Se på fåglarna

Snart blir det dags för mig att packa resväskan igen. Det är många saker man går igenom när man ska packa. Jag tycker alltid det är lika svårt varje gång, oavsett hur många gånger man packat tidigare. Man vet mer för varje gång kanske vad man behöver eller inte behöver. Vissa är strukturerade och skriver långa listor. Jag är alltid optimistisk och tror att jag ska komma ihåg vad jag behöver och kommer jag inte ihåg det så behöver jag det inte. Att packa väskan hjälper mig att samla mig och reflektera över vad som är viktigt i livet. Man samlar så mycket saker i livet. Saker som man tycker om, eller som andra tycker om, saker man tycker man behöver eller som man fått av någon. Andra saker är mindre nödvändiga men man råkar bara ha dem. Jag samlar alltid på mig en massa saker som kan komma antingen mig eller andra till nytta bland mina vänner. Så att fylla väskan brukar aldrig vara ett problem, det brukar snarare bli svårt att stänga den. 

Det fina ändå när man reser är nog att det finns vänner att ta farväl av och andra som välkomnar en dit man kommer. Därför känns det inte så viktigt att man får med sig alla saker som man tror sig behöva eller inte vill glömma. Det viktigaste blir helt plötsligt det att vara tacksam och glad över de människor man har runtomkring en, som älskar en, bryr sig om en. Grannen som bjuder på te, vännen som kommer på besök, och kära som ber för en, eller bara den som sitter i kassan på ICA och ler. Jesus säger ju till sina lärjungar att det inte hjälper så mycket att oroa sig för vad man ska ha på sig eller vad man ska äta imorgon. Utan att det är bättre att se på fåglarna. Ja fåglarna behöver ju inte packa så mycket när de flyttar. De flyger lätt iväg till sitt andra hem och hittar tillbaka till rätt bo när det är dags. Om jag bara får med mig mitt pass och min biljett borde det räcka. Ja, och så tacksamhet och glädje förstås, men de väger ju inte så tungt som tur är. 

Här bor jag!

Idag fick jag en karta över Bambili. Så nu är det lite lättare att visa vart byn ligger någonstans i relation till andra byar och orter i Kamerun. Nedanför finns också en satellitbild tagen över huset där jag bor, se den lilla pilen. För att ta sig till hem till mig måste man först svänga höger vid den stora korsningen 'three corners'. Efter ca en kilometer kommer man till en katolsk kyrka som kallas Ntsɨ'wi. Där tar man sedan vänster och efter ytterligare en km uppför den branta bergsvägen så kommer man till två barer. Strax efter det finns en liten stig till höger som leder in till mitt hus. Om du råkar ha vägarna förbi Bambili eller så, så vet du var du hittar mig. När du kommer dit kan du också fråga om huset där Mianwi bor. Det är det namn som byhövdingen gav mig när jag kom till Bambili i Mars. Då kan vilken 'okadaman' eller taxi som helst visa dig vägen. Tänk nu har jag faktiskt varit hemifrån i över en månad jag börjar sakna maten, värmen, och inte minst vännerna. Tänk vad fantastiskt att man kan känna sig hemma på så många ställen i världen; Edsvära, Mariannelund, Morogoro, Awassa, Massawa, Rosh-Ayin, Bafumen och även Bambili, för att nämna några :)

Vem talar vad med vem?

  

När man undersöker ett språks livsstatus, till vilken nivå det fortfarande används och kan tänkas användas i framtiden, då vill man gärna få svar på frågor om vem som använder språket, när, var och med vem de använder det. Ibland refererar vi till sådana studier som del av sociolingvistik.

Om ett språk bara talas i hemmet och inte utanför, ute på marknaden, i skolan eller i kyrkan, hur kan då det språkets utveckling komma att se ut, så där om 50 eller 100 år? Egentligen kan man väl aldrig riktigt veta hur ett språk kommer utvecklas, men man kan ju ha olika teorier och också se olika tendenser i historien. Svenskan till exempel kanske inte kommer vara så aktuell i Sverige om 100 år. Vi kanske kommer använda Engelska helt uteslutande, eller varför inte Kinesiska eller kanske rentav Ryska?

