Våga drömma igen

I morse var första gången på ett tag, ja kanske riktigt länge, som jag vaknade och direkt började drömma eller fortsatte drömma kanske om framtiden och allt vad den har. Det känns liksom som att det inte finns någon ände på alla möjligheter Gud ger oss. Tänk vad många som velat se den här dagen men aldrig fick en chans. Jag fick se den. Vilken förmån! Hjälp mig använda den på bästa sätt. 

Nu drömmer jag om allt, tänker på resan till Kamerun det är bara 57 dagar kvar till utresan. Jag tänker på alla vänner där som jag inte sett på länge. (När jag sen är där kommer jag tänka på alla här hemma som jag inte kan träffa då)Men jag tänker på så mycket mer. Jag tänker på vad som kommer hända efter de två åren i Kamerun, vilka dörrar kommer öppnas då? Vad kommer jag göra? Kommer jag jobba eller studera kanske jag kommer vara kvar i Afrika eller flyttar jag någon annanstans i världen. Det finns ju hur mycket spännande som helst att upptäcka där ute. 

Men så tänker jag på Gud, han har så många planer för oss. Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp. Jer 29:12. Är det inte det drömmar handlar om HOPP och det gör mig så glad. Jag kan  inte dela med mig av detaljerna av allt jag drömmer om, då kommer du tro jag är galen... haha 

Profeten Habackuk hade också en syn, den synen fick han skriva ner för Gud sa: Skriv upp din syn och teckna  upp den på skrivtavlor, med tydligt skrift, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den längtar efter fullbordan och skall inte slå fel. Om den dröjer, så vänta på den, ty den kommer förvisso, den skall inte utebli. Habackuk 2:2-3

Så jag skrev faktiskt upp mina drömmar i min anteckningsbok så jag kan gå tillbaka en dag och se om det stämmer för en dag kommer det bli synligt vad det var jag drömde om i morse. Ha lite tålamod och vänta bara, snart får vi se! 

The story of Ma Christy

Mama Christy lives in Bafumen, the main village where the language of Mmen is spoken. She shares her story with me as we are waiting for the fufu-corn to get heated over the fire. The fire is the only source of light in our house here in Bafumen and the fire also makes me and the other children in the house warm enough to sleep well throughout the cold night. Mama Christy starts her story by telling me about what her life was like before she heard the message of Jesus Christ in a language she understood. She was brought up in the catholic church just as most people in Bafumen, but she had never had the gospel presented to her in a way that she understood. 

“Churchgoing was more of a Sunday tradition while we kept our own traditions all the other days of the week”  she says and she tells me of the time when she got married.

“I was getting old”, she explains “almost 25, and felt like I was being left behind, when finally one man proposed to me. I didn’t need time to think. I knew that if I refused this man there would probably never be any marriage for me, no children either in that case, the secure insurance for my future.”

Marriage in Bafumen can be quite different from marriages in western culture. Marriage in this case was more of a formal document and the husband didn’t show any intention to provide for his wife and family. So as Ma Christy gave birth to seven kids, four girls and three boys, she still had to work her farm and make sure the crops gave enough yield to feed her family and if she was lucky she might also have a chance to make some profit by selling some of the harvest and help one of her sons to school. The others would have to manage on their own if they wanted to gain their education and the girls would grow up and marry one day, what would it gain them then to have paid years of schooling?

“My husband refused to pay the children’s school fees and he wouldn’t care whether we had enough to eat or not. While I worked my own farm and others to earn some extra money, he went off to bars and had other women besides me.”

Ma Christy continues: “when one of my sons got sick, my husband refused to pay his transport to the local hospital 10 km away. I had to carry my 10-year old son on my back. But once we reached the hospital he was already too weak and the money I had wasn’t enough for his treatment and medication. I had to let him go. He died.”

“This made me become very bitter and disappointed with my husband. When I decided to leave his house and go and build my own compound he spread lies about me. He even expelled me from going to the Catholic church. I was angry and bitter with everyone, I hardly left my house, except for going to my farm, and I didn’t greet people I met on the way. That is when one woman who saw me, invited me to the local Baptist church.

