Jag satt här vid min dator och tittade igenom lite bilder för att se om det fanns någon som jag kunde dela med er här på bloggen. Då hittade jag den här videon som spelades in hemma hos pastorsfamiljen Massa. Pappa Massa är pastor i en lokal baptistförsamling och tillsammans med Mama Massa har de fem barn plus några syskon barn som bor i deras två rum och kök. Barnen sover på madrasser på golvet och i vardagsrummet har de en liten soffa, två stolar, ett litet bord och så en tv på en byrå. Så enkelt möblerat och ändå så fyllt av skönhet. Jag träffade familjen Massa för första gången 2011 då jag besökte Baptistkyrkan där pappan är pastor. Vid offret hade någon skänkt ett par skor. Skorna såldes på auktion direkt efter gudstjänsten, som man brukar göra med hårdvaror som getts i offerboxarna. Jag köpte skorna för 20 kronor och pengarna lades till offerkassan. Det var bara det att skorna var lite för små för mig att ha, storlek 36 var det ju ett tag sen jag kunde ha. Men där fanns en liten flicka som såg ut att kunna behöva ett par nya skor. Hennes egna verkade alldeles för trånga. Hon fick skorna och blev glad. Ja, hela familjen tackade. För mig var det ju bara roligt att skorna kom till användning.
Några veckor senare var jag ute och gick på min morgonpromenad, bedjande och funderande över hur Herren skulle hjälpa mig och leda mig. Jag gick en ny väg som jag aldrig tagit förrut, jag gick lite på känsla, stigen måste ju leda mig någonstans. Så hör jag en man som ropar 'sister Mirjam'. Ja, tänkte jag. Vem känner mig här i det här kvarteret. Jag vänder mig om och undrar vad det är för en man som känner till mitt namn. Lite skeptisk går jag för att hälsa. Då får jag se Victory, Elinda, Berry och Gracious, flickorna från kyrkan. Elinda, flickan som fick skorna. Jag kände ju igen familjen och pappan var ju pastorn. Tänk där stod jag så förvånad att ha vänner på en plats jag aldrig gått förrut, och ännu mer förvånad att de kände mig, visste mitt namn. Jag hälsade på hos dem många gånger under året då jag bodde i Bamenda. De kom ofta och ringde på hos mig, ofta i de stunder då jag undrade varför jag bodde där och av vilken anledning Gud skickat mig till Kamerun. Då sken deras glada ansikten rakt in i mitt hjärta med sådan uppmuntran och tröst. Ja, visst finns det en uppgift för oss där vi går fram. Herren leder steg för steg och där vi minst anar kan vi få vara med och ge kärlek. 'Love like an ocean' så sjöng vi min sista dag i Bamenda i augusti. Vi sjöng den fortare och fortare tills vi inte klarade av att stå på bena. Jag som trodde att jag skulle ge dem något innan jag reste blev bemött av en vid ocean av kärlek som strömmade tillbaka. Allt, tack vare ett par skor.