Ibland känner man sig liten och ibland känner man sig väldigt liten. Inte minst när man råkar befinna sig ibland människor som inte vet vem man är, och på en plats där man talar ett språk som man själv inte behärskar och där kulturella koder som man är van att behärska helt enkelt inte uppfattas på samma sätt som man är van vid. I ett annat land, bland nya människor, inte på semester utan på en uppgift att utföra, ett uppdrag att fullfölja, då man gärna vill visa sin bästa sida. Jag känner mig mer som ett barn just nu, liten och beroende av människors hjälp och förståelse. De flesta är väldigt förstående och deras attityd är fantastisk. Det är bara min egen attityd och önskan att jag skulle vilja uttrycka mig fritt, röra mig bekvämt och obehindrat utan att behöva tänka på om jag just nyss begått ett misstag. Jag som trodde allt skulle gå så enkelt och smidigt att lära sig, inser nu att detta land, som jag aldrig besökt förr, dessa människor som jag inte träffat förr har sina egna uttryckssätt och koder som tar tid att förstå. Igår kväll bad jag denna bön med en ny attityd och förståelse:
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Gud förbliver Fader vår. Amen!