Ma Christy gives a big smile as she explains: “We used to laugh at them and call those Christians the bong-bong Christians because they played drums in church. But I had nothing to lose. If this woman was kind enough to invite me to her church I could at least give it a try.”

Ma Christy continues her story by describing how different the service was compared to any other service she had been to before. They sang songs in Mmen and when they prayed they prayed in Mmen. It was in that church that she first heard the message of Jesus in a way that she could relate to, the pastor spoke about forgiveness and the love of God.

“My heart was moved” she explains “moved by the love of the message and the love the Christians showed me. From that day on, as I forgave my husband, my life started to change. My heart was filled with joy and I got strong enough to work my own farm and others so I could earn enough money to help my kids to school. Today I have even been able to build a new house with a good roof and enough rooms for my grandchildren who now stay with me. I often host other children than my own as well, children who are being persecuted by their parents because they wish to attend the Baptist church or another smaller church. But as the smaller churches are growing people in Bafumen realize that those churches are also Christians and as we get to translate the word of God into Mmen everyone will know that the Bible isn’t just a Catholic bible, Presbyterian or a Baptist bible, but a bible that belongs to all Christians. “Ma Christy smiles as she concludes: “I’m a blessed woman and God has shown me his love by speaking to me in the language of my heart.”

Utresedatum 30e Januari

Kära vänner och syskon, nära och fjärran, alla jag tänker och på och tackar Gud för, alla som bett för mig och varit till sådan stor välsignelse under det här året och andra år bakåt.... och alla andra trevliga människor förstås som möjligtvis läser detta,

Nu är utresedatumet satt och flygbiljetten bokad. Den 30e januari åker jag tillbaka till Yaoundé, Kamerun för att arbeta med Bambili språket och hjälpa deras folk att få en skrift och få material till sina läs- och skrivklasser.

Livet känns så spännande ibland. Ibland lite för spännande, man vet ju egentligen aldrig vad som kan hända, varje dag är ju ett äventyr fullt av möjligheter. Ändå är det så lätt att vardagen tenderar att bli väldigt förutsägbar på något vis. Bussen kommer alltid 7, man börjar jobba kl 8 för att ta lunch kl 12 och sedan åka hem igen kl 4. Hm, det kanske inte är exakt så din dag ser ut, men jag är säker på att du har struktur i ditt liv med tider för aktiviteter och jobb att passa. Jag tycker det är så fascinerande att vi människor verkar söka detta liv, med tider och dagar och fullbokade kalendrar, allt för att det ska verka som att vi har koll och kontroll. Denna illusion kontroll, något vi aldrig kan ha. Ändå är det det vi längtar efter på något vis.... eller?

Med tanke på min resa tillbaka till Kamerun finns det så mycket jag inte vet. Förra gången jag åkte ut, 2011, då trodde jag att jag visste haha, nu vet jag att jag inte vet mycket alls egentligen. Vilka jag ska jobba med till exempel. Ok, jag känner den som kommer vara min handledare Barnabas Wango (gift med Yvette) men utöver honom är det jag och den helige ande som får börja bygga vårt team av medarbetare. 

Vart kommer jag bo? Just nu har jag ingen aning, allt jag ber om är att det ska vara med en familj i byn Bambili. Alltså bara 30 min resa ungefär från Bamenda, staden jag bodde i förra gången. 

Vad kommer jag att göra, hur kommer vi att arbeta? Ja, det vet jag ännu mindre om, kanske börjar vi med att samla in berättelser, eller sånger eller ordspråk, samtidigt som vi börjar med att undersöka alfabetet.

Så kommer jag ihåg bibelordet jag fik förra gången jag åkte så där utan att riktigt veta, och när tvivel och rädsla ville kväva min glädje och iver så tänkte jag på psalm 32:8 Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du bör vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig.

