Klockan är tolv, ja faktiskt efter tolv och jag sitter uppe och försöker packa mitt handbaggage. Mitt flyg lyfter om mindre än sju timmar. Egentligen borde jag sova men har svårt att ta in att jag åker nu. Det är annorlunda den här gången, så mycket är annorlunda. Kan inte riktigt förklara vad som är så märkligt, känslan att något slutar och något nytt börjar. Det blir så konkret att man måste lämna något bakom för att kunna omfamna något nytt. Att ta adjö är aldrig smärtfritt. Men det innehåller så mycket mycket kärlek. Tänk om jag inte hade någon att säga adjö till, tänk om jag inte kände smärtan av att se tårarna i min mammas ögon och önska att jag kunde visa henne hur mycket jag verkligen älskar henne, att jag önskar jag kunde bättre visa mina syskon hur mycket de betyder för mig och att det gör ont att veta att jag inte kan finnas där för dem på samma sätt, att jag känner orden inte räcker till när jag vill berätta för varje vän hur dyrbar och värdefull just den är. Ändå tackar jag Gud för smärtan, det vittnar om att jag lever, att jag är älskad, så så älskad. Det är det som får mig att gråta, gråta floder av tacksamhet för allt vad Gud gjort för mig. Ord kan inte förklara vad jag fått från så många människor i form av uppmuntran, förbön, skratt, tårar, överflödande nåd. Min enda bön är att jag skulle få nåden att reflektera just den äkta kärleken för alla jag möter. Jesus är vårt föredöme han lämnade himlen för att omfamna oss. Jag ber att vi alla ska få nåden att lämna våra egna och andras brister bakom för att omfamna Guds tankar för oss, framtiden, hoppet...
Så mycket jag ville packa men inte fick med, så mycket jag velat göra men inte hann, så mycket jag velat säga men inte kunde. Har jag inte hunnit ringa dig och säga adjö, har jag inte hunnit besöka dig, har jag inte hunnit skriva till dig? Snälla kom ihåg det betyder inte att jag inte tänker på dig. Nej just DU varma medmänniska är en av orsakerna till varför jag väljer att åka. Din kärlek har fått mitt hjärta så överfullt (haha som vi säger på pidgin, my heart don flop oh) att jag bara måste finna ett sätt att förmedla den vidare... min bön att vår resväg snart ska korsas igen så att vi ses snart....snart!
