Fuel scarcity and some reflections

If you have ever woken up in the morning, or come home tired and dusty after a long day, and gone to open the tap just to realise: there went the last drops of water from the pipeline, you might understand why I always remember to thank God for running water whenever I take a hot shower. 

There are many things we take for granted in life and we seem often not to value things until we lose them. Living without running water is possible if you can carry water from a well, hopefully not too far from your house. You can bathe with a bucket of water pouring it over yourself, while trying to make sure you get all the shampoo out of your hair. You can also cook as long as you have some what clean water from that well, and as long as people don't dig any pit toilets around the well. Humans are highly flexible and adjust rather quick to new surroundings in order to survive. It doesn't make you happier if you complain, and by the way, don't forget: "blessed are the flexible, for they shall not break". 

They say that Nigerians are experts in the act to 'smile and suffer'. That means they do complain, they do say lots of things about their leaders and how they think their country should be ruled. But then, when it comes to making a change and trying to put justice and order in place the courageous critical voices often softens into an understanding smile. We are Nigerians after all so we are used to suffer. This is poverty in a nutshell! You can't make any change to your situation unless you are willing to take a risk and act differently. But then what do you expect a single mother with three kids to feed, who needs fuel to run her little hairsaloon and make ends meet, what do you expect her to do when prices of fuel run as high as 400 N/litre (about 2$)? No I can't really blame her for not leading a demonstration out on the streets of Lagos in protest.

When I stayed at University of Lagos last month there were riots and students locked the entrance and exit for all staff, students and any person who normally has access to the campus. We didn't leave the office until late evening when one of the gates had been opened. The student hostels had been out of electricity for several days, and when electricity finally comes it normally goes off after a few hours. Because the Nigerian National Electric Power Authority (abbreviated NEPA, used to jokingly stand for Never Expect Power Again) has not learnt their lesson from decades of electric supply, how to use their resources in order to provide according to its population's need. And with a government that doesn't seize the chance to learn how to build oil refineries though the opportunity to do so has been offered several times over the years, I guess the influence of well functioning, efficient organizations haven't been too persistent.

Imagine, thousands of students in a building without electricity trying to study, that also means, no electricity for the water pump, so no running water for the toilets (sha!) and no shower in the morning. AC is not to talk about because there was none in the first place, but no fan even(!) in this humidity with about 35 degree celcius. It became a health issue with risk of cholera and other diseases  spreading. And a warning should go to the students, don't come to the hospital on campus cause they don't have water either. 

I can't tell we have the right to destroy our environment or fight authorities but when our leaders have the money, or at least have the authority to make sure a sustainable solution is put in place, and still they don't do it, then I must admit we do have a right, why not call it an obligation, to say 'something is wrong here and whoever is seated on that authority should either move or use it well'. The students, no matter how right they were, had to leave the campus that week. The school authorities ordered police forces to make sure every demonstrant left the campus. Girls packed their things and left quickly, thanking God the police only hit their butts lightly with their guns rather than raped them (which not seems to be uncommon here). The campus remained silent for several weeks, just recently were the students told school will resume on the 2nd of May.

It is easy for me to condemn the police force, or more, the authority at the university, I am a foreign white student I can't join the protests any way. Well, I don't want to be a smiling suffering Nigerian. So, I too want to join those students with all my strength and help them shout 'water is a necessity stop spending our money carelessly!!!'. I might not know where to start, just like the single mother with her three kids waiting for hours in line to buy fuel to use for her small generator to run her business, but I know when I get influence myself one day and my words become louder and stronger and have more authority then they have today, then I will make sure to use my position well to let justice rule. Sounds easy when all change starts tomorrow, so I will do it today I decided, I will start my anti-corruption-no-more-fuel-scarcity movement today... Hm, I guess it is a bit ambitous but I'll figure out a way how to fight those giants, even if it might take time. And in the meantime I'll thank God for my running water.