Vilket fantastiskt löfte, jag behöver inte ha kontroll. Han, den store skaparen av universum, vet precis vad framtiden har för mig och för dig. Vad underbart, då kan vi ju vila och ta emot, det vi egentligen kanske söker mest och önskar få, Guds frid och visshet i våra hjärtan, att han har full koll!

Äntligen en öppen väg

Jag tackar Gud när jag ser tillbaka på tiden i Kamerun jag kom hem för snart ett år sedan. Jag bestämde mig redan innan jag lämnade Kamerun att jag skulle åka tillbaka. Varför? ja, inte för att det fanns behov, eller bara för att andra ville att jag skulle komma tillbaka, utan för att jag kände att här är platsen där jag upplever Gud kallat mig till att vara, en plats jag lär mig så mycket på. Jag har så mycket att lära mig om Afrika, om människorna, behoven och kärleken. Så varför inte komma tillbaka när jag känner att jag får lära mig så mycket här varje dag jag går på gatan eller åker i taxin eller möter leende barn som hälsar på. 

Tanken var att jag skulle åkt ut i september igen. Tanken var att söka ett nytt språkprojekt i den fransktalande delen men det projektet stängdes för tillfället. Jag tänkte gifta mig i augusti men min brudgum fick inte visum till Sverige. Jag sökte en doktorandtjänst i Kamerun via ett universitet i Paris men blev inte antagen pga av att jag bara har en magister och inte en två-årig master. Så jag försökte ta en master i Afrikanska språk men det visade sig att det inte fanns en sådan examen  ens i det ämnet. Tänk vad livet kan se stängt ut ibland. Jag fick vänta, vänta tills en dörr öppnades, en dörr som jag knappt trodde skulle öppnas och jag kände nästan inget intresse att försöka igen. Så blev det så att projektansökan jag skrev tillsammans med Folk&Språk i våras ändå skickades in till Svenska Missions Rådet och blev antagen ganska direkt. Jag skulle ju vara i Sverige nu, men hur länge visste jag ju inte? Och nu när dörren öppnats så fantastiskt till ett projekt att faktiskt kunna åka ut i två år och få lön för det arbete jag gör, då måste jag väl ta chansen, det är ju trots allt till Afrika jag vill. Fast att projektet skulle börja i september så gick det att skjuta fram utresan till januari. Så nu jobbar jag extra på en förskola och läser heltid för att göra en master i lingvistik för att i vår kunna skriva en uppsats på distans för min handledare vid Göteborgs universitet. Ja, så är planen iallfall i januari åker jag tillbaka :)

Projektet är ett nytt språk som heter Bambili-Bambui. En by som jag passerat varje gång jag åkte till Bafumen förra året och som ligger väldigt nära staden jag tidigare bodde i som heter Bamenda. Man räknar med att det finns en grupp på ca 10 000 som talar det som sitt modersmål. Men vad gör det för skillnad egentligen att studera, ge dem ett alfabet och lära dem att läsa och ge barn möjligheter att få lära sig läsa på sitt modersmål före något annat språk eg. engelska eller franska? Betyder det något för folket, gör det någon skillnad? Språket kommer väl ändå dö ut om någon generation, spelar det då egentligen någon roll? Hm, vilken viktig och intressant fråga, jag ställer själv den frågan varje gång jag fastnar i mitt arbete och mina studier, vad gör detta för skillnad egentligen? Jag har inte hela svaret på frågan men en sak vet jag att det betyder enormt mycket för självkänslan för en "Old Ma" (mormor) i byn att få veta att hennes modersmål har ett värde, lika mycket som engelska och svenska. Att hon kan få lära sig skriva och läsa på sitt modersmål, att lära sig läsa överhuvudtaget är kanske något som hon aldrig lärde sig i skolan om hon ens gick i någon. Så när Old Ma i Bambili får lära sig läsa så lär hon sina barn och barnbarn att läsa. Hon får kanske lära sig skriva ner berättelser om vad som hände Bambili-folket så där för jätte länge sen, eller kanske kan skriva ner hur livet var i byn innan vägen byggdes, och hur det var att växa upp i en familj med 30 syskon. Om hennes historia blir nerskriven, blir berättad, blir hörd kanske nästa generation kan lära sig mer av Bambili språket, inse dess värde, kanske tom att berättelserna och sångerna blir levande på ett nytt sätt för dem. Kanske tom att man får börja höra en sång eller ett vittnesbörd på Bambili i kyrkan, på radion. Kanske är det då någon som lyssnar som börjar inse att Gud skapat vårat språk för att han vill att vi ska få uttrycka och känna Guds kärlek på det sätt som bara vi kan uttrycka på vårt modersmål. Kanske det då kan få bli en förändring för en hel familj, en släkt, en by för generationer, ja tom för evigheten. Halleluja, då var det ju värt alla stängda dörrar att vänta på att just denna dörr skulle öppnas för oss att få vara en liten del i att Bambili folket får känna att just deras språk har ett värde inför dess skapare. Och vem vet vilken skillnad det kan få betyda för generationer framöver.... vilket äventyr! Det var sannerligen värt att vänta på :)

