka vårt alfabetiseringsprojekt, för att träffa pastorerna och översättarna där. Vi hade ett bra utbyte av kunskap och erfarenheter för att se hur vi kan utveckla projektet mera. När saker och ting går framåt finns det anledning till att glädjas och vara tacksam men ännu mer borde vi se hur vi kan göra saker ännu bättre. Det är dock svårt att diskutera vad vi inte lyckats så bra med. Jag vet saker som jag vill göra annorlunda för projektet i Bambili den här gången. Jag vill vara mer inriktad på att göra det folket vill. De har säkert många ideer om vad de tycker är intressant och viktigt i sitt språk. Om vi nu får chansen att skriva och publicera något tillsammans med folket i Bambili bör det vara något som de själva är intresserade av. Kanske de vill publicera namn på djur, träd, eller sina ordspråk, historier, sånger, recept eller berättelser som kan hjälpa människor i vardagen. Låter inte så komplicerat kanske att låta människor styra själva över sitt språk men det är så lätt att gå in i sitt eget projekt, man drömmer och gör det man själv tror är bäst när ens medarbetare sitter och tyst håller med fast de kanske har en annan idé. Det är inte lätt det där med kommunikation.

Så igår, kom det 13 barn och ville lära mig Bambili. Barn är verkligen bra lärare. De är inte rädda för att rätta mig och de försöker prata så tydligt de kan för att jag ska höra varenda konsonant, vokal och ton. De lärde mig namnen på olika kroppsdelar så vi sjöng tillsammans: Atu (huvud), mbi'lu (axlar), njam (rygg), bətam (ben), mkwi'ɗu (knän), mɨkwu (fötter) Nwi lə kɔŋɔ wɛ nu (Gud älskar mig!) Så roligt. Vi kunde inte låta bli att skratta när vi försökte sjunga sången så fort som möjligt. Tänk vad roligt det kan vara att lära sig språk! 

En kvinna - vilken hjälte!

Igår hade vi en särskild dag på CABTALs kontor i Yaounde vi firade internationella kvinnodagen. Därför lämnade jag Bafumen torsdag kl 18 med motorcykel för att hinna till Fundong och ta minibussen till Bamenda och där köpa biljett till nattbussen som skulle ta mig till Yaounde. Jag överlevde bussresan och stoppet kl 3 mitt i natten vid Makenene visar att det finns platser som aldrig sover här i Kamerun. Det var full fart på alla som sålde mat, frukt och så barerna så klart, men dem försöker jag undvika. Jag hamnade bredvid en kvinna som är blind Mama Yila Elizabeth. Hon blev blind när hon var tolv år efter att ha drabbats av fileria, jag vet inte vad det heter på svenska, men det är en sjukdom som ger utslag på kroppen och det kliar och till slut äter bakterierna upp pupilen i ögat så man blir blind. Väldigt tragiskt. Men som hon sa: Jag hade kunnat dö men jag överlevde, jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Hon berättar lite om sitt liv, hur hon stöder och hjälper andra blinda, hur hon själv gör halsband och säljer för 1000 CFA (ca 14 kr). Jag frågade hur hon kan göra så vackra halsband utan att se. Hon berättar att hon har någon som hjälper henne välja färger, och så klart hon har något att referera till eftersom att hon kunde se som barn. 

Sen berättar hon hur hon försöker hjälpa sina fem döttrar att klara sig bättre i livet och ta sig ur fattigdomen hon själv växte upp i. Pappan till barnen eller papporna har aldrig frågat efter barnen. Nu har äldsta dottern gått 3 år på universitetet och de andra är också i olika skolor och utbildningar. Så där satt jag i bussen och klagade lite över de obekväma sätena, den högljudda musiken, värmen och så tänkte jag på min granne bredvid. Hon är blind, för henne är det alltid natt på ett sett, utan ljus, och utan vägledning, mer än hennes stav och eventuellt hjälpsamma människor. Men hon klagade inte, inte verkade hon särskild rädd heller för att ge sig ut på en resa alldeles själv utan någon vägledare. Hon litar på Gud, "vill han ta hem mig så är jag hans". Jag antar att om vi låter oss styras av rädsla skulle ingen av oss komma utanför vårt hus ens. Hennes mod uppmuntrar mig, hennes totala osjälviskhet att leva, arbeta och tjäna andra ger mig sådant hopp. Att det finns människor som hon, då har jag absolut ingen rätt att klaga om än saker och ting inte alltid blir som jag tänkt, det finns någon därute som väntar på en hjälpande hand, någon som kanske är blind som Mama Yila, som söker efter lite hjälp och stöd i att hitta vägen rätt, eller någon som jag som ser men som är upptagen av livets alla måsten så jag glömmer bort att se människorna runt omkring mig. Tack Jesus för att du öppnar mina ögon så jag kan se som Mama Yila!

