Det har nu gått två veckor sedan attackerna här i Paris. Förra veckan var jag hemma en sväng i Stockholm. Inte att förvånas över så stod det fortfarande om terrorhot på löpsedlarna och vi pratade om det hemma, i skolan och i kyrkan. Jag lyssnade och försökte tänka mig in hur vi försöker övervinna någon slags fruktan över att vi inte längre har kontroll. Om vi någonsin haft det?!
Därute finns människor som lever under hot varje dag, de är tillfångatagna, blir sålda, för vissa är döden kanske en räddning. Vad har jag egentligen upplevt i mitt liv som kan ens vara i närheten av att behöva frukta? Ändå fruktar jag, tänk om något skulle hända någon jag älskar? Men jag fruktar även andra saker, att känna mig ensam, bli kritiserad och allmänt vara ouppskattad. Sånt kan verkligen såra och göra mig rädd för framtiden. Annat jag fruktar är min egen oförmåga att förändra dåliga vanor, själviskhet eller avundsjuka. Egentligen vill jag inte frukta någonting utan lära mig övervinna det onda med det goda.
Min farmor sa alltid att 'det ordnar sig' och det var ett trosstarkt uttryckt att lita på i tider då kassan kanske var mindre än utgifterna, eller vintern alldeles för kall och maten lite för lite för att räcka till alla nio. Hon övervann sin fruktan och hjälpte på så vis många andra att tro och det fungerade. Men man kan liksom inte längre säga 'det ordnar sig' när någon står med automatvapen framför en, eller kan man det? Vad skulle en mamma ha sagt till sin dotter i en av Birkenaus gaskamrar? Ord kan trösta och hjälpa men förändrar inte nödvändigtvis en situation, iallafall inte med omedelbar verkan. Hur
är det då med att vända andra kinden till, fungerar det? Hade inte folk och nationer valt att med våld stå emot nazisterna så är det logiska att tänka att många fler skulle ha dött under andra världskriget. Det känns därför inte så förtroendeingivande när biskopar som, så vitt jag vet, aldrig sett döden i vitögat säger att vi ska prata med IS. Någon annan som genomgått lidande och tortyr, sett hela sin släkt nermejad eller så, kanske kan säga något om saken och om det verkligen fungerar, det där att vända andra kinden till.
Samma Gud som
uppmanade Israeliterna att utrota sina fiender i Gamla testamentet
uppmanar oss att be för dem som förföljer oss. Dessa är till synes två
motsägelsefulla dimensioner, om det inte är så att de tillämpas på två
helt olika kontexter, i likhet med lagen om gravitation och aerodynamik.
I krig mot ondskan och orättvisan så måste det onda till slut tillintetgöras.
Den som är mest upprörd och vred över ondskan borde ju vara Fader Gud
själv, det finns ingen möjlighet att han skulle godkänna, finna behag i
eller stå likgiltig inför orättvisorna i vår tid. Ändå griper han inte
till synes in med våld och legioner av änglar?!
Min pastor påminde oss i söndags om att det är en väsentligt stor skillnad att döda sig själv och andra för att man själv ska komma till himlen och att vara sann martyr som ger sitt liv för att andra ska få liv. En syrisk präst vittnade om att IS soldaterna som fängslat honom ofta frågade honom om hans tro, särskilt om Jesus död på korset och uppståndelsen (just de bitar som koranen säger aldrig ägde rum). Kanske IS soldater ändå söker lite hopp i sin destruktiva förintelsemaskin? (känns lite ofattbart dock då de verkar leva i en annan verklighet, men de är ju fortfarande människor eller?) Jesu död vittnar ju om att vara fröet som sås, som dör, inte för att det älskar döden utan för att det älskar att ge liv. Jag vet inte så mycket om att ge mitt liv för någon annan. Kanske jag i min vildaste fantasi kan föreställa mig att jag tar på mig bombvästen istället för att en 11-årig flicka ska sprängas i luften på en marknad av några galna terrorister i norra Nigeria. Men en psykopat till terrorist vem kan föreställa sig att ta hans plats? Jesus är vårt exempel, kanske?
Min pastor påminde oss i söndags om att det är en väsentligt stor skillnad att döda sig själv och andra för att man själv ska komma till himlen och att vara sann martyr som ger sitt liv för att andra ska få liv. En syrisk präst vittnade om att IS soldaterna som fängslat honom ofta frågade honom om hans tro, särskilt om Jesus död på korset och uppståndelsen (just de bitar som koranen säger aldrig ägde rum). Kanske IS soldater ändå söker lite hopp i sin destruktiva förintelsemaskin? (känns lite ofattbart dock då de verkar leva i en annan verklighet, men de är ju fortfarande människor eller?) Jesu död vittnar ju om att vara fröet som sås, som dör, inte för att det älskar döden utan för att det älskar att ge liv. Jag vet inte så mycket om att ge mitt liv för någon annan. Kanske jag i min vildaste fantasi kan föreställa mig att jag tar på mig bombvästen istället för att en 11-årig flicka ska sprängas i luften på en marknad av några galna terrorister i norra Nigeria. Men en psykopat till terrorist vem kan föreställa sig att ta hans plats? Jesus är vårt exempel, kanske?
Jag vet inte om vi alla kommer bli offer för terror och död och om det är bäst att bli offer med eller utan vapen i hand. Mitt enda hopp är Jesus. Han sa att han är uppståndelsen och livet och att om någon tror på det, att han ÄR uppståndelsen och livet, ska den personen leva även om han än dör. (Joh 11) Jag vill leva, så Jesus hjälp mig att dö i tro var och när än min död kommer till mig.