skriv (en) historia

Här sitter jag på tåget på väg till Stockholm efter att ha varit och intervjuat en Bafumen person som numera bor i Göteborg. Tänk vad Gud är mäktig att han leder människor från andra sidan jordklotet att möta varandra och så kan man prata lite av samma språk och visa bilder och känna igen platser och vänner och höra berättelser på sitt eget språk, då helt plötsligt känns man som familj fast man aldrig träffats förr :)

Jo, jag inser ju att jag inte skriver här så ofta fast jag gärna skulle vilja.... men så hittade jag ett gamalt inlägg från Maj förra året som jag aldrig publicerade tror jag... haha så här kommer det: 

Skriv  (en) historia!

Denna vecka har vi haft en kurs här i Bamenda och fyra stycken från Bafumen har deltagit. Vi har fokuserat på hur man spelar in en historia, skriver ner den och analyserar den först ord för ord och sedan med fri översättning. Ja, det kan låta ganska enkelt men är väldigt grundläggande. Medans vi skriver får vi se om vi stavar orden rätt, ibland diskuterar vi om orden ska stavas ihop eller inte ska vi skriva ’jagår’ eller ’jag går’ på Bafumen har man valt att stava det ’m nduo’. Inte så sällan handlar våra diskussioner om ton, är det verkligen låg, den låter inte lika låg som de andra men den är lägre än tonen på ordet som följer. Vissa ord väljer vi att stava på det sätt de låter när man uttalar dem som i en lista av ord, oavsett hur de låter i andra kontexter t.ex. njɔ̀ŋ (måne) och senjɔ̀ŋ (månar) stavas båda likadant oavsett att den andra inte låter så låg pga föregående prefix som har en hög ton. A ja vet nu börjar det låta komplicerat men det är inte så märkligt som det låter…. tack och lov att Mmen talare klarar av att kommunicera alldeles utmärkt utan att förstå alla regler, det sker ju automatiskt. Det tar lång tid ibland med våra diskussioner och en del är otåliga och vill springa vidare…. men tänker jag. Om Gud brydde sig om alla detaljer i templet, hur mycket bryr han sig då inte om att detta alfabet vi håller på att forma ska fungera bra så att människor kan lära sig läsa och skriva på ett effektivt sätt. Gud vet hur viktigt det är, och det är utmanande att veta att, likväl som vårt eget alfabet har använts av miljontals människor genom århundraden, så kommer tusen och åter tusen av Mmen talare i framtiden få del av frukten av vårt arbete… snacka om vi får vara med och skriva historia!!!

PS. Idag i klassrummet kom vi in på att diskutera uttrycket ’att ha en skruv lös’ jag blev överaskad att ett liknande uttryck finns på Mmen där säger man ’ att ha en böjd spik, eller det fattas en spik’ :)