Klockan är 9.00 på morgonen och jag sitter och skriver om mina substantiv.
Plötsligt upptäcker jag hur molningt och mörkt det blivit utanför. Vanligtvis
skiner solen och man hör fåglarna kvittra, men det är regnperioden som gör sig
kännande. Man är inte så van att vädret kan skifta så snabbt, en vind och
himlen öppnar sig med väldiga dån och smatter mot plåttaket. Hemma vet man hur
vädret kan bli beroende på årstiden och man kan förutse hur vädret ska bli
ibland, ibland inte. Men här är allting nytt och man vet inte vad man ska
förvänta sig...
Tänker på hur livet kan skifta ibland, eller ganska ofta. Hur många gånger
blir det som vi har tänkt oss egentligen, på gott och ont? Gud är god att han
inte alltid informerar oss om utmaningar som väntar. De största utmaningarna
jag finner just nu är inte nödvändigtvis runtomkring mig men inom mig.
Förväntningar på mig själv och önskningar om allt jag vill hinna med. Jag är
tacksam att Gud ser annorlunda på saker... han ser inte på resultaten i våra
liv som vi gör. Han ser processen, han ser vad livet formar oss till mer än vad
vi åstadkommer. Tack och lov, det kanske inte gör så mycket om saker inte blir
som jag förväntat, bara Gud fortsätter att ha kontroll och hans kärlek får bli
synlig. Då är det ju trots allt värt att släppa taget om mina önskningar och
låta honom leda!
klockan är 11. Det har slutat regna och solen skiner igen...