Varken krafter i höjden eller krafter i djupet....

                                                

Tre månader har nu gått sedan jag satte mina fötter på Kamerunsk mark. Tre månader har gått fort, det har hänt så mycket runt omkring en och inte minst inom en… Tack Jesus att man inte är ensam. 

Senaste veckorna har varit extra spännande då jag äntligen fått tillfälle att besöka Bafumen, byn där man talar Mmen språket. Jag fick träffa kommittén som träffas varje vecka för att utveckla skriftspråket för Mmen och jag fick träffa kungen, eller Fon som det kallas här. Han berättade att han har 15 fruar och så frågade han mig hur många fruar min kung har i Sverige…

För att komma till Bafumen behöver man först ta sig med taxi från St. Paul junction till Mile 4 park här i Bamenda. Därifrån tar man en minibuss eller bushtaxi som det också kallas för att åka till Fundong. Vi hann knappt åka en timme förrän ett däck gick sönder och föraren, som verkade van vid att däck går sönder så där ibland, bytte snabbt och smidigt däck, medan vi andra stod och tittade på vid vägkanten. Från Fundong blir vägen till Bafumen mycket sämre och smalare och inga taxi-bilar vill köra den vägen, därför får vi byta till moto (eller moped) sista biten. Emellanåt fick vi sakta in för vägspärrar och om vakten stoppar en så får man betala en slant eller två. Vi stannade vid en vägspärr som låg precis bredvid en skola och medan vi var fast där i några minuter hann ett trettio tal barn samlas kring oss för att titta på vita kvinnan som åkte moto med en hjälm på huvudet… Det tog oss cirka en timma att åka på slingriga vägar över berg och dalar med fantastiska utsikter innan vi till sist nådde Bafumen. Det är inte varje dag man får uppleva sådana äventyr. 

I Bafumen har jag en mamma som tar hand om mig, hon underrvisar mig i språket, lär mig nya sånger och visar hur man lagar fufu corn (en slags majs-gröt man äter här morgon, middag och kväll). Jag får dela säng med hennes dotter Nisa och natten jag sov där så regnade det kraftigt, men det hördes knappt då grästaket dämpar det mesta. Vad som dock hördes var råttorna som sprang under taket och i väggarna, men de höll sig på avstånd den här gången i alla fall :)

När jag får vara med om så mycket nytt, se så mycket vackert och lära mig att hantera nya situationer så förundras jag över Guds kärlek. Han sänder alltid människor i ens väg som visar en kärlek och omsorg, människor som egentligen inte har något ansvar för en främling som jag… Då tänker jag på Rom 8 där det står att varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat skapat kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre…. inte ens obekväma turer på en moped fullastad med bananer.

The best place to be

Nu har jag bott i Bamenda, i Nord-västra Kamerun i en månad. Jag får lära mig nya saker varje dag här, alltifrån att gå till marknaden för att handla grönsaker och kött, ofta kommer jag hem med saker som jag inte vet vad det är, ja och sen också tvätta håret, diska, laga mat och städa utan rinnande vatten... Igår när vi skulle bära vatten från brunnen så märkte jag påtagligt hur svag jag är, jag räknade till 20 steg sen satte jag ned dunken med vatten. Efter 100 meter kom en liten pojk, Emil, som en riktig liten gentleman lätt lyfte upp dunken på huvudet och bar den åt mig hela vägen hem. Där gick vi Emil från Bamenda och Mirjam från Mariannelund, troligtvis en ny upplevelse för oss båda...

Jag brukar gå en liten promenad här i kvarteret varje morgon, jag njuter av de vackra bergen, fåglarna som sjunger och så får jag tillfälle att hälsa godmorgon till folk när de borstar tänderna på trappan, eller diskar innan de går till jobbet. En dag så hälsade en man och en dotter igenkännande. Jag kände igen dem men visste inte varifrån, det visade sig att det var pastorn som vi mötte i kyrkan första söndagen här i Bamenda. Han som kom på motorcykel med sina fyra barn och nu visade sig att vi bor i samma kvarter. Jag var och hälsade på deras familj idag och det är en härlig skara på 6 barn som sover i ett enkelt rum med en säng och en madrass på golvet. Men åh så mycket glädje det var där i hemmet. Vi sjöng huvud, axlar, knä och tå tillsammans... Gud är god. Ja, när jag tänker på alla platser man kan befinna sig på, varför just Kamerun, varför just Bamenda, vet jag bara att Gud planerade det långt innan jag visste om det. Han som förberedde mig för att komma till Bamenda, förberedde också människorna här som jag skulle träffa och arbeta med. Det är sant att det ibland är lite segt att vara utan vatten fem dar i rad och ibland inte veta hur många gäster som kommer på besök... Men det jag vet är att Gud är här med mig och då finns det ingen bättre plats i världen att vara på, än där han har tänkt och där han har gått före!