Här tillsammans med några underbara kvinnor i Bambili

Bambili - vilket underbart folk

Jag vet inte vart jag ska börja... jag har senaste två dagarna varit i 'min' nya by, Bambili. I tsidags kände jag inte en enda människa där, men så fick jag ju kontakt med proffessorn i Usa, vars syster Mama Mary jag träffade i Bamenda, som i sin tur hade en son som bor i Bambili. När jag klev ur taxin i onsdags ställde jag mig bredvid Auntie Dora, hon säljer apelsiner där vid vägskälet 'three corners' Bambili. Hon gav mig generöst en av sina saftiga apelsiner. Vilket välkomnande. Sen mötte mig min bror som jag aldrig träffat förr men som är son till Mama Mary och eftersom han är hennes son och jag är hennes nya dotter så ser han mig som del i familjen. Han heter Benedict men är mest känd som Daddy. Alla i hela Bambili känner Daddy och han tog mig med på en sightseing över hela byn på sin motorcykel. För besväret bad han inte om någon betalning, han såg det som sin egen del av projektet att utveckla bambili språket. Daddy hade till och med letat efter ett ställe för mig att bo. Huset var nytt och fint, ett rum och ett litet köt och litet badrum. Det var bara ett problem husvärden ville att jag skulle betala mycket pengar och dessutom var rummet inte riktigt så stort och ljust som jag skulle behöva. Men tänkte jag vi får väl tänka på det. Så kom jag hem och tänkte att om husvärden inte kan komma överens med mig om ett rimligt pris, hur ska vi då kunna lösa andra problem som eventuellt kan uppstå längs vägen. Sen om det är så där mörkt inomhus hur kommer jag då att kunna studera och läsa bra. 

Så i torsdags, igår, anlände hela mitt CABTAL team till Bambili och vi besökte Fonen. Vilken man, ung men med mycket auktoritet och väldigt gudfruktig. När han nu hörde att sister Mirjam letar efter ett ställe att bo på kallade han på sina egna bröder och vänner och beordrade dem att söka reda på en plats. Jag häpnar och förundras när jag besökte platsen idag. Vilken lägenhet, två rum och ett stort badrum, fin veranda och sen vilken utsikt! Jag hade inte kunnat valt en vackrare plats att bo på. Är inte Gud stor och vacker och underbar som ger sina barn sådana överraskningar.  Gud förmår att göra långt mer än vi kan bedja eller tänka!

Bamenda - I don reach fine oh!

Äntligen hemma, äntligen tillbaka i Bamenda, efter att ha åkt efter bussen, som åkte så där en fem minuter innan vi hann fram och som vi till slut hann fatt vid en bensinstation, och efter sex timmars resa på en överaskande hålig men stundvis relativt hel väg så kom jag äntligen fram. Jag fick damma av mina väskor, efter en lång resa i ett sandigt baggage utrymme blir nästan allt rött av sand, sen fick jag landa i BRTC, Bamenda Regional Training Center, bara ett år gammalt center som CABTAL har byggt här. Jag tyckte det var så fint, men bara det att det var lite ensamt så jag åkte till Uncle Paul Kimbi. Han är mer som en far för mig här i Bamenda, och han och hans fru tog så fantastiskt emot mig när jag kom så där på en kvart. Jag fick träffa Afu, Blessing, Meakness, Smith och lille JJ och Marceline och Kalesta med flera. Vi lekte kurragömma, mycket roligare än att plugga, sen kom mörkret och det var dags att sova. Lilla Afu, 8 år, ville inte gå hem så hon fick sova mellan mig och Kalesta. Vilken förmån och jag slapp sova ensam!