Förra veckan fick jag tillfälle att tillbringa några dagar vid kusten, i en stad som heter Limbe. En gammal stad som byggdes under kolonialtiden. Vi övernattade på ett hotell helt vid vattnet och fick några dagar vid stranden. Vi gick flera timmar på stranden, hittade söt och god mango, samtalade med fiskare och barn. Limbe är inte som Bamenda där jag bor. Limbe är mera turistigt och många kamerunier reser dit. När vi gick ner till hamnen för att köpa fisk känner man sig som en främling och människor undrar varför vi är där… kanske för att de själva har fått negativa erfarenheter av främlingar tidigare och gör att man inte blir så öppen. Men Guds kärlek gäller alla om vi bara tillåter oss att bli kanaler för den…
Promenera på stranden, springa, hjula och dyka i vattnet… njuta att havets storhet. Då tänker jag på Guds trofasthet, hans kärlek är vid som oceaner och ännu större. Ingenting kan skilja oss från hans kärlek. Bara det att ibland känner jag att Guds kärlek är så stor och mitt hjärta är så litet, det är liksom trångt ibland. Som om jag ville ha för mycket möbler i mitt lilla hjärterum och kvar blir bara ett litet hörn för min mästare Jesus… Så när jag ser på havet så blir min bön: Jag ser din stora kärlek och godhet, vid som oceanen… men Gud gör mer utrymme i mig så jag kan ta in mer av din himmelska ström!