   @thesheetng

Secret heroes - rarely heard of in the West, but not forgotten here

This week has been a bit challenging to me health-wise as I struggled a bit with a running stomach after having eaten a salad in one restaurant. I know we don't normally talk about these issues when we travel, we prefer to report on the positive sides of seeing new places. Well, I don't mind going through some smaller adjustments to the local environment here in Lagos, cause I know in the end it makes my system stronger. But when your body is weak and you wonder if it might be a virus, an infection or even malaria you get to reflect on the importance of good health services. 

Mama Dorcas took me to First Consultants Hospital, a private hospital here in Lagos. The doctor I met had studied at Karolinska in Stockholm, what a coincidence! Now as we were there waitting for the results from my blood test, which I by the way never in my life have experienced so gently that I hardly felt the needle and it didn't even  bleed afterwards, Mama Dorcas shared a story from the time when there was an Ebola case treated at that hospital. 

First Consultants Hospital treated the first Ebola patient in Nigeria, the Liberian-American financial consultant Patrick Sawyer. Sawyer came to Lagos in July 2014 for business meetings. At his first reaction he denied the symptoms and the disease, and was treated for malaria. As he was taken to First Consultants Hospital Dr Ameyo Adadevoh took action in trying to treat the patient and keep the virus from spreading. As Sawyer first denied the disease he even got the embassy to demand his release. Dr Adedevoh refused to release Sawyer and placed him in quarantine despite the pressure from the Liberian gouvernment. It is said that Sawyer in his anger tore off his catheter and pointed at the doctor and a nurse. Sawyer died five days after his arrival in Lagos. Both the nurse and doctor contracted the virus from him and died about a month later. The nurse was serving her first year as a professional, she was newly married and was expecting her first child. Without doubt, Dr Adadevoh in her act to prevent Sawyer to expose others to the virus, saved the city of Lagos and its over 20 million inhabitants and maybe the whole of Nigeria from experiencing a disastrous epidemic.

The Nigerian gouvernment also took other important decisions to prevent the spread, by mobilising their epidemiologists they traced down all individuals that Sawyer had been in contact with since his arrival in the country, and those of other Ebola cases. They visited a total of 26000 households and played a role in spreading information and preventing false rumours to cause riots and civil unrest.

Within three months the most densely populated nation of Africa had contained the Ebola virus with only eight deaths. Much thanks to those who unselfishly gave their lives to serve and protect others. Including Dr Adedevoh and the nurse treating Sawyer. The unheard stories of secret heroes that rarely reach the media in the West! 

Dr. Ameyo Adadevoh

Glädje och elkablar

Jag sitter på mitt rum i Oworonshoki, det är varmt, fuktigt och någon granne har visst fest ikväll så högtalarna dunkar på för fullt i hela kvarteret, bilar tutar och det är allmänt dammigt. Detta är Lagos, staden som många säger att man 'antingen älskar eller hatar'. 

Hemma hos oss bor vi tre barn och tre vuxna i en lägenhet med tre rum och ett vardagsrum, ett kök också. Här har vi rinnande vatten i stort sett hela tiden (det har bara hänt en gång under min vistelse här att det inte funnits rinnande vatten i kranen). Vi har en generator också som dundrar på balkongen för elen kommer och går lite som den vill. Under dagarna följer jag med Mommy till hennes kontor vid Lagos Universitet, där studerar också farbror Laye för tillfället. Jag har fått tillåtelse att sitta i biblioteket och läsa under tiden som farbror Laye har sina lektioner. När han är ledig jobbar vi tillsammans med Baa språket som är hans modersmål. Vi jobbar med ordlistor, fraser, meningar, grammatik, översätter från Baa till Engelska, vi sjunger sånger och jag får lära mig Baa.

