När jag är hemma i Bambili är jag aldrig ensam. Varje dag kommer barn och hälsar på. Ibland kommer de för att bara säga 'hej'. Ibland kommer de för att spela spel, eller läsa en bok, eller för att låna fotbollen eller hopprepet. Barnen i Bambili pratar Mbili med mig, även om jag inte förstår allt så lär jag mig mer för varje dag. Barnen ger mig skäl att avbryta mina studier en liten stund för att bara njuta av livet runtomkring mig. Barnen påminner mig om när jag själv var liten. Ibland försöker jag lära dem lekar jag brukade leka med mina kompisar som barn. Men ganska snabbt märker jag att våra lekar är så olika. Vi är vana att leka kurragömma, varje barn springer och gömmer sig, var och en för sig. Här springer barnen och gömmer sig, men alla är på samma plats, vilket gör leken lite roligare på ett sätt. Allt beror på vad man förväntar sig.
Men mest av allt så påminner barnen mig om att våra liv är så dyrbara i Guds ögon. Dessa barn bär vatten, diskar och städar innan de går till skolan kl 6, sen under loven hjälper de till i jordbruket, eller något annat av hemmets verksamheter, laga mat, bära ved etc. Barnen här leker medans de gör allt detta. Jag vet inte om de saknar något, så länge de har kläder, mat och kärlek. När jag ser på mina barn i Bambili känner jag en sådan tacksamhet. Tacksamhet över att få vara med dem under ett år. Tacksam att få visa dem lite 'white-man' galen dans (vi brukar dansa i min lägenhet så både tak och golv skakar :). Jag är så tacksam att få påminnas om Guds kärlek i deras leenden, skratt ja och även tårar. Barn kan inte dölja sina känslor de lever ut dem fullt ut. Det är kanske därför Jesus uppmanar oss att va som dem.
