I Bambili har regnperioden kommit. Människor behöver regn, växterna och planteringarna behöver regn. En del har redan fått första skörden från sina gårdar. Jag bestämde mig för att göra ett litet land, en liten plantering, en liten trädgård. Jag har aldrig planterat någonting tidigare i mitt liv. Kanske ett solrosfrö i skolan, men annars har jag inte planterat, vattnat eller skördat. Jag har läst om det, jag har sett andra göra det, men jag har aldrig själv planterat.
I Bambili vaknar kvinnorna kl fem på morgonen och går till sin "farm", jag vet inte vad vi kallar det på svenska. Man går uppför en väldigt brant backe ca 5-10 km. Sen arbetar man där till sent på eftermiddagen och går tillbaka runt fem på eftermiddagen. Barnen lämnar man hemma, de som är för små för att klara av hela långa dagen och arbetet, de väntar tills mamma kommer tillbaka innan de får något att äta. Har de tur har hon lämnat mat i grytan på morgonen så de har något under dagen, men det är inte alltid det räcker och kanske det finns något äldre syskon, eller mindre som redan ätit upp allt själv. Ja, livet här är lite annorlunda för de små.
Jag fick låna en hacka från min granne och jag började gräva i jorden. Min plätt är inte så stor kanske 5*10 m. Mina grannar kom och hjälpte mig och de skrattade åt mig, att en vit ska försöka plantera något, det var mer än de kunnat föreställa sig. Det är roligt att lära sig nya saker, men det är inte lätt. När jag försökte mig på att gräva och vända på jorden, så insåg jag, wow vilket yrke, dessa kvinnor jobbar nedåtböjda så här i timmar. Efter en liten stund fick jag blåsor i händerna och ryggen värkte men de, de jobbar så här varje dag.
Jag planterade majs, selleri, persilja bla. Så förväntansfull att se hur de kommer växa och en dag kommer jag få skörda. Men visst kommer det ta tid, och visst krävs det jobb, vattna och rensa bort ogräs. Jag behöver tålamod, våga vänta, våga tro att det kommer bära frukt, bara jag inte ger upp.