I söndags besökte vi en grupp Baa talare som alla har vuxit upp i Kwa eller Gyakan men numera bor i Lagos. Där fick jag göra min första presentation på Baa språket. Den blev inte så lång och jag var tvungen att tänka ganska länge innan vissa meningar kom fram. Inför min presentation så bad jag Auntie Dorcas och Uncle Laye att ge mig ett namn på Baa. De tyckte det var en bra idé men vad ska man ge för ett namn som passar? Auntie Dorcas första förslag var ett namn som var lite svårt att uttala tyckte jag, men hon tyckte det passade då betydelsen av namnet var något i stil med 'Guds elkabel som förmedlar ljus'. Ja, det är inte illa att bli associerad med Guds elkabel men jag tänkte det kan vara bra undvika kortslutning så finns det inget annat, något med M som i Mirjam. Ja, varför inte Mitan, eller Dimitan. Mitt namn stavas ju med 'j' och många engelsktalande tycker det är lite märklig stavning när de uttalar mitt namn efter engelsk ortografi 'Mijam' så Mitan är inte så långt ifrån. Så från elkabeln fick det bli, Zɨ mi kaa Dimitan, vilket ordagrant betyder 'Mitt namn är Glädje'!

 

I love Nigeria

I went to the Nigerian embassy this week to apply for visa. The embassy is a place where people wait. Some wait for new passports others wait for visa, others might just keep someone company. I felt rather at home in the atmosphere. The man in the reception looked down at my papers, and then looked at me asking what brings a swedish girl to apply for a Nigerian visa in Paris. I said, Yes, I'm a swede, and I'm a student here in Paris, and I love Nigeria. The man obviously did not expect that and couldn't hide the smile coming across his face. I didn't plan to proclaim my love for a country I've never visited, so openly at the embassy, but it just came naturally: I love Nigeria!

While preparing for my first fieldtrip I've read travelguides and articles on Nigeria, and I try to read from as many different authors as possible. Some English, French and of course I want to know what Nigerians think about their own country. Unfortunately I haven't found a travel guide by a Nigerian yet but will be happy to read it if there is one. However, there are obviously many who want to share their opinion about this country, the most populated in Africa, and third in the world, estimations vary between 140-180 million inhabitants. The biggest economy in Africa and sometimes referred to as the 'Giant of Africa'. Linguistically, Nigeria has one of the highest density of languages in the world, with approximately some 500 languages. Most of them are among the least described languages in the world. Nigeria also seems to be one of the most religious nations in the world, less then 1 % considered themselves atheists in 2012. You can find all denominations of Christianity, and all branches of Islam coexisting more or less along with African traditional religions.

Now, despite all the enthusiasm and fascination people might have for Nigeria I find some dissapointment or contempt in phrases like "a giant with feet of clay", "a growing giant or a failing nation?". I read about the chaotic city of Lagos, which got the Guiness record in 1983 as "the world's most dirty city", an environmental catastrophe. I read about corruption and a malfunctioning economy where 100 000 - 400 000 barels of oil dissappear every day(!) I read about beutiful landscapes and hot springs, potential touristic cites, and national parks, that are slowly fading as they are not being well kept. I read about conflicts where about 800 000 children have been displaced in order to escape Boko Haram violence. I read about a so called brain drained state where young adults go abroad for higher education and only come back for visits. The other students left in the country, the majority by the way, drop out of school, leaving them with too little education for a qualified job, but too high education for traditional manual farming. 

Nigeria has oil, gas, fertile land, and other natural resources, not least it has lots of creative people, with one of the world's largest population of youth. With rainforests and mangroves in the south, desert in the north, mountains in the east, and two big rivers, Benue and Niger, flowing through the land, I can only imagine its great biodiversity.

Nigeria is certainly a dynamic nation with lots of potential, facing some seriously big challenges. Still when I say that I love Nigeria, I believe there must be someone who loved Nigeria long before me. Someone who honestly believes in this nation and the people inhabiting it, its languages and cultures, someone who trusts them with an aboundant supply of natural resources. I'm determined to go there and discover who those people are. I'm going to meet young men and women in this "Giant of Africa" and listen to their dreams and hopes for their future. I believe in you, I believe in your nation, I believe you can be the change, cause someone else far more greater than me, loves your country unconditionally, he invested the best he had to give you a future and a hope. So what else can I do but to love you, Nigeria!     

Ett val eller två

Sitter här på kontoret i Villejuif och borde egentligen jobba. Ibland måste man ju bara skriva av sig lite innan man kan fokusera sig på det man ska. 

