(© Joy Theda Björk)
För 27 år sedan den 22 juli 1988 på morgonen föddes en flicka på Västerviks sjukhus, den sista i skaran Möller. Det fanns nog olika förslag om vad den lilla nykomlingen skulle heta, Ruben om det hade varit en pojke. Mamma hade fått ett ord att barnet skulle bli en sångfågel. Mirjam var ju en bra förebild, hon var ju trots allt den som ledde tidernas största lovsångståg genom röda havet. 27 år senare ligger jag på soffan hemma i Mariannelund och tänker på vilken förmån det varit att få födas som människa in i en familj och vara älskad. Många andra fick aldrig se dagens ljus de valdes bort just för att de var flickor. Av de som föddes är det långt ifrån alla som haft tillgång till fri utbildning, möjlighet att få studera och drömma fritt.
Jag växte upp i ett rikt och fritt land, jag kan i stort sett resa till vilket land i världen som helst på grund av att det står Swedish i mitt pass. Jag har fler förmåner än någon tidigare generation. Jag har möjligheter som min farmor, mormor och mamma aldrig fick. Jag har sedan liten förstått att livet är en gåva, en unik sådan till varje individ men att livet både är rättvist och orättvist på samma gång. Ingen människa väljer var den ska födas, i vilket land, hos vilka föräldrar, hos fattig eller rik. Inga två människor har exakt samma förutsättningar. Ändå föds vi alla med 24 timmar till vårt förfogande varje dygn, förmåga att älska och hata, skratta och gråta, rätten att välja hur vi tänker. Det får man väl ändå se som ganska lika förutsättningar.
Igår läste jag om Esau som sålde sin förstfödslorätt och välsignelse till Jakob för ett mål mat. Han måste varit rejält hungrig, eller bara rejält obetänksam. Han tänkte inte på att hans välsignelse som var hans rätt från födseln skulle gå i arv i generationer. Han insåg inte vad som stod på spel. Han sålde sitt livs största förmån för en tallrik linsoppa. Efteråt insåg han kanske vad han hade gjort, han till och med grät. Men, han fick aldrig tillbaka sin förstfödslorätt. Jag vet inte alla förmåner och välsignelser jag fått med mig från födseln. Jag tar dem för givet. Jag ser också att i tillfällen då jag varit riktigt hungrig och längtat efter något nästan gett upp allt jag levt för de senaste 27 åren. Jag har varit nära att ge upp många gånger. Det är ju ändå ingen som ser, som vet, eller?
Jag växte upp med en dröm att leva i Afrika, en längtan att göra något för andra, en
glödande önskan att få se Gud. Livets
spelplan verkar dock vara dynamisk och den förändras för mig hela tiden, nya
dörrar öppnas, andra stängs, vissa drömmar dör, andra föds. Inte en enda
dag kan jag förutse vad som ska hända. Jag kan planera, tänka, fundera
men aldrig fullt ut veta. Som människa verkar jag vara född till att
kämpa, möta det okända, övervinna rädslan att misslyckas. Det är faktiskt lättare att ge upp och sätta sig på läktaren och säga, det spelar ingen roll, jag kan ändå inte uppnå det jag vill. Men så slår hjärtat dubbla slag i mig. Vem är jag till att säga att mitt liv inte spelar roll? Vem är jag till att ge upp mina förutsättningar och möjligheter som andra unga kvinnor skulle ge sitt liv för att få?
Om 27 år fyller jag 54, min mamma är då 92 år. Var kommer jag vara då? Vad kommer jag drömma då? Jag önskar att jag ska kunnat hålla vid liv min obotliga barnsliga tro att
livet är enkelt. En outtömlig vilja att använda varenda timme, varje vaken minut, inte missa en sekund av att leva livet fullt ut. Så till sist tänker jag här när jag ligger på soffan på alla som jag mött dessa 27 år, de som älskat och de som sårat en. De som uppmuntrat och de som missförstått en. Allt jag mött har gett mig en orsak att inte ge upp. För allt i världen, vill jag aldrig sluta försöka följa mina drömmar. Det spelar inte så stor roll om livet blev som jag trodde att de skulle när jag var 7. När allt kommer omkring så handlar det om att aldrig sluta kämpa för det man tror på att inte sälja sina välsignade möjligheter för en spottstyver. You were born a fighter!