Bamenda!

Nu har jag äntligen anlänt, kommit fram och flyttat till Bamenda, min nya hemort här i Kamerun. Bamenda är en lite mindre stad med Kamerunska mått mätt, med ca 1 miljon invånare. Den ligger i nord-västra Kamerun inte långt från gränsen till Nigeria. Vädret här är ganska likt svensk sommar och pga höjden så blåser det lite friska vindar då och då. Bamenda ligger lite i en dal omgiven av höga bergssluttningar, varje morgon kl 6 går solen upp över bergen och när jag gör frukost så skiner solen över dalen. Åh vad jag önskar att jag kunde ta med lite av vyerna här och skicka med posten till er därhemma. 

En vanlig dag här i Bamenda går jag till kontoret kl 08, där jag läser, studerar och skriver. Just nu förbereder jag min första träff med språk-kommitteen i Bafumen, byn där de talar Mmen. Mellan kl 10 och 10.30 är det kafferast och kl 12 har vi lunchrast. Vår rast är ganska lång så vi hinner gå hem, laga mat, äta och även vila lite. De sista timmarna på eftermiddagen försöker jag studera lite till och sen brukar jag försöka att passa på att skypa med familj och vänner innan jag går hem kl 18. 

På söndag är det presidentval här i Kamerun. Mycket intressant, folket har att välja på hela 23 kandidater. Vi ber mycket för Kamerun i dessa dagar, att Guds frid ska få råda under valdagen och tiden tills man annonserar vem vinnaren är, ungefär två veckor efter.  Om allt går fridfullt till så kommer min första visit till Bafumen att ske någon gång i början av November. Det känns väldigt roligt att få träffa mina medarbetare där och jag tror att Gud liksom hittills kommer leda oss i arbetet, så att vi kan få större insikt i hur språket är uppbyggt. Just nu är det många frågor men det är skönt att jag inte behöver ha svaren, det har Gud.

1 Kor 13

Den senaste tiden har jag gång på gång läst 1 kor 13. Detta kapitel om kärlek som vägen högre än alla andra ställer verkligen våra gärningar i jämförelse med våra motiv. Vilket annorlunda perspektiv det ger! Kanske det kan vittna om vad Jesus ser när han ser över jorden. Senaste veckorna har jag fått tillfälle att vara på CABTALs kontor. CABTAL står för Cameroon Association for Bible Translation And Literacy. Där på kontoret var det ingen som kände mig för en månad sen när jag anlände. Jag visste inte vilka kläder som var bäst att ha, det var kjol eller klänning som gällde här. Ja, det var väl inga problem tänkte jag. Efter ett tag, blir det dock lite tråkigt och man känner sig så upprorisk när man tänker ’jag vill ha mina jeans’ har aldrig känt så förr. Men man lär känna sig själv när man är i främmande land :) Sen var det språket, ja jag förstår lite franska men talet går det lite sakta med, det ger en känslan av att vara så begränsad när man inte kan kommunicera eller förmedla det budskap man vill. Tack och lov att engelskan fungerar bra här i Yaoundé. Förrutom språket och kläderna så var det svårt att veta hur man ska få kontakt med folk och bara veta hur man deltar i en diskussion och hur deltar man i en konversation när man inte förstår språket? Vissa dagar förstod jag inte varför det var så svårt. Men så läste jag i korintierbrevet: om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal…. 