Jag öppnade mitt facebookkonto igår, efter mer en ett år. Jag hade egentligen inte behövt öppna det om det inte varit för alla bilder som jag förlorade när min externa hårddisk gick sönder i våras. När jag sitter och tittar på foton av vänner från olika tider i livet så påminns jag hur lätt det är att felaktigt jämföra sig med andra. Titta vad den har hunnit med, eller oj så vacker hon har blivit, de har gift sig, en annan har fått barn, någor har rest jorden runt typ etc. Vad har jag hunnit med i livet, vad har jag inte gjort ännu? Det är lätt att hamna i att man antingen ser sig själv som bättre eller sämre än andra. Tyvärr, är inget av det en sann verklighet, det fungerar inte att vara varken bättre eller sämre. Antingen blir man överstolt eller hamnar i självmedömkan som om livet bara en kedja av händelser utan min inverkan eller påverkan.

Jag minns när en god vän påminde mig om att inte vara ett offer. Att inte vara ett offer för mitt eget liv. Det är trots allt jag som har gjort de val som lett till där jag är idag. Vad har jag som jag själv inte valt? Om jag valde att tacka 'ja' eller 'nej' till något i livet spelar kanske inte så stor roll. Vad som räknas mer är kanske 'varför'. Vad var det som motiverade mig, vad fick mig att välja som jag gjorde, var det för pengar, ära, framgång, uppmärksamhet, eller var det av ärlighet, längtan efter sanning, kärlek och rättfärdighet? Jag kan bara svara för mig själv och vet inte så mycket om någon annan. Då blir jag så översvällande tacksam att jag fått göra så många rika erfarenheter i livet, och ja, det var jag som valde att tacka 'ja' till var och en av dem. Nu fortsätter jag framåt i väntan på nya äventyr, tittar tillbaka gör jag ibland, och då ser jag att det var jag som valt den väg jag är på nu. Nu följer jag Jesus, han påminde mig igår att han bara går framåt, aldrig bakåt.

Vända andra kinden till - eller inte?

Det har nu gått två veckor sedan attackerna här i Paris. Förra veckan var jag hemma en sväng i Stockholm. Inte att förvånas över så stod det fortfarande om terrorhot på löpsedlarna och vi pratade om det hemma, i skolan och i kyrkan. Jag lyssnade och försökte tänka mig in hur vi försöker övervinna någon slags fruktan över att vi inte längre har kontroll. Om vi någonsin haft det?! 

Därute finns människor som lever under hot varje dag, de är tillfångatagna, blir sålda, för vissa är döden kanske en räddning. Vad har jag egentligen upplevt i mitt liv som kan ens vara i närheten av att behöva frukta? Ändå fruktar jag, tänk om något skulle hända någon jag älskar? Men jag fruktar även andra saker, att känna mig ensam, bli kritiserad och allmänt vara ouppskattad. Sånt kan verkligen såra och göra mig rädd för framtiden. Annat jag fruktar är min egen oförmåga att förändra dåliga vanor, själviskhet eller avundsjuka. Egentligen vill jag inte frukta någonting utan lära mig övervinna det onda med det goda. 

Min farmor sa alltid att 'det ordnar sig' och det var ett trosstarkt uttryckt att lita på i tider då kassan kanske var mindre än utgifterna, eller vintern alldeles för kall och maten lite för lite för att räcka till alla nio. Hon övervann sin fruktan och hjälpte på så vis många andra att tro och det fungerade.  Men man kan liksom inte längre säga 'det ordnar sig' när någon står med automatvapen framför en, eller kan man det? Vad skulle en mamma ha sagt till sin dotter i en av Birkenaus gaskamrar? Ord kan trösta och hjälpa men förändrar inte nödvändigtvis en situation, iallafall inte med omedelbar verkan. Hur är det då med att vända andra kinden till, fungerar det? Hade inte folk och nationer valt att med våld stå emot nazisterna så är det logiska att tänka att många fler skulle ha dött under andra världskriget. Det känns därför inte så förtroendeingivande när biskopar som, så vitt jag vet, aldrig sett döden i vitögat säger att vi ska prata med IS. Någon annan som genomgått lidande och tortyr, sett hela sin släkt nermejad eller så, kanske kan säga något om saken och om det verkligen fungerar, det där att vända andra kinden till.