I Bambili försöker vi också diskutera och fråga oss, vilka använder egentligen Mbili? Kan barnen prata Mbili helt flytande? Pratar de Mbili med varandra eller bara med vuxna? Ja, det är många frågor och svar som kan indikera hur livaktigt ett språk är. Jag har fått fråga föräldrar, vuxna, barn och ungdomar, och bara iaktta hur de använder Mbili. Alla jag har intervjuat har svarat väldigt ärligt att de faktiskt använder Mbili när de är hemma, men ganska ofta blandat med ord och fraser från engelska och pidgin. Deras ambition är dock att kommunicera med barn och barnbarn genom Mbili. I Bambili är det ganska positivt att alla barn i byn inte bara förstår Mbili utan också talar det. Ja, och när vi säger 'byn' så refererar vi till de som inte bor i centrum nära huvudgatan och universitetet, för där är det mest engelska, franska och pidgin som barnen använder. Andra frågor som vi försöker få svar på är om språket används i skolan och i andra officiella sammanhang. Just nu använder en del lärare Mbili i de tidigaste åldrarna för att förklara saker för barnen, men sedan används Mbili mer och mer sällan. Varför blir det så? Jo, Mbili har ju ännu inte en standardiserad skrift och har heller inga material att använda i skolan. Nästa fråga blir då, vill ni använda Mbili mer i skolan om ni hade undervisningsmaterial? Då blir svaret nästan uteslutande: Ja, självklart. 

Då blir vår nästa utmaning att få utveckla sådana material tillsammans. Vad vill de läsa om i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan? Många frågor att fortsätta undersöka, men åh så roligt det är att få jobba med människor som älskar sitt språk.

 

Mbilis språk-kommitté

Förra veckan fick jag förmånen att träffa Mbilis språk-kommitté. Den består av ett 40 tal män och kvinnor som blivit valda av sitt kvarter, eller sin by, att vara med och bidra till att Mbili får ett skriftspråk. De har olika erfarenheter och olika kunskaper. Vissa har hög utbildning, har jobbat som läkare och lärare, andra är vanliga jordbrukare som kanske aldrig gått i skolan men som gärna delar med sig av sin kunskap. 

När jag träffade Mbili talarna så hade jag ganska tråkiga nyheter att dela med dem. Jag kommer nämligen inte kunna delta i arbetet som planerat. Jag var tvungen att resa bort för en tid och kommer sedan att komma tillbaka. De blev så klart besvikna. Vi är ju bara i början i processen att utforma ett skriftspråk för Mbili. De frågade vad de kunde göra själva medans jag är bortrest. Jag föreslog att de skulle kunna fortsätta samla in data och material som är användbart för oss i arbetet att beskriva och dokumentera Mbili. Sekreteraren skrev ner olika områden som han sedan frågade om vilka som kunde ställa upp och ta ansvar för att samla in. Vem tar och skriver ner våra traditionella sånger, ordspråk, våra namn på träd, växter, djur, våra traditionella historier? Alla blev involverade och flera anmälde sig. De inte bara lovade att skriva ner översättningen på en 1700 ord lång lista från engelska till Mbili utan ville också involvera fler som inte var närvarande i mötet. Tänk vad Gud är god, han vänder allt till något gott!

Children

När jag är hemma i Bambili är jag aldrig ensam. Varje dag kommer barn och hälsar på. Ibland kommer de för att bara säga 'hej'. Ibland kommer de för att spela spel, eller läsa en bok, eller för att låna fotbollen eller hopprepet. Barnen i Bambili pratar Mbili med mig, även om jag inte förstår allt så lär jag mig mer för varje dag. Barnen ger mig skäl att avbryta mina studier en liten stund för att bara njuta av livet runtomkring mig. Barnen påminner mig om när jag själv var liten. Ibland försöker jag lära dem lekar jag brukade leka med mina kompisar som barn. Men ganska snabbt märker jag att våra lekar är så olika. Vi är vana att leka kurragömma, varje barn springer och gömmer sig, var och en för sig. Här springer barnen och gömmer sig, men alla är på samma plats, vilket gör leken lite roligare på ett sätt. Allt beror på vad man förväntar sig. 

Men mest av allt så påminner barnen mig om att våra liv är så dyrbara i Guds ögon. Dessa barn bär vatten, diskar och städar innan de går till skolan kl 6, sen under loven hjälper de till i jordbruket, eller något annat av hemmets verksamheter, laga mat, bära ved etc. Barnen här leker medans de gör allt detta. Jag vet inte om de saknar något, så länge de har kläder, mat och kärlek. När jag ser på mina barn i Bambili känner jag en sådan tacksamhet. Tacksamhet över att få vara med dem under ett år. Tacksam att få visa dem lite 'white-man' galen dans (vi brukar dansa i min lägenhet så både tak och golv skakar :). Jag är så tacksam att få påminnas om Guds kärlek i deras leenden, skratt ja och även tårar. Barn kan inte dölja sina känslor de lever ut dem fullt ut. Det är kanske därför Jesus uppmanar oss att va som dem. 

