Saturday 28 September 2013

Äntligen en öppen väg




Jag tackar Gud när jag ser tillbaka på tiden i Kamerun jag kom hem för snart ett år sedan. Jag bestämde mig redan innan jag lämnade Kamerun att jag skulle åka tillbaka. Varför? ja, inte för att det fanns behov, eller bara för att andra ville att jag skulle komma tillbaka, utan för att jag kände att här är platsen där jag upplever Gud kallat mig till att vara, en plats jag lär mig så mycket på. Jag har så mycket att lära mig om Afrika, om människorna, behoven och kärleken. Så varför inte komma tillbaka när jag känner att jag får lära mig så mycket här varje dag jag går på gatan eller åker i taxin eller möter leende barn som hälsar på. 

Tanken var att jag skulle åkt ut i september igen. Tanken var att söka ett nytt språkprojekt i den fransktalande delen men det projektet stängdes för tillfället. Jag tänkte gifta mig i augusti men min brudgum fick inte visum till Sverige. Jag sökte en doktorandtjänst i Kamerun via ett universitet i Paris men blev inte antagen pga av att jag bara har en magister och inte en två-årig master. Så jag försökte ta en master i Afrikanska språk men det visade sig att det inte fanns en sådan examen  ens i det ämnet. Tänk vad livet kan se stängt ut ibland. Jag fick vänta, vänta tills en dörr öppnades, en dörr som jag knappt trodde skulle öppnas och jag kände nästan inget intresse att försöka igen. Så blev det så att projektansökan jag skrev tillsammans med Folk&Språk i våras ändå skickades in till Svenska Missions Rådet och blev antagen ganska direkt. Jag skulle ju vara i Sverige nu, men hur länge visste jag ju inte? Och nu när dörren öppnats så fantastiskt till ett projekt att faktiskt kunna åka ut i två år och få lön för det arbete jag gör, då måste jag väl ta chansen, det är ju trots allt till Afrika jag vill. Fast att projektet skulle börja i september så gick det att skjuta fram utresan till januari. Så nu jobbar jag extra på en förskola och läser heltid för att göra en master i lingvistik för att i vår kunna skriva en uppsats på distans för min handledare vid Göteborgs universitet. Ja, så är planen iallfall i januari åker jag tillbaka :)

Projektet är ett nytt språk som heter Bambili-Bambui. En by som jag passerat varje gång jag åkte till Bafumen förra året och som ligger väldigt nära staden jag tidigare bodde i som heter Bamenda. Man räknar med att det finns en grupp på ca 10 000 som talar det som sitt modersmål. Men vad gör det för skillnad egentligen att studera, ge dem ett alfabet och lära dem att läsa och ge barn möjligheter att få lära sig läsa på sitt modersmål före något annat språk eg. engelska eller franska? Betyder det något för folket, gör det någon skillnad? Språket kommer väl ändå dö ut om någon generation, spelar det då egentligen någon roll? Hm, vilken viktig och intressant fråga, jag ställer själv den frågan varje gång jag fastnar i mitt arbete och mina studier, vad gör detta för skillnad egentligen? Jag har inte hela svaret på frågan men en sak vet jag att det betyder enormt mycket för självkänslan för en "Old Ma" (mormor) i byn att få veta att hennes modersmål har ett värde, lika mycket som engelska och svenska. Att hon kan få lära sig skriva och läsa på sitt modersmål, att lära sig läsa överhuvudtaget är kanske något som hon aldrig lärde sig i skolan om hon ens gick i någon. Så när Old Ma i Bambili får lära sig läsa så lär hon sina barn och barnbarn att läsa. Hon får kanske lära sig skriva ner berättelser om vad som hände Bambili-folket så där för jätte länge sen, eller kanske kan skriva ner hur livet var i byn innan vägen byggdes, och hur det var att växa upp i en familj med 30 syskon. Om hennes historia blir nerskriven, blir berättad, blir hörd kanske nästa generation kan lära sig mer av Bambili språket, inse dess värde, kanske tom att berättelserna och sångerna blir levande på ett nytt sätt för dem. Kanske tom att man får börja höra en sång eller ett vittnesbörd på Bambili i kyrkan, på radion. Kanske är det då någon som lyssnar som börjar inse att Gud skapat vårat språk för att han vill att vi ska få uttrycka och känna Guds kärlek på det sätt som bara vi kan uttrycka på vårt modersmål. Kanske det då kan få bli en förändring för en hel familj, en släkt, en by för generationer, ja tom för evigheten. Halleluja, då var det ju värt alla stängda dörrar att vänta på att just denna dörr skulle öppnas för oss att få vara en liten del i att Bambili folket får känna att just deras språk har ett värde inför dess skapare. Och vem vet vilken skillnad det kan få betyda för generationer framöver.... vilket äventyr! Det var sannerligen värt att vänta på :)