Jag har inte skrivit på länge och det är mycket som hänt. Efter en månad i Sverige är jag nu tillbaka i Kamerun, Bambili, för att fortsätta mitt arbete med att ta fram en ortografi för Mbili språket. Människorna i kvarteret där jag bor är väldigt öppna. De är villiga att lära mig allt de kan om sitt språk. De vill verkligen hjälpa mig att göra ett bra arbete. Jag känner mig därför inte som en främling här, utan mer som en i familjen. Igår när jag vaknat och tvättat lite och skulle gå ut för att ringa ett telefonsamtal möttes jag av en grupp grannar som arbetade med att göra i ordning vägen. Vi har ju regnperiod här nu och när det regnar, bokstavligen öser det ner. Vägarna blir till lervällingar om man inte bygger rännor längs med vägarna och sen lägger ut stenar för att liksom fylla ut vägen med. Jag tyckte de arbetade på ganska bra men så sa någon åt mig att gå och hämta min spade och komma och hjälpa till. Först tänkte jag: jag har egentligen inte tid, jag måste läsa och ringa och...! Men så tänkte jag, hur lång tid tar det att hjälpa till här, kanske 30 min eller en timme. Jag har aldrig fixat vägar förr så något nytt borde jag ju kunna lära mig. Jag gick efter min spade och började gräva som de andra kvinnorna, och hämta stenar tillsammans med barnen. All var glada, alla hjälptes åt. Jag behövde inte vara där länge förrän de andra sa åt mig att vi var klara, inte var vi klara på långa vägar, men de sa att nu var det färdigt för idag. Jag tittade på det lilla jag gjort, det var bara några meter som jag hjälpt till att gräva undan jord, men alla var överens, nu var det dags att gå vidare till andra uppgifter i huset. Jag gick hem. Jag hade bara varit med och hjälpt till i kanske en halvtimme och inte gjort så mycket för den delen, men ändå kände jag mig som om jag hade gjort en riktigt stor insats i byn. Tänk vad viktigt att man får vara med, vara behövd och vara använd. Tänk vad viktigt att man griper tillfället när det ges en.