Samma Gud som uppmanade Israeliterna att utrota sina fiender i Gamla testamentet uppmanar oss att be för dem som förföljer oss. Dessa är till synes två motsägelsefulla dimensioner, om det inte är så att de tillämpas på två helt olika kontexter, i likhet med lagen om gravitation och aerodynamik. I krig mot ondskan och orättvisan så måste det onda till slut tillintetgöras. Den som är mest upprörd och vred över ondskan borde ju vara Fader Gud själv, det finns ingen möjlighet att han skulle godkänna, finna behag i eller stå likgiltig inför orättvisorna i vår tid. Ändå griper han inte till synes in med våld och legioner av änglar?! 
 
Min pastor påminde oss i söndags om att det är en väsentligt stor skillnad att döda sig själv och andra för att man själv ska komma till himlen och att vara sann martyr som ger sitt liv för att andra ska få liv. En syrisk präst vittnade om att IS soldaterna som fängslat honom ofta frågade honom om hans tro, särskilt om Jesus död på korset och uppståndelsen (just de bitar som koranen säger aldrig ägde rum). Kanske IS soldater ändå söker lite hopp i sin destruktiva förintelsemaskin? (känns lite ofattbart dock då de verkar leva i en annan verklighet, men de är ju fortfarande människor eller?) Jesu död vittnar ju om att vara fröet som sås, som dör, inte för att det älskar döden utan för att det älskar att ge liv. Jag vet inte så mycket om att ge mitt liv för någon annan. Kanske jag i min vildaste fantasi kan föreställa mig att jag tar på mig bombvästen istället för att en 11-årig flicka ska sprängas i luften på en marknad av några galna terrorister i norra Nigeria. Men en psykopat till terrorist vem kan föreställa sig att ta hans plats? Jesus är vårt exempel, kanske?

Jag vet inte om vi alla kommer bli offer för terror och död och om det är bäst att bli offer med eller utan vapen i hand. Mitt enda hopp är Jesus. Han sa att han är uppståndelsen och livet och att om någon tror på det, att han ÄR uppståndelsen och livet, ska den personen leva även om han än dör. (Joh 11) Jag vill leva, så Jesus hjälp mig att dö i tro var och när än min död kommer till mig.  

Bibliothèque National de France

Nationalbiblioteket i Paris (BnF) världens sjätte största bibliotek. Att gå igenom dessa säkerhetsgångar, enorma korridorer som omger de ännu större läs-salarna, som i sin tur omges av till synes oändliga hyllor av böcker och dokument, känns som en blandning av att vara i ett enormt stort arkiv, som att befinna sig i en virtuell värld,  och som att vara i himlen. För det känns bokstavligen overkligt då jag finner det svårt att föreställa mig något vackrare (även om jag förstår att himlen säkerligen är vackrare än något som går att jämföra med här på jorden). Tänk er 40 miljoner, av manuskript, böcker, tidningar, i stort sett allt som publicerats i Frankrike sen 1300-talet. Det innebär en nitiskt detaljerad katalogisering och hantering av 1000-tals dokument som anländer varje dag. Vackrare ändå tycker jag deras vision är, att göra dokumenten tillgängliga för alla. 

Jag har mitt studentleg och mitt pass och efter att ha gått igenom en första säkerhetskontroll vid entrén, som i övrigt liknar mer entrén till en stor flygplats, fick jag en kölapp, jag registrerade mig, skrev under besöksreglerna, betalade mitt årskort (för det reducerade priset 35 €), gav sedan min väska till personalen vid garderoben, använde mitt kort för att komma igenom första spärrarna, därefter tog jag två rulltrapporna för att ytterligare finna en säkerhetsspärr och en ingång till alla läs-salar, och fick så tillgång till en läsplats i det största arkiv jag någonsin sett. Vilken ära att få tillgång till ett av världens största arkiv, att enkelt kunna få del av dokument om språk i Afrika tack vare att andra arbetat här i hundratals år med dokumentation. Det är värdet av en demokrati, Merci France!