Igår hade vi en särskild dag på CABTALs kontor i Yaounde vi firade internationella kvinnodagen. Därför lämnade jag Bafumen torsdag kl 18 med motorcykel för att hinna till Fundong och ta minibussen till Bamenda och där köpa biljett till nattbussen som skulle ta mig till Yaounde. Jag överlevde bussresan och stoppet kl 3 mitt i natten vid Makenene visar att det finns platser som aldrig sover här i Kamerun. Det var full fart på alla som sålde mat, frukt och så barerna så klart, men dem försöker jag undvika. Jag hamnade bredvid en kvinna som är blind Mama Yila Elizabeth. Hon blev blind när hon var tolv år efter att ha drabbats av fileria, jag vet inte vad det heter på svenska, men det är en sjukdom som ger utslag på kroppen och det kliar och till slut äter bakterierna upp pupilen i ögat så man blir blind. Väldigt tragiskt. Men som hon sa: Jag hade kunnat dö men jag överlevde, jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Hon berättar lite om sitt liv, hur hon stöder och hjälper andra blinda, hur hon själv gör halsband och säljer för 1000 CFA (ca 14 kr). Jag frågade hur hon kan göra så vackra halsband utan att se. Hon berättar att hon har någon som hjälper henne välja färger, och så klart hon har något att referera till eftersom att hon kunde se som barn.
Sen berättar hon hur hon försöker hjälpa sina fem döttrar att klara sig bättre i livet och ta sig ur fattigdomen hon själv växte upp i. Pappan till barnen eller papporna har aldrig frågat efter barnen. Nu har äldsta dottern gått 3 år på universitetet och de andra är också i olika skolor och utbildningar. Så där satt jag i bussen och klagade lite över de obekväma sätena, den högljudda musiken, värmen och så tänkte jag på min granne bredvid. Hon är blind, för henne är det alltid natt på ett sett, utan ljus, och utan vägledning, mer än hennes stav och eventuellt hjälpsamma människor. Men hon klagade inte, inte verkade hon särskild rädd heller för att ge sig ut på en resa alldeles själv utan någon vägledare. Hon litar på Gud, "vill han ta hem mig så är jag hans". Jag antar att om vi låter oss styras av rädsla skulle ingen av oss komma utanför vårt hus ens. Hennes mod uppmuntrar mig, hennes totala osjälviskhet att leva, arbeta och tjäna andra ger mig sådant hopp. Att det finns människor som hon, då har jag absolut ingen rätt att klaga om än saker och ting inte alltid blir som jag tänkt, det finns någon därute som väntar på en hjälpande hand, någon som kanske är blind som Mama Yila, som söker efter lite hjälp och stöd i att hitta vägen rätt, eller någon som jag som ser men som är upptagen av livets alla måsten så jag glömmer bort att se människorna runt omkring mig. Tack Jesus för att du öppnar mina ögon så jag kan se som Mama Yila!
Här tillsammans med några underbara kvinnor i Bambili