Det finns ett språk som går över alla kulturer och språkbarriärer, KÄRLEK, det kanske tar sig olika uttryck men om vi bara försöker så kan vi alla kommunicera genom detta enkla men så kraftfulla språk. Mina kollegor har blivit så mycket mer än bara arbetskamrater i en organisation, de har bjudit hem mig, gett mig mat, gett mig en säng att sova i, de har gett mig många leenden, orsak till skratt och de har välkomnat mig att vara del i sina liv. Tack Jesus för kärlekens språk. De andra språken spelar en mycket stor roll, men även om jag kunde tala Mmen, Franska, Pidgin eller alla andra språk i Kamerun skulle det inte göra någon skillnad för någon annan om jag inte har kärlek. Därför är min bön: Jesus lär mig att älska, även när jag inte förstår, även när jag blir missförstådd även när jag känner mig liten och alldeles förvirrad. Kärlekens språk fungerar även när man är svag, kanske att det även fungerar ännu bättre då.

Utvandrad

Idag fick jag ett brev här på kontoret i Yaoundé från skatteverket, det stod att jag anmält flyttning till Kamerun och att jag numera är utvandrad. Det är inte så ofta man hör det ordet, än mindre tänker så om sig själv. Jag refererar fortfarande till Sverige som hemma. Men jag benämner min lägenhet här i Yaoundé också som hem. Det är den punkt i tillvaron just nu som jag utgår ifrån varje morgon och återvänder till varje eftermiddag. Den 4e oktober flyttar jag vidare till Bamenda och där får jag finna en ny plats att kalla hem. Jag minns en tid då jag bodde i Stockholm då jag kände mig så 'inte hemma'. Jag trivdes inte i miljön eller kanske mer i omständigheterna, jag längtade bort till en annan plats. Jag minns så tydligt hur den helige ande mötte mig en dag och med orden: jag är ditt hem. Från den dagen kommer jag alltid minnas att varhelst den helige ande är, där kan jag känna mig hemma. Oavsett omständigheter och närmiljö, om det är känt eller okänt, permanent eller tillfälligt. 

Det finns en sång om främlingskap en pilgrimssång med texten: jag är en gäst och främling bland mina fäder här, mitt hem är ej på jorden nej ovan skyn det är…. När jag skulle flytta hemifrån var jag lite ängslig, man stänger en dörr bakom sig utan att veta vilka möjligheter som öppnas framför en. Min pappa sa då: Mirjam, du ska inte flytta du ska bara på lite längre besök, sen åker du vidare, du mellanlandar bara. Tack Jesus att vårt hem här på jorden inte är permanent utan vi bara är på genomfart. Liksom Abraham och andra troshjältar får vi sätta vårt hopp till vårt eviga hem. Här, vare sig jag befinner mig i Sverige, Kamerun eller något annat land, så är jag bara på genomfart.

Gud som haver barnen kär!

                                                    

Ibland känner man sig liten och ibland känner man sig väldigt liten. Inte minst när man råkar befinna sig ibland människor som inte vet vem man är, och på en plats där man talar ett språk som man själv inte behärskar och där kulturella koder som man är van att behärska helt enkelt inte uppfattas på samma sätt som man är van vid. I ett annat land, bland nya människor, inte på semester utan på en uppgift att utföra, ett uppdrag att fullfölja, då man gärna vill visa sin bästa sida. Jag känner mig mer som ett barn just nu, liten och beroende av människors hjälp och förståelse. De flesta är väldigt förstående och deras attityd är fantastisk. Det är bara min egen attityd och önskan att jag skulle vilja uttrycka mig fritt, röra mig bekvämt och obehindrat utan att behöva tänka på om jag just nyss begått ett misstag. Jag som trodde allt skulle gå så enkelt och smidigt att lära sig, inser nu att detta land, som jag aldrig besökt förr, dessa människor som jag inte träffat förr har sina egna uttryckssätt och koder som tar tid att förstå. Igår kväll bad jag denna bön med en ny attityd och förståelse:

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Gud förbliver Fader vår. Amen!

Gud är med mig här i Kamerun, även när jag känner mig liten och beroende. Kanske att Gud blir ännu verkligare då, att jag förstår att jag egentligen alltid är beroende av honom varje dag och varje stund. Jag är tacksam för att han är min Far och att hans finns här nu när jag behöver honom mer än någonsin!