Building a highway!

Jag har inte skrivit på länge och det är mycket som hänt. Efter en månad i Sverige är jag nu tillbaka i Kamerun, Bambili, för att fortsätta mitt arbete med att ta fram en ortografi för Mbili språket. Människorna i kvarteret där jag bor är väldigt öppna. De är villiga att lära mig allt de kan om sitt språk. De vill verkligen hjälpa mig att göra ett bra arbete. Jag känner mig därför inte som en främling här, utan mer som en i familjen. Igår när jag vaknat och tvättat lite och skulle gå ut för att ringa ett telefonsamtal möttes jag av en grupp grannar som arbetade med att göra i ordning vägen. Vi har ju regnperiod här nu och när det regnar, bokstavligen öser det ner. Vägarna blir till lervällingar om man inte bygger rännor längs med vägarna och sen lägger ut stenar för att liksom fylla ut vägen med. Jag tyckte de arbetade på ganska bra men så sa någon åt mig att gå och hämta min spade och komma och hjälpa till. Först tänkte jag: jag har egentligen inte tid, jag måste läsa och ringa och...! Men så tänkte jag, hur lång tid tar det att hjälpa till här, kanske 30 min eller en timme. Jag har aldrig fixat vägar förr så något nytt borde jag ju kunna lära mig. Jag gick efter min spade och började gräva som de andra kvinnorna, och hämta stenar tillsammans med barnen. All var glada, alla hjälptes åt. Jag behövde inte vara där länge förrän de andra sa åt mig att vi var klara, inte var vi klara på långa vägar, men de sa att nu var det färdigt för idag. Jag tittade på det lilla jag gjort, det var bara några meter som jag hjälpt till att gräva undan jord, men alla var överens, nu var det dags att gå vidare till andra uppgifter i huset. Jag gick hem. Jag hade bara varit med och hjälpt till i kanske en halvtimme och inte gjort så mycket för den delen, men ändå kände jag mig som om jag hade gjort en riktigt stor insats i byn. Tänk vad viktigt att man får vara med, vara behövd och vara använd. Tänk vad viktigt att man griper tillfället när det ges en.

My defense!

Jag har äntligen fått ventilera eller försvara min masteruppsats vid Göteborgs Universitet onsdag morgon. Det var som en glädjefest. Inte så kritiskt granskande men mera som en familj samlad och jag fick förklara allt jag visste om ton i Grassfield Bantu språk. Så roligt!

Gud är så god han har lovat att våra fiender t.o.m. ska bli våra vänner (Ord 16:7). Han använder allt för att välsigna oss. Resan hem från Kamerun startade i torsdags. Jag hade inte mitt pass med mig, för det var i Yaounde i huvudstaden. När vi blev stoppade av polis på vägen fick jag förklara min situation och be om ursäkt. När jag väl kom till kontoret på fredag morgon visade sig att mitt pass inte fanns där. Jag blev så klart besviken. Min biljett var bokad till söndag kväll och jag skulle landa i Stockholm på måndag morgon. Dessutom hade jag ju min ventilering onsdag morgon. Hur skulle allt gå...? Men Gud är trofast. Jag fick boka om min biljett. Passet hittades på måndag morgon så jag kunde flyga hem på måndag natt. Men flyget var dock försenat så jag missade mitt andra flyg från Bryssel till Stockholm. Jag fick åka via Köpenhamn istället. När jag väl satt där och väntade på mitt flyg fick jag höra mitt namn ropas upp. "Mirjam Möller please continue to gate B16 the flight is about to departure" Jag trodde jag hade en timme på mig innan planet skulle lyfta men det visade sig att jag glömt dra fram klockan till sommartid. Tack och lov att jag hann med iallafall. När jag väl kom fram till Arlanda fanns ju mitt baggage inte med men mamma och pappa tog glatt emot mig tillsammans med mina underbara syskonbarn Leopold och Lorentz som bett för faster Mirjam att hon skulle komma hem :) Så efter en lång resa med mycket spänning tackar jag Gud att Allt samverkar till det bästa!

Här är bilder från min ventilering. Min handledare Laura Downing till vänster i första